KONSTEN ATT TRIVAS MED SIG  SJÄLV
OCH ANDRA

En världsberömd läkare talar om vad ni kan göra för att lättare stå ut med vardagslivets påfrestningar.

Alla upplever vi spänningstillstånd. Ängslan och spän­ning är väsentliga livsfunk­tioner, på samma sätt som hunger och törst. De är våra försvarsreak­tioner då vi ställs inför hot mot vår trygghet, vårt välbefinnande, vår lycka eller vår självkänsla.

En övergående pärs av oro och spänning då och då är alltså något alldeles normalt och ingenting att fästa sig vid, även om det kan kän­nas obehagligt medan det varar. Det är först om sådana emotionella störningar börjar komma påfallan­de tätt, rubbar vår jämvikt mer än normalt och inte går över inom rim­lig tid, söm det är skäl att se upp. Hur ska vi kunna veta när det är fara å färde? Om ni svarar upprik­tigt på följande frågor kanske de kan ge er en viss ledning.

•  Blir ni alldeles ifrån er över varje liten  motgång  eller besvikelse?

•  Har ni svårt att dra jämnt med folk,   och   har   folk   svårt   att   dra jämnt med er?

•  Skänker de små glädjeämnena i livet  er  ingen  tillfredsställelse?

•  Går ni ständigt och ältar sådant som oroar er?

•  Är ni  rädd  för människor eller situationer som ni tidigare inte bru­kade ängslas för?

•  Är  ni  misstänksam  mot  omgiv­ningen och misstrogen mot era vän­ner?

•  Känner ni er otillräcklig och plå­gas av tvivel på er egen förmåga?

Om svaret på de flesta frågorna blir "ja", så behöver det inte inne­bära någon katastrof. Men det är ett tecken på att något bör göras för att komma till rätta med situatio­nen. Här är några enkla och prak­tiska råd som ni kan tillämpa på er själv.

Tala ut om saken. Om någonting oroar er, så slut er inte inom er själv. Anförtro era bekymmer åt nå­gon sansad person som ni kan lita på — er man eller hustru, er far eller er mor, en god vän, er själa­sörjare eller er läkare. Att få tala ut lättar trycket, ger er en klarare syn på problemet och kan ofta hjälpa er att finna en lösning.

Koppla av ett slag. Ibland kan det vara bra att tillfälligt fly från ett besvärligt problem: att gå på bio, läsa en bok eller göra en liten utflykt för att få miljöombyte. Att ständigt gå omkring och älta sina bekymmer är en form av självplågeri och löser inga problem. Men var inställd på att resolut ta itu med svårigheterna när ni har lug­nat er och fått större reda i tankar och känslor.

Arbeta av er ilskan. Om ni märker att ni blir arg i tid och otid, kom då ihåg att vredesutbrott of­tast slutar med att man känner sig både löjlig och ångerköpt. Frestas ni att fara ut mot någon, så försök uppskjuta det till morgondagen, och ägna er i mellantiden åt någon form av kroppsövning, jobba i träd­gården eller ställ er vid hyvelbänken, spela tennis eller ta en lång­promenad. Genom att driva ilskan ur kroppen med arbete blir ni mycket bättre skickad att på ett vettigt sätt handskas med  ert problem.

Ge med er ibland. Råkar ni titt och tätt i delo med folk och känner er envis och påstridig, betänk då att precis så bär sig små barn åt när det går dem emot. Håll på vad ni anser vara rätt,  men gör det lugnt och sansat och räkna alltid med att det kan visa sig att ni har fel. Och även om man har aldrig så rätt, så är det nyttigare för nerverna att man ger med sig en eller annan gång. Om man gör det, brukar andra gö­ra det också. Resultatet blir avspänning, man kommer till en för­nuftig lösning och får på köpet en tillfredsställande känsla av andlig mognad.

Gör något för andra. Om ni inte kan släppa tanken på era egna sor­ger och bekymmer, försök då med att göra något för någon annan. Det kommer de egna sorgerna att för­blekna och skänker er dessutom den sköna känslan att ha gjort en god gärning.

Ta en sak i sänder. Befinner man sig i ett nervöst spänningstillstånd ter sig en normal arbetsbörda så överväldigande att det blir olustigt att sätta igång oavsett i vilken ända man börjar. Känner ni det så, välj då ut ett par av de mest brådskan­de uppgifterna, ta itu med dem en i sänder, och skjut resten åt sidan så länge. Har man väl avverkat en del, kommer återstoden att gå så mycket lättare. Men ni har kanske en känsla av att ingenting kan skjutas upp? Tänk då efter ett slag: är ni säker på att ni inte överskat­tar betydelsen av det ni gör — det vill säga er egen betydelse?

