Vi talar med hela kroppen

Orden är bara en liten del av kommunikationen oss människor emellan. De viktigaste budskapen förmedlas ofta på annat sätt.

Kommunikationen oss människor emellan består inte enbart av ord. Vi sänder hela tiden outtalade budskap till varandra, fast vi för det mesta inte vet om det. Vi höjer ögonbrynen, gestikulerar med händerna, möter någons blick och tittar bort igen, ändrar ställning i fåtöljen. Vi tror att sådana handlingar är slumpmäs­siga och tillfälliga. Men på senare år har forskarna upptäckt att det finns ett fast uppbyggt system i dem som gör dem nästan lika lätta att tolka som ord.

Varje kultur har sitt eget kropps­språk, och barnen lär sig dess nyan­ser samtidigt med det talade språ­ket. En fransman talar och rör sig på franska. En engelsman lägger inte benen i kors på samma sätt som en amerikan. När amerikaner talar avslutar de ofta ett påstående med att böja ner huvudet, sänka handen eller slå ner ögonlocken en aning. En fråga däremot avslutas med att de höjer handen, skjuter fram ha­kan eller spärrar upp ögonen. Ett verb i futurum åtföljs ofta av en framåtriktad rörelse.

En individs kön, etniska bak­grund, sociala ställning och person­liga stil påverkar hans kroppsspråk, men han håller sig ändå inom det rörelseschema som är typiskt för den kultur och miljö han lever i.

En verkligt tvåspråkig individ har också två kroppsspråk. New Yorks berömde borgmästare Fiorello La Guardia höll sina valtal på engelska, italienska och jiddisch. Tittar man på filmer från hans valkam­panjer och kopplar bort ljudet, kan man ändå av hans gester sluta sig till vilket språk han talade vid till­fället i fråga. En av orsakerna till att dubbade filmer ofta gör ett ko­miskt intryck är att gesterna inte stämmer överens med det talade språket.

I allmänhet tjänar gesterna till att understryka och förstärka or­dens betydelse. Ofta får de mycket effektivt fram budskapets känslo­mässiga innebörd. Vår sympati el­ler antipati mot en annan människa avslöjas för det mesta inte av vad vi säger, utan av hur vi säger det. Psykologen Albert Mehrabian har ställt upp den här formeln: den to­tala effekten av ett muntligt bud­skap = 7 procent ord + 38 procent tonfall + 55 procent ansiktsuttryck. Vad tonfallet betyder inser man om man tänker på att till och med or­den "Jag hatar dig" kan låta förfö­riska, om de sägs med ett visst ton­fall.

De vetenskapsmän som studerar kommunikationen genom gester och andra kroppsrörelser är inte bered­da att sammanställa någon exakt "gestordlista". Om en person gnider sig på näsan kan det betyda att han har en annan uppfattning än någon eller att han avvisar något — men det finns också andra tolkningsmöj­ligheter. När en student samtalar med en professor och möter dennes blick lite längre än vanligt kan det vara ett uttryck för respekt och uppskattning, men det kan också betyda att han ifrågasätter professorns auktoritet — eller något helt annat. Experterna söker efter återkomman­de mönster i sammanhanget, inte efter den isolerade gestens innebörd.

Den som först kom på idén att vetenskapligt studera kroppsspråket var antropologen dr Ray Birdwhistell. Trots att det bara var 17 år sedan har man gjort en rad intres­santa iakttagelser. (Exempel: ögon­bryn kan inta ungefär 23 olika lä­gen; män talar mer med ögonbry­nen än kvinnor.) De flesta män­niskor kan bortse från ljudet och koncentrera sig på kroppsspråket en­dast ca 30 sekunder i taget. Vem som helst kan kontrollera det på­ståendet genom att titta på TV med ljudet bortkopplat.

En av de mest uttrycksfulla kom­ponenterna i kroppsspråket är ögo­nen. Amerikaner till exempel är mycket noga med hur och när de möter varandras blickar. Vid nor­mala samtal varar varje ögonkon­takt bara någon sekund. Sedan tit­tar den ena eller båda personerna bort. När två amerikaner ser var­andra forskande i ögonen förstärks känslorna och relationen får en in­timare karaktär. Därför är förlängd ögonkontakt något som amerikaner noga undviker — utom under de rätta betingelserna, naturligtvis.

