En liten lektion i "transaktionsanalys" kan hjälpa er att uppnå goda, fruktbärande relationer till andra människor.

Ett nytt sätt att lära känna sig själv

"Ser man på", säger han, "du har äntligen lärt dig stryka mina skjortor som jag vill ha dem."

Bara en timme tidigare hade hon lagt skjortorna åt sidan strålande av tillfredsställelse över det utförda ar­betet. Nu skulle hon helst vilja slänga allihop i ansiktet på honom.

"Du din hopplösa pedant! Mås­te du kritisera allting?"

"Det var då som tusan också! Jag gav dig ju en komplimang. Att du alltid ska försöka få igång ett gräl."

Och båda kastar sig in i en av dessa olustiga, ljudliga samman­drabbningar med sina på förhand givna replikmönster, bara för att ef­teråt som vanligt stå där med såra­de känslor och massor av ammuni­tion upplagrad för nästa rond.

Eller kanske ert eget typiska fa­miljegräl försiggår mera dämpat: några morrningar vid lämpliga tillfällen, ett långsint tjurande eller ett milt ogillande som får alla att känna sig underligt olustiga. Hur­dant mönstret än är (och ett visst mönster finns det alltid) så kan det lösas upp i sina beståndsdelar, alla trådar identifieras och vävas sam­man på ett bättre sätt. Nyckeln till detta förvandlingsnummer är en ny form av psykoterapi som kallas "transaktionsanalys" eller för enkel­hetens skull förkortat till TA.

TA är en vetenskaplig metodik som skapades för snart 14 år sedan av dr Eric Berne, författare till "Games People Play".. Metoden har framgångsrikt prövats som gruppterapi och vid behandling av utveck­lingsstörda barn, vuxna med schizo­frena drag, kriminellt belastade per­soner, alkoholister och neurotiker. Den tjänar som en praktisk formel för snabbanalys av snart sagt varje störning som kan uppstå i mänskliga relationer. Är man skicklig i att använda TA, innebär det dock inte att man som genom ett trollslag blir botad från sina komplex och kram­per i känslolivet. Men metoden är användbar som hjälp att analysera de olika "transaktionerna" i det växelspel med andra människor som man är engagerad i, och gör det möjligt att vinna en viss kontroll över sin egen roll i det.

När verkligheten knackar på er dörr, frågar transaktionsanalytikern, vem går då och öppnar — ett hjälp­löst barn, en barsk förälder eller en välbalanserad vuxen?

Låt oss tå ett exempel: Er man är försenad och ni har väntat i två timmar med middagen, ungarna gnäller och springer i vägen och steken står och torkar i ugnen. Just då ringer barnvakten och säger att hon inte kan komma i morgon kväll när ni ska på den där viktiga bjud­ningen. Vad gör ni då? a) Slänger på telefonluren och skriker åt er griniga sexåring: "Sluta gnälla, du gör mig galen!" b) Ger ugnsluckan en spark, sjunker ner på en stol och brister i gråt c) Slår in steken i folie och sätter i gång med att ringa runt för att få tag på en annan barn­vakt?

Naturligtvis kan ni ha reagerat på alla tre sätten beroende på er sinnesstämning vid ett sådant tillfäl­le. Enligt TA har alla människor tre beteeendemönster: "Förälder", "Vuxen" och "Barn". (Med stor be­gynnelsebokstav för att skilja reak­tionssätten ifråga från verkliga för­äldrar, vuxna och barn.) Vid varje givet tillfälle dominerar ett av dessa beteenden.

Något som kanske verkar förvå­nande är att två av dessa mönster är direkta ekon från vårt förflutna. När till exempel "Förälder" har kommandot är det man säger, kän­ner och tänker en upprepning av vad ens föräldrar brukade säga när man var liten. När "Barn" tar led­ningen är man på nytt det lilla barn man en gång varit.

Långsökt? Transaktionsanalyti­kern Thomas A. Harris hänvisar i sin bok "I´m OK — You're OK" till experiment som utförts av den ka­nadensiske nervfysiologen Wilder Penfield. Denna lyckades på elekt­risk väg framlocka hela sjok av in­lärda talesätt och beteenden, vilka var lagrade ungefär som bandin­spelningar i patientens hjärna. "För­älder-Vuxen-Barn" är enligt Harris inte roller utan psykologiska realite­ter, och det är på detta hela TA:s teori bygger. Att lära er känna igen F-V-B hos er själv är första steget mot att tillämpa TA i ert eget liv.

Det finns mycket tydliga signaler som visar vem som har kommandot. "Förälder" var i full aktion när ni slängde på telefonluren och röt åt sexåringen. "Förälder" kommer med tillsägelser och bannor, predikar och kräver lydnad. "Förälder" ger också mat och omvårdnad, hjälp och tröst, vidarebefordrar moraliska värde­ringar och traditioner samt är en samhällets stöttepelare.

"Barn", den del av er som grät på köksstolen, förkroppsligar alla de känslor av missräkning och otill­räcklighet som var ett oundvikligt inslag i er barndom. Dessa gamla känslor är lagrade och färdiga att utlösas när ni blir upprörd av så­dana malörer som exempelvis en förstörd stek. Men "Barn" är också utrustat med den glädje, sinnlighet, nyfikenhet och fantasi som är bar­nets arvedel. Man kan känna igen "Barn" omedelbart när det gnäl­ler, tjurar, övar utpressning på om­givningen, får ett raserianfall — el­ler blir utom sig av förtjusning.