Akta er för prestationsdjävulen. En del människor grips av ängslan därför att de tycker att de inte pres­terar så mycket som de borde. De vill vara perfekta på alla områden. Det är i själva verket säkraste sättet att inte lyckas riktigt bra med nå­gonting. Tänk efter vad det är ni verkligen gör bra, och ägna det mes­ta av era krafter åt det. Ganska säkert är det också det som skänker er den djupaste tillfredsställelsen. Andra saker ska ni förstås också gö­ra så gott ni kan, men låt bli att klandra er själv för att ni inte gör dem perfekt.

Spar på kritiken. Somliga männi­skor väntar sig för mycket av andra och känner sig missräknade och be­svikna när någon inte motsvarar de­ras förväntningar. Denna "någon" kan vara en hustru, en make eller ett barn som vi försöker få att passa in i ett förutbestämt mönster, ja, som vi kanske till och med försöker göra om så att de ska passa oss själva. Kom ihåg att varje männi­ska har rätt att utvecklas som själv­ständig individ. Människor som känner sig besvikna på sina anhö­riga för deras fel och brister (verk­liga eller inbillade) är i grund och botten besvikna på sig själva. För­sök att leta fram de goda sidorna hos den andra människan och hjälp henne att utveckla dem, i stället för att kritisera allt hon gör. Det blir till glädje för er båda och hjälper er att få det rätta perspektivet på er själv.

Ge andra en chans. Människor i nervöst spänningstillstånd har of­ta för sig att de "måste vara först", även om det gäller något så banalt som att komma fram på motorvä­gen. Allt blir till en tävling, och någon kommer alltid till skada. Li­vet behöver inte vara på det sättet. Tävlingsmani smittar av sig, men det gör också samarbetsvilja. Ge­nom att ge en medmänniska en chans gör ni ofta också er själv en tjänst. När hon inte längre känner sig hotad av er, upphör hon också att vara ett hot mot er.

Visa er "tillgänglig". Det är många av oss som har en känsla av att vara förbigångna, underskattade och försummade. Ofta är detta ba­ra något som vi inbillar oss. I stället för att dra sig undan och sluta sig inom sitt skal bör man i en sådan situation själv göra något positivt för att få kontakt med omgivning­en — det är både sundare och me­ra ändamålsenligt. Det finns en medelväg mellan tillbakadragenhet och framfusighet. Försök ska ni få se.

Planera er fritid. Många männi­skor har svårt att ge sig tid att koppla av. För dem kan det vara bra att göra upp ett dagsprogram med vissa timmar reserverade för avkoppling. Nästan alla behöver vi en hobby som fångar intresset un­der fritiden, en hobby som vi kan hänge oss åt med glädje och som får oss att fullständigt glömma ar­betet.

Ofta nog orsakas våra nervösa besvär av yttre problem: ekonomis­ka bekymmer, tråkigheter på arbets­platsen, motsättningar mellan barn och föräldrar, svårigheter i äkten­skapet. Men lika ofta är det våra inrotade vanor och attityder som framkallar konflikter. Dessa sam­verkande yttre och inre krafter har en benägenhet att ladda upp sig, det ena onda gör det andra värre — och det kan ske hastigt. I så fall kanske vi behöver hjälp utöver den vi kan ge oss själva, sådan hjälp som vi bäst kan få av människor med erfarenhet och utbildning på området, exempelvis av en socialku­rator eller på någon av de rådgiv­ningsbyråer av olika slag som nu­mera finns att tillgå.

Blir besvären alltför plågsamma, bör de betraktas som en sjukdom som kräver sakkunnig behandling, precis som en förkylning om den tar en allvarlig vändning. Gå till läkaren. Han kanske hänvisar er till en psykiater eller en psykiatrisk kli­nik.

Sinnesfrid — eller själslig hälsa, som är ett annat uttryck för samma sak — är något som vi alla åstundar. Men det är få av oss som för­unnats de inre egenskaper och yttre omständigheter som ger oss sinnes­friden till skänks. Det betyder att vi måste sträva efter att bättre förstå både oss själva och andra. Det be­tyder också att vi måste reda ut vå­ra problem på egen hand när vi så kan, och söka hjälp hos andra när vi behöver det.

Det finns en sak som är av fun­damental betydelse för god själslig hälsa, och det är tro — tro på vår egen och andras förmåga att ut­vecklas och bli bättre, tro på män­niskors vilja och förmåga att lösa sina problem genom samarbete, tro på andliga och etiska värden, på mänsklig anständighet. Denna tro kan hjälpa oss igenom psykiska på­frestningar som annars skulle knäc­ka oss.

George Stevenson