Alla blir vi väl deprimerade ibland. Här ges några värde­fulla råd om hur man ska kunna förutse dessa perioder — och bemästra det onda.

Recept mot depressioner

Vid min skola fanns det en klok lärare som jag bruka­de vända mig till ibland i min förtvivlan, med tårdränkt ansikte och tyngd av all världens be­kymmer. Han var en storväxt, jovia­lisk man som hade lärt sig att möta motgångarna i livets hårda skola med lugn och tillförsikt. När han var ung och idrottsintresserad hade han drabbats av polio. Där han satt i sin kateder brukade han plocka fram ett stort pappersark och fråga med bekymrad min: "Nå, vad är det för fel nu då?"

"Jag klarade inte historieförhöret den här veckan."

Det antecknades.

"Jag kom ihop mig med min bäs­ta vän."

Det fördes också upp.

"Jag håller på att bli förkyld, och jag ser gräslig ut —"

Även detta fördes lugnt upp på listan, som fortfarande såg anmärkningsvärt kort ut på det väldiga papperet.

Jag började sväva på målet, och han tittade förvånat upp på mig. "Jaha, och mer då?" Jag tog mig en funderare men kunde inte hitta på något ytterligare. Det framgick tydligt av hans vänliga ansiktsut­tryck att han inte tyckte att den här ynkliga, självömkande lilla listan var motiv nog för ett självmordsförsök. Han räckte mig leende listan över mina olyckor, och när jag lättare till sinnes vände mig om för att gå brukade åsynen av hans kryckor som stod i ett hörn påminna mig om att det faktiskt finns svårare prob­lem än förkylningar och historie­förhör.

När jag nu för tiden märker att depressionen kommer smygande brukar jag i tankarna plocka fram ett folioark och försöka utröna vad det är som har orsakat mitt tung­sinne. Ett brustet hjärta? En trasig tvättmaskin? Dåligt väder? Trötthet efter influensa? En tom dag, en tom portmonnä, en tom mage? Och jag grubblar på hur jag bäst ska kunna råda bot på det här sinnestillstån­det, som journalisten Gerald Kersh har beskrivit som en tid då "man vill ta sig själv mellan tummen och pekfingret och slänga sig på sopbac­ken".

Eftersom en depression ofta inte är någonting annat än en känsla av att man är ett offer för omständig­heter som man inte råder över, kan man finna lindring i det faktum att man fortfarande har vissa möjlig­heter att välja fritt. Det finns en del saker — vanartiga barn, en försum­lig äkta hälft, en argsint chef, en orimlig anhopning av arbete — som man inte kan rå på över en natt, om ens någonsin. Men den deppige kan luncha på ett nytt ställe, måla om köket, börja ta judolektioner, prata med en främling eller välja en an­nan väg hem från jobbet.

Varje sådan åtgärd mot en hotan­de depression måste planeras i för­väg. Men hur ska man veta när de­pressionen är i antågande?

Det finns psykologer och sociolo­ger som under en följd av år har varit sysselsatta med att studera oli­ka "humörs"-mönster. Dr Wilhelm Fliess i Berlin och dr Rexford Hersey vid Pennsylvaniauniversitetet har funnit att tungsinnet drabbar individen med häpnadsväckande re­gelbundenhet. En person kan bli svårmodig var sextonde dag, en an­nan var sextiandra; genomsnittet bland män är var femte vecka.

Kvinnors depressionsrytm påverkas av det utpräglat dystrare stämnings­läge som menstruationerna förorsa­kar och blir därför mera komplice­rad; de flesta kvinnor erfar en mar­kerad känsla av irritation och ned­stämdhet dagarna före en menstruationsperiod. Endast enstaka psyko­pater visar inte upp någon sådan periodicitet. Professor Fred McKinney vid Missouriuniversitetet redovisar en undersökning bland universitetsstuderande som utvisade att depressionsperioderna var vanli­gast under den första och sista halv­timmen på dagen, på måndagar och under årets första tre månader. Vi skulle kunna göra det mindre be­svärligt för oss själva om vi accep­terade depressionens oundviklighet och planerade vårt liv med hänsyn till detta.

Darrell Huff påvisar i sin bok "Cycles in Your Life" att vi på ett enkelt sätt kan kartlägga våra egna sinnesstämningar genom att notera humörets svängningar under en viss tidsperiod. När vi har blivit på det klara med hur vi fungerar kan vi ibland planera vårt liv så att de dagar då vi har det extra trassligt i andra avseenden inte sammanfal­ler med de väntade depressionspe­rioderna, eller — för att gå ännu ett steg längre — vi kan ordna lite extra stimulans av ett eller annat slag de dagar när vi vet att vi be­höver en uppryckning. En husmor, som blev trött på den ständiga tristessen på måndagarna till följd av de ökade städbestyren och dis­ken efter veckohelgen, beslöt att slopa måndagarna. Så snart familjen hade gett sig av till arbetet eller skolan gick hon ut och shoppade, gick till hårfrisörskan, kom hem igen och satte sig bekvämt tillrätta med sin favorittidskrift. Sålunda utvilad var hon beredd att möta tisdagens bestyr med glatt sinne.

