Konsten att ha roligt

Om vi bara vill, kan vi låta barnen leda oss tillbaka till den glada spontanitet som vi trodde att vi hade förlorat för alltid.

När min man arbetade med sin doktorsavhandling i psykologi för en del år sen, kände han att han behövde avkoppling, och så försökte han lära sig spela blockflöjt. Han kämpade sammanbitet flera kvällar med ska­lor och "Gubben Noak". Sen gav han upp och återvände till sina böcker. En morgon upptäckte vår fyraåriga dotter instrumentet på bokhyllan i hans arbetsrum. Hon höll förväntansfullt upp det, satte det till läpparna och blåste en hög, dallrande ton. Förtjust skuttade hon ut i solskenet och improvisera­de en melodi på vägen. Min man sa till mig efteråt: "I samma ögon­blick som hon åstadkom det där få­niga ljudet, upptäckte jag att hon använde blockflöjten precis som jag hade velat — helt enkelt för att spe­la och ha kul!"

Alltför ofta är vi vuxna så ambi­tiösa i våra försök att ha roligt, att vi inte får roligt alls. Är det inte tänkbart att den faktiska anledning­en till en stor del av vår trötthet, spänning och oro helt enkelt är att vi har glömt konsten att leka? Som psykolog och familjerådgivare har jag om och om igen hört människor fråga: Vart tog livets tjusning vä­gen? Vad har hänt med glädjen? Hur ska jag få tillbaka den intensi­va livskänslan? Och efter åratals studier och iakttagelser av barn — lekande barn — har jag blivit över­tygad om att de sitter inne med svaren.

Vad är hemligheten? Delvis be­står den i att barnen inte frågar sig om det som de håller på med är till någon nytta. Ett barn leker för le­kens egen skull. Leken är ett mål i sig själv. Ta en fyraåring till en lek­plats, och med ett skutt och ett språng hänger han i knävecken högst uppe i klätterställningen, hän­förd över hur världen ter sig upp och ner. Inte en tanke på muskel­utveckling eller på att gå ner i vikt — bara ren livslust och förtjusning över lekplatsens härligheter.

När vi vuxna ska roa oss, försö­ker vi nästan alltid bli underhållna av andra — i TV, på teatern, på idrottsplatsen. Eller också griper vi till något slags "programmerad" lek: kortspel, domino, golf. Vi låter platser och föremål bestämma vad vi ska göra och hur vi ska reagera.

När barn leker, är det de själva som bestämmer. De utnyttjar vad som finns till hands. Barnets fantasi omskapar det vardagliga till något kostbart. En klädnypa som det hit­tat under köksbordet och svept in i en disktrasa blir en baby. En slant som hamnat under en kudde blir en hemlig skatt. Allteftersom vi blir äldre och "klokare" förlorar vi den här förmågan. Jag tänker på det ibland när jag går genom parken i närheten av vårt hem. Här lekte vi Tarzan när vi var barn. För oss barn var parken en exotisk plats, full av spännande äventyr, ett till­håll för lejon och gorillor — ett stycke Afrika. När jag går här i dag, ser jag bara en liten kulle och någ­ra berghällar.           

Vad kan vi göra för att återvinna vår förmåga att leka och fantisera?

Låt oss se vad barnen kan lära oss:

Var helt närvarande i nuet. Titta på ett barns ansikte när det låter en fjäder segla genom luften, eller när det rullar en potatis över golvet upp på en sopskyffel. Barnet lever helt i nuet. Utan medveten avsikt eller plan berikar det allt med spontan — och smittande — glädje.

Det finns i barnens lek ett under­bart drag av frihet. De låter sig ryc­kas med av leken. Och vi vuxna ska finna att det känns skönt att släppa efter på själviakttagelsen. En pappa till fyra barn berättade nyligen för mig hur han en kväll, efter en dag full av motgångar på jobbet, märk­te att han blev alltmer irriterad på barnens hund som lekte omkring honom och inte ville låta honom vara i fred. Han försökte koppla av, men det gick inte. Till slut tog han med sig hunden ut. "Det var friskt och kyligt i luften, och plötsligt var det som om spänningen släppte. In­nan jag visste ordet av, lekte jag som en tokig med hundvalpen. Vi jagade varandra runt gräsmattan. Jag kastade pinnar, och så tävlade vi om vem som kunde plocka upp dem först. Efteråt tog det tjugu mi­nuter innan jag hade hämtat andan igen — men det var första kvällen på månader som jag inte kände mig halvdöd när jag gick och lade mig."

Barn vet instinktivt att man har roligast när man är spontan. Då några goda vänner till oss köpte ett hus för en tid sedan, bestämde de sig för att låta måla om det före in­flyttningen. Samma dag som köpekontraktet skrevs under skickade de ut inbjudningar till en "kluddkväll" och uppmanade gästerna att ta på sig gamla kläder. När vi infann oss, förklarade mannen att vi fick rita, klottra eller måla precis vad som helst på väggarna inne i huset. Vil­ken fantastiskt rolig kväll det blev! Några skrev vitsar och limerickar, andra gjorde enorma muralmålningar, och några spelade luffarschack. Det var härligt — att ha roligt utan minsta lilla tanke på framtiden! Det var ögonblicket som betydde något vad vi gjorde just då.

