UPPSKJUT INTE TILL MORGONDAGEN...

Ju mer man skjuter upp, desto obehagligare blir det.
Men det går att bryta den onda cirkeln.

Det bästa nyårslöfte jag nå­gonsin har lyckats hålla var ett som jag avgav för flera år sedan: att sluta med att uppskjuta saker och ting. På den tiden var jag en utpräglad "uppskjutare". Jag avskydde  att  fatta beslut,  och ag undvek besvärliga eller obehagliga uppgifter. Ju mer krävande och förpliktande ett åliggande kändes, desto mer benägen var jag att upp­skjuta det. Jag löpte en allvarlig risk att formligen drunkna i allt som jag lämnat ogjort.

Det behövdes några ord från en klok vän för att jag skulle se pro­blemet klart. "Norman", sa han, "det verkar som om du trodde att ditt sätt att skjuta upp saker och ting var en del av din personlighet eller kanske en obotlig   sjukdom.

Men det är varken det ena eller det andra. Det är ingenting annat än en dålig vana, som kan brytas som alla andra vanor. Det är bäst du för­söker ta knäcken på den — innan den tar knäcken på dig!"

Hans varningsord tog skruv. Jag beslöt att ta itu med min ovana och inte ge mig förrän jag blivit kvitt den. Under "avvänjningstiden" kom jag på en del goda regler som alla uppskjutare kanske kan ha nytta av. Här följer de.

Betrakta inte din vana att upp­skjuta saker och ting som en ofar­lig liten hämning. Det händer att affärsmän misslyckas för att de skju­ter upp avgörande beslut. Det hän­der att äktenskap går i kras för att hustrun inte kommer sig för med att diska eller bädda.  Det händer att folk dör för att de uppskjuter ett läkarbesök. Att skjuta upp är alltså inte bara en dålig vana utan en verklig fara som kan omintetgöra dina planer, förstöra din lycka och till och med ta livet av dig.

Välj ut ett speciellt område där din ovana gör livet surt för dig — och besegra det. Jag blir ganska of­ta ombedd att ställa upp som talare, och många av dessa uppdrag vet jag på förhand att jag inte kan åta mig. Men det bär mig emot att göra folk besvikna, och därför brukade jag förr i världen uppskjuta mitt svar — tills det var för sent att backa ut. När jag äntligen tvingade mig själv att lämna ett bestämt be­sked genast, blev jag mycket lyck­ligare — och det blev också de per­soner som hade med mig att göra. Om man kan bryta sin vana att skjuta upp problemen på ett livs­område, känner man sig så befriad och stolt att det går lättare på and­ra områden.

Lär dig att prioritera dina upp­gifter, och koncentrera dig sedan på ett problem i taget. Oreda och uppskjutna arbetsuppgifter går hand i hand och förstärker varand­ra. En man med tio ogjorda upp­gifter framför sig på skrivbordet kastar bort en stor del av sin be­slutskraft redan på att försöka välja mellan dem. En husmor med tio ogjorda sysslor känner sig ofta så överhopad att hon kanske i ren för­tvivlan ger upp alltsammans och i stället sätter sig och tittar på TV. Men det finns aldrig två uppgifter eller två plikter som är lika viktiga.

Under min tid som uppskjutare hände det mycket ofta att jag äg­nade mig åt onödiga eller oväsent­liga saker på bekostnad av de vik­tiga. Men det är slut med det nu. (Praktiskt taget i alla fall!) Jag har nämligen lärt mig att priori­tera.

Jag gör det genom att under da­gens lopp anteckna vad jag bör ta itu med nästa dag. På kvällen ord­nar jag sedan de olika uppgifterna efter angelägenhetsgrad. På så sätt kan jag avverka dem i tur och ord­ning nästa dag och med välbehag stryka varje sak jag blir klar med på listan.

Det här verkar kanske elementärt, men det är märkligt hur mycket tid och kraft man spar på att göra en sak färdig innan man ger sig i kast med nästa. Men man måste förstås bestämma sig för att inte låta sig distraheras. Ibland får jag tala strängt till mig själv: "Du lämnar inte den här stolen förrän du har klarat av det här jobbet!"

När man väl har lärt sig den här självdisciplinen, så kommer också de krafter man behöver. Framför allt är det   nödvändigt att kunna koncentrera sig. På en stor järnvägsstation iakttog jag en dag mannen bakom informationsdisken. Föll trängdes omkring honom och ropa de otåligt, men han förlorade aldrig fattningen. Han tog en person i ta get, såg honom rakt i ögonen och besvarade hans frågor tydligt och klart.  Han irrade inte med blicken eller ägnade minsta uppmärksamhet åt någon annan förrän han var färdig och övergick till nästa. När det blev min tur, be­römde jag honom för hans lugn och koncentration. Han log och sa: "Jag har lärt mig att ta en person i taget och hålla mig till honom tills han har fått de upplysningar han vill ha. Jag skulle bli tokig annars."

Det är en läxa som alla uppskjutare kan dra nytta av.

Sätt upp tidsgränser för dig. Jag menar inte hemliga tidsgränser som lätt kan överskridas, utan tidsgrän­ser som andra människor vet om och väntar sig att du ska hålla. Bjud hem ett par vänner för att be­undra det där rummet du har tänkt måla; du ska se att din stolthet får dig färdig med målningen innan de kommer. Det är mycket svårare att vara uppskjutare offentligt än att vara det i hemlighet!

Undvik inte de svåraste proble­men. Det är visserligen mänskligt, men i längden leder det till ännu större svårigheter. Förr hände det ofta att jag satt med en hög brev som skulle besvaras. Om det första innehöll något extra besvärligt pro­blem, brukade jag lägga det åt si­dan och titta efter ett annat som var lättare att ta itu med. Resultat: snart hade jag två eller tre brev­korgar fulla med obesvarade brev. Jag fick göra en enorm kraftansträngning och arbeta till långt in­på natten för att komma ifatt.

En dag sa psykiatern Smiley Blanton till mig: "Du gör fel. Undvik inte de besvärliga breven. Ta itu med dem genast. Den lättnad du kommer att känna gör att du klarar av resten som en dans." Jag följde hans råd — och han hade rätt.

Låt inte förlama dig av perfektionism. Många människor avstår från att göra saker och ting därför att de är rädda för att de inte ska göra dem perfekt. Häromdagen sa en kvinna till mig: "Jag har gått omkring och tänkt skriva till en väninna som blivit änka, men jag vet inte hur man skriver kondoleansbrev. Jag vet inte hur jag ska ut­trycka vad jag känner."

"Vad känner ni då?" frågade jag.

"En stark medkänsla", svarade hon. "Jag har tänkt så mycket på henne, jag håller av henne och ber för henne."

Jag skrev ner hennes ord på en lapp och räckte henne den. "Det är allt ni behöver säga. Er väninna behöver inte något litterärt epos. Vad hon behöver är ett par enkla ord som kommer från hjärtat."

Detta var alltså några hjälpme­del som jag använde för att bli fri från min uppskjutarsjuka. Till slut hade hela min attityd förändrats. Jag upptäckte att den tillfredsstäl­lelse det ger att ha utfört något är mycket större än den man kan få av att vara eftergiven mot sig själv.

Om du ser dig omkring, kommer du liksom jag att upptäcka att de verkligt lyckliga människorna är de som har skakat av sig uppskjutandets bojor, de som finner tillfreds­ställelse i att utföra de uppgifter som ligger framför dem. De är fyll­da av iver, entusiasm och handlingskraft. Det kan du också bli.

Norman Vincent Peale