"Vuxen" bör alltid finnas till hands för att utöva kontroll. "Vuxen"-delen av ert jag skulle till exem­pel ha sagt er att barnvaktsproble­met inte var barnets fel. "Vuxen" är lika neutral som en dator — det är faktiskt en dator som lugnt be­handlar informationer från omvärl­den. "Vuxen" måste vara med för att hålla fred mellan "Förälder" och "Barn", se till att de handlar på grundval av de rätta informa­tionerna, avgöra när "Barn" eller "Förälder" rättsligen ska ta Över kommandot. "Vuxen" har i likhet med en god dator inga känslor som kan förvanska fakta.

När ni har lärt er identifiera era olika jag-tillstånd kan ni alltefter omständigheterna "släppa ut" dem vid lämpliga tillfällen i era relatio­ner med andra människor. När en sträng husmor säger: "Barn ska sy­nas men inte höras", kan ni till exempel reagera med "Förälder" ("Just det — det har jag alltid sagt") eller släppa fram "Barn" ("Fy bubblan") eller förbluffa hen­ne genom att låta "Vuxen" helt sakligt konstatera: "Jag skulle sakna stojet från lekande barn."

"Jaså, ni kommer fem minuter för sent igen", mässar er chef. Tydligen är hans förebrående "Förälder" i sitt esse. Er "Vuxen" inser nog att det är klokast att hålla god min i det här fallet, och därför låter ni ert lydiga "Barn" svara: "Ja, jag ber så mycket om ursäkt. Det ska inte upprepas." Detta kallar TA en kompletterande transaktion.

I ett äktenskap bör det finnas så många kompletterande transak­tioner som möjligt. Hur väl parter­nas F-V-B-komplex kommunicerar inbördes kan nästan tjäna som en måttstock på hur lyckligt och rikt äktenskapet är. Idealet är att man: delar glädje "Barn"-"Barn"; disku­terar "Vuxen"-"Vuxen"; sköter föräldraplikten "Förälder"-"Förälder"; tröstar och uppmuntrar varandra "Förälder"-"Barn".

Det bästa ni kan göra när ett fa­miljegräl är under uppsegling är att snabbt låta "Vuxen" ta befälet. Kommer ni ihåg grälet i början av artikeln? Nästa gång kanske hennes "Vuxen" väljer att svara vänligt: "Får jag stort A på min hemupp­gift, magistern?" Såvida inte hans "Vuxen" är fullkomligt bortkopp­lad blir resultatet ett skratt i stället för ett gräl. Han uppfattar och accepterar hennes milda tillrätta visning.

Som tur är överför föräldrar också en mängd "OK-barn-signaler" i I form av vad TA kallar "beröringar". Beröringar är till exempel det ömma fysiska hanterande som finns med när man badar den lille, sätter plåster på det större barnets skrubbade knä eller kysser parveln som man lyfter upp i den höga barnsto­len. Denna "beröring" är så viktig för en människas välbefinnande att vi söker efter den under resten av vårt liv.

En vanlig kärleksfull mor eller far som tar vård om sitt barn ger tillräckligt med ömhet för att bära upp barnets tillvaro. Senare i livet övergår vi till verbala motsvarigheter: i "Hej, hur känner du dig?" eller "En i alldeles fantastisk middag, lilla ! gumman!"

Om nu ömhetshunger är en dri­vande kraft i varje människas liv, hur går det då med barn som aldrig lyckas få några ömma "beröringar"? Barnet som kryper omkring utan att någon tar notis om det annat än för att utdela bannor och örfilar ("negativa beröringar"), det barnet kanske finner att den sortens upp­märksamhet är bättre än ingen alls. Hans "inte OK"-känslor stelnar till en permanent livsattityd: Jag är in­te OK — du är OK. Livet ut värnar han om denna livsattityd genom att samla på sig allt fler "negativa be­röringar".

Enligt TA finns det fyra livsatti­tyder som en människa kan välja mellan: Jag är inte OK — du är OK; jag är inte OK — du är inte OK; jag är OK — du är inte OK och jag är OK — du är OK. Beslu­tet att tillägna sig en av dessa atti­tyder fattas tidigt i livet, men efter­som det är ett beslut kan det ändras. På vilket stadium som helst av ert vuxna liv kan ni medvetet bestäm­ma er för att kasta ut den gamla "inte OK"-attityden och ersätta den med "jag är OK — du är OK". Det är den attityden som leder till fram­gång, lyckliga relationer till omgiv­ningen och ett fruktbart liv.

Säkerligen kommer ni ibland att överfallas av de gamla "inte OK"-känslorna när det gäller er själv el­ler kanske era barn. Men om ert "Vuxen" griper in och försäkrar er att "jag är OK — du är OK", kom­mer era relationer till omvärlden att vara toleranta och smidiga.

TA är inte någon "gör-det-själv"-grej och ni lär inte bli botad från en neuros genom att läsa artiklar om den. Men förståelse för F-V-B-komplexet kan kanske göra ert dag­liga liv mer tillfredsställande och kan kanske rent av leda till att ni slutar vandra genom tillvaron som ett "inte OK"-barn och i stället bör­jar leva på riktigt.

Michele Landsberg