Var flexibel. Var inte så fastlåst vid vad som verkar förnuftigt. Ett barn känner inte något tvång att fortsätta med en sysselsättning som inte är rolig längre. Barnet är be­rett till nya äventyr i varje nytt ögonblick. Men vi skäms för att vara spontana. Om vi är hemma och håller på med veckotvätten el­ler sitter på kontoret och skriver månadens försäljningsrapport och plötsligt en ljum vind sveper in ge­nom fönstret med en berusande fläkt av vår — vad gör vi då? Vi in­talar oss att programmet måste hål­las. Sammanbitet fortsätter vi med vårt arbete — och sedan kan vi inte begripa varför vi har huvudvärk el­ler ont i ryggen. Om vi bara hade tagit oss ledigt i tio minuter och gått ut på en promenad för att lyss­na på fågelsången, titta på en ek­orre eller sitta på en bänk i solen!

Att ge efter för en impuls i någ­ra minuter leder inte automatiskt till lättja och ansvarslöshet. Precis tvärtom: det kan leda till ökad effektivitet och produktivitet, ty det fyller på jagets reservoarer och ger näring åt den inre kärna som be­höver få nytt liv. Även hängivna forskare vet i sin visdom, när det är dags att ge efter för en impuls. Filosofen George Santayana föreläste en tidig vårdag för en grupp stu­denter vid Harvard, då han plöts­ligt avbröt sig och sa: "Mina her­rar, jag är rädd för att den förra meningen aldrig kommer att bli fullbordad. Jag har en träff med april." Och med dessa ord lämnade han föreläsningssalen.

Alltid när vår dotter är som mest missbelåten med oss erinrar hon sig en av de lyckligaste kvällarna i vårt liv. Omkring midnatt efter en studiekväll avslutade min man och jag en deprimerande diskussion om pengar. Den hade haft sin vanliga effekt — vi var hungriga, inte på någon vanlig mat utan på vår favo­ritrestaurangs mest spännande kyck­lingrätt. Vi väckte Wendy, som då var 12 år, ur hennes djupaste sömn, något vi aldrig förr hade gjort ge­nom att bara följa en impuls. Hon blev inte ett dugg förvånad. "Va kul! Får jag ha min finaste sam­metsklänning?" Tjugu minuter se­nare klev vi in i en taxi, åkte till restaurangen och gjorde av med våra sista kontanter.

Förnya din kontakt med naturen. Instängda som många av oss är i stenburar på stengator, förlorar vi kontakten med naturen. Vi behöver finna och uppfinna sätt att bevara vår förbindelse med himmel och sol och hav. Barnen förstår att allt detta är heligt. De är absolut övertyga­de om att världen är full av under­bara ting att se och göra, smaka, röra och känna. De reagerar med alla sinnen på undren i naturens värld. När de drar dig i ärmen för att få dig ut, så följ med. Jag kän­ner en pappa som påstår, att något av det bästa han lärt sig av sina sö­ner är att gå i vattenpussar i ett sommarregn. Ta med barnen till en bondgård, en djurpark, en botanisk trädgård. Gå med dem ut i skogen. Lägg dig ner på rygg på ett öppet fält, titta upp i himlen och sug på ett grässtrå. Se för ett ögonblick världen genom barnens ögon.

En god vän till mig berättade hur hon en grå och trist dag, när hon kände sig nedstämd efter en kraftig influensa, satte sig i bilen och en­sam körde ner till en strand. "Jag svepte in mig i en gammal filt och satt i sanden och lyssnade till vågskvalpet. Jag blev helt fascinerad av att titta på strandpiparna som kilade fram och tillbaka genom vå­gorna. När jag till slut tittade på klockan, upptäckte jag att jag hade suttit där i tre timmar! Jag kände mig som en ny människa när jag kom hem — det var som att ha va­rit på semester." Hon hade låtit sig bäras av den djupa, ursprungliga rytm som är livets egen.

Försök återfinna barnet inom dig. Det är ingen tillfällighet att berät­telser om unga förälskade par skild­rar hur de ger sig ut på picknick, springer barfota på stranden, går på zoo eller äter glasstrutar och åker karusell. När vi blir förälskade, vet vi instinktivt att vi på något sätt återfinner vårt sannaste jag i barn­domens lekfulla upptåg. Barnboks­författaren Maurice Sendak tillfrå­gades vid ett tillfälle hur han bar sig åt för att alltid hitta den rätta tonen i sina böcker. Han svarade: "Först och främst måste jag åter­finna och bevara kontakten med barnet inom mig." Detta gäller inte bara den skapande konstnären utan alla oss andra också, om vi ska nå det som är unikt hos oss — vår egen personliga identitet.

För något år sedan råkade jag få syn på en leksakstrumpet i en mu­sikaffär. Vart och ett av hålen var markerat med sin egen färg. Till trumpeten hörde en liten bok med melodier, där noterna var tryckta i motsvarande färger. Min makes käraste julsång fanns med i boken. Heureka! tänkte jag. Här är ett in­strument som han kan spela utan besvär.

Det var den bästa present jag nå­gonsin gett honom. Nu kan man i det stora universitetets ekande salar ibland få höra de höga, skärande tonerna av en känd julmelodi. Det är en professor i psykologi som tar igen sig efter undervisning och forskning och fyller sitt arbetsrum med den enda musik han kan åstad­komma — på en leksakstrumpet och efter noter i färgtryck. Han är en av de sällsynta och lyckliga vux­na som har sett ett barn leka ocli lärt sig ett stycke dyrbar levnads­konst.

Eda J.LeShan