Ett bra vapen i kampen mot miss­modet är att ha en låda med allt möjligt sådant som man av erfa­renhet vet piggar upp en när man är nere och färdig att ge upp. Man kan till exempel ha sin favoritskiva där, något nytt att sätta på sig, ett eller ett par brev som har glatt en särskilt mycket. Och plocka fram pappersarket där ni räknade upp de senaste bekymren — att läsa om dem kommer att erinra er om att de nya motgångarna inte kommer att vara i oändlighet.

Det finns ingen anledning varför lådan inte också skulle kunna inne­hålla lite pengar. Att gå och handla — speciellt någon onödig sak som tillfredsställer ens lyxbegär — är ett gammalt beprövat knep att skingra svårmod. En husmor som jag kän­ner har sällan råd med lyx. Därför gör hon inte nyinköp av kläder el­ler husgeråd vilken dag som helst utan väntar tills hon märker depres­sionens förebud och har sedan en trevlig stund bland kastruller och klänningar i närmaste varuhus.

Depressionens botemedel är lika talrika som dess offer. Jag för min del har lärt mig att vara aktiv, aktiv på vilket område som helst, bara inte låta mig dras med i me­lankolins svallvåg. Så jag tömmer och rengör skåp när jag inte förmår vända ut och in på min själ och borsta rent där. En vän till mig sät­ter igång med det mest avskyvärda arbete han kan hitta på, något som han har skjutit upp i veckotal — betalar räkningar eller rensar avloppet i köket.

En annan av mina vänner tilläm­par en "åtminstone"-teknik för att få bukt med depressionen. Hon sät­ter sig ner och tänker på det allra värsta som har drabbat henne eller som hon kan föreställa sig. Sedan säger hon: "Nåja, Johnny är åt­minstone inte på sjukhuset med brusten blindtarm och strömmen är inte avstängd och det ligger inget vräkningsbeslut i brevlådan." En aning otäckt, men faktum är att det hjälper. En variant av denna teknik är att  läsa en riktigt ruskig bok.

De universitetsstuderande som in­tervjuades av McKinney lämnade bl. a. följande exempel på snabba botemedel mot depression: att ta en promenad eller göra en utflykt, se en lättsam film, dansa, sova, sporta, lyssna på musik eller göra någonting för en annan människa.

Det sistnämnda, att sätta som mål att muntra upp någon annan trots att man själv inte är glad, är ett av de allra osvikligaste botemedlen mot depression. Om ni inte kan hjälpa i stort, gör vad ni kan i er invanda miljö. Ring upp eller skriv ett brev till någon som är ensam, skicka en bok till någon som är sjuk, koka knäck åt barnen. Och smaka på godsakerna själv. Vällagad mat är depressionens svurna fiende. Cervantes skrev: "Alla sorger blir mindre när man är mätt" — och de blir ännu lättare att bära om man kryd­dar maten med något alldeles sär­skilt aptitretande.

Sedan finns det ingenting som går upp mot ökad kunskap när det gäl­ler att jaga bort tankarna från var­dagslivets bekymmer. Den legenda­riske Samuel Johnson, som led av melankoli hela sitt liv, berättade för sin vän och biograf James Boswell att man kan häva ett depressions- till­stånd genom att "gå på en kemikurs, lära sig dansa på lina eller vad som helst annat som man har lust med för ögonblicket. "Var inte ensam, var inte sysslolös; om ni är sysslolös var inte ensam; om ni är ensam var inte sysslolös."

"Var inte ensam" — ytterligare en utväg om ni känner er nere. Somliga människor föredrar att vara tillsammans med okända; andra söker samvaro med nära släktingar. Det allra bästa är kanhända att för­söka hitta en sann och uppriktig vän, räddaren i många kritiska si­tuationer. Men var försiktig så att ni inte drar honom med er i dysterhetens irrgångar. När vi är depri­merade är vi utleda på oss själva, och alltför ofta får vi också andra människor att tycka att vi är odräg­liga. Vänners stöd är till för att hjäl­pa oss över verkliga sorger — men depressionen, denna uppvärmda hackmat på unkna känslor, är allt­för oaptitlig för att man ska dela med sig av den.

Vi bör inte besvära våra vänner med struntsaker och småbekymmer utan tvärtom dela angenäma min­nen och framtidsplaner med dem. Delad glädje, dubbel glädje. Sedan biblisk tid har det aldrig funnits nå­gon bättre terapi — ty "en trofast vän är livets bästa läkemedel".

Janet Graham