I vissa delar av Fjärran Östern anses det oartigt att över huvud ta­get se på den andra personen under ett samtal. I England fäster den ar­tige lyssnaren blicken uppmärksamt på talaren och blinkar då och då som ett tecken på intresse.

Ibland avslöjar en persons gester och kroppsrörelser att hans ord lju­ger. Sigmund Freud skrev en gång: "Ingen dödlig kan bevara en hem­lighet. Om hans läppar tiger, talar hans fingertoppar; han förråder sig genom varje por."

En person kan alltså med fram­gång kontrollera sitt ansiktsuttryck och verka lugn och behärskad — omedveten om att hans spänning och nervositet ändå sipprar ut, att hans fot trummar oupphörligt mot golvet, som om den hade ett eget liv. Vrede är en annan känsla som kan avslöjas av benen och fötterna. När man grälar händer det ofta att fötterna spanns. Fruktan framkallar ibland knappt märkbara ryckningar i benen — ett slags nervös "på stäl­let språngmarsch". Sedan har vi de mer eller mindre provocerande ben­rörelser som medvetet eller omedve­tet används av kvinnor.

Kroppsställningen kan också av­slöja vilka människor som hör sam­man inom en större grupp. Låt oss till exempel tänka oss en bjudning, där någon av gästerna fått igång en het debatt om studentradikalismen. Redan genom en hastig blick på de församlades kroppsställning kan man särskilja de båda motståndarsidorna. De flesta av de positiva sitter kanske med benen i kors, de negativa med benen utsträckta och armarna i kors, och de som inte fattat stånd­punkt i diskussionen försöker kanske en medelväg och sitter med både ben och armar i kors. Om en indi­vid hastigt vrider sig runt på stolen, kan det betyda att han är i stark opposition mot talaren, eller till och med att han byter sida. Dessa tolk­ningar stämmer naturligtvis inte all­tid, men mönstret är så pass all­mängiltigt att det kan löna sig att iaktta kroppsställningarna.

Samtidigt som barnen lär sig det talade språket och kroppsspråket lär de sig också något mer svårgripbart: hur man uppfattar olika avstånd till andra människor. Individen rör sig inom ett slags privat bubbla, som representerar det avstånd han kän­ner att han måste ha mellan sig själv och andra. Antropologerna har med kamerans hjälp registrerat de skälvningar och ytterst små ögonrö­relser som visar det ögonblick då in­dividens bubbla spräcks. Som vuxna döljer vi emellertid våra reaktioner bakom artiga fraser.

Antropologen dr Edward Hall säger att två vuxna nordamerika­ner, som inte känner varandra, bru­kar hålla ett avstånd på mellan en armslängd och 120 centimeter till varandra när de står och samtalar. Sydamerikanerna däremot tycker det känns naturligt med ett mycket mindre avstånd. Därför kan det uppstå en del problem om de möts. När sydamerikanen går närmare tycker nordamerikanen att han är påflugen, och när nordamerikanen drar sig tillbaka tycker sydamerika­nen att han är högdragen.

Det avstånd en individ vill ha till andra är också beroende av hans personlighet. Inåtvända människor till exempel tycks behöva större svängrum än utåtriktade personer. Den  speciella  situationen  och  sinnesstämningen påverkar också av­ståndet. Folk som köar på bio för att se en sexfilm står mycket tätare intill varandra än folk som köar för en familjeunderhållningsfilm.

George du Maurier skrev en gång:

"Det talade språket är ett klent medel. Du fyller lungorna med luft, låter en liten springa i strupen vib­rera och rör på munnen, vilket försätter luften i dallring; och luften får ett par små hinnor i huvudet på mig att vibrera ... och min hjärna fattar i grova drag vad du menar. Vilken omväg och vilket slöseri med tiden."

Just så tråkig och livlös skulle kommunikationen människor emel­lan vara, om den enbart bestod av ord. Men i realiteten utgör orden ofta den obetydligaste delen av den.

Flora Davis