Om vi försöker vänja oss vid att vänta oss det bästa av våra medmänniskor — att ha förtroende för dem — kan vi göra vårt eget liv oändligt mycket rikare.

Vi måste tro på varandra

När jag var åtta år och fick gå med på cirkus, förund­rade jag mig över trapets­artisterna som på det otroligaste sätt kastade sig genom luften och alltid fick tag i varandras svängan­de trapetser i exakt rätta ögonblic­ket. "Men är de inte rädda?" frå­gade jag min mor.

En man som satt framför oss vände sig om och svarade vänligt: "De är inte rädda. De litar på var­andra."

"Han har själv varit lindansare", viskade någon.

När jag tänker på detta att hysa förtroende för en människa minns jag alltid de där smidiga gestalter­na som flög genom luften, en hårs­mån från döden, men trygga i sin tillit till varandra. För trots all sin djärvhet och skicklighet skulle de aldrig ha kunnat utföra sina his­nande konststycken utan detta in­slag av absolut tillit.

Så är det också i vårt dagliga liv. En atmosfär av förtroende är en lika viktig livsbetingelse för en människa som luft och vatten. Vi kan inte vara oss själva om vi inte hyser förtroende för människorna omkring oss; hur isolerade är vi inte bakom våra masker när vi är rädda för att visa vårt rätta ansikte för våra medmänniskor! Att jämt och ständigt vara på sin vakt förlamar den psykiska energin. Och det behövs förtroende för att älska och bli älskad. "Kärlek är en akt av förtroende",  skriver psykologen Erich Fromm, "och den som inte kan känna något riktigt förtroende kan heller inte känna riktig kärlek."

Å andra sidan känner vi oss trygga och fria tillsammans med dem som tror på oss. "Visa männi­skorna förtroende så kommer de att bli trofasta mot dig", skriver filoso­fen Ralph Waldo Emerson. "Visa dig storsint mot dem, och de kom­mer att handla storsint."

Förtroende är redobogenhet att satsa på andra människors goda uppsåt. Kathryn Lawes, vars make var direktör för Sing Sing-fängelset, brukade gå in på fängelsegår­den nästan varenda dag. När det spelades boll på gården, fick hennes barn ofta delta i spelet, medan hon satt tillsammans med de interner som tittade på. När folk beskärma­de sig över detta, svarade hon att hon inte hade något att frukta. "De är våra vänner", brukade hon säga. "Mina barn och jag är aldrig så trygga som här i fängelset." Hen­nes förtroende för fångarna skulle' bli hugfäst på ett märkligt sätt. När hon plötsligt dog, spred sig nyheten snabbt genom fängelset, och inter­nerna samlades så nära grindarna som möjligt. Vaktchefen såg på de tysta, orörliga gestalterna och lät slå upp grindarna. Hela dagen de­filerade männen i en tyst ström för­bi hennes bår. Inga murar omgär­dade dem där, men inte en enda av internerna svek det förtroende man visat dem. Allihop återvände själv­mant till fängelsegården.

Alla fruktbärande mänskliga re­lationer grundar sig på förtroende.

Lärarens kamp är så gott som vun­nen den dagen han lyckas få den vanartige eleven att inse att han inte vill honom något illa; psykiatrikern ägnar en stor del av sin tid åt att försöka förmå sina patienter att fatta förtroende för honom så att läkningsprocessen kan börja. "Man måste tycka om människor och hysa förtroende för dem, om man inte ska förfuska hela livet", säger  författaren E.M. Forster.

Varför har vi människor så svårt för att lita på varandra? Det främs­ta skälet är att vi är rädda. Titta bara på ett par människor som hamnat bredvid varandra på ett tåg eller flygplan — de är båda för måna om sin värdighet för att våga börja prata. "Vi är rädda för att bli ringaktade, bortstötta, avslöjade", skriver rabbinen Joshua Loth Liebman.

Hur annorlunda ter sig inte det dagliga livets små konfrontationer för de tillitsfulla! Jag hörde en gång en man beskriva en kvinna som han hade känt. "Hon kom alla till mötes med utsträckta händer", sa han. "Det kändes som om hon ville säga: 'Jag har så stort förtro­ende för dig. Det är så tryggt och gott bara att vara tillsammans med dig.' "Sedan tillade han: "Hon ef­terlämnade alltid en känsla av att man skulle kunna uträtta vad som helst,   om  man  bara  försökte."

Det är ofta ett kvardröjande min­ne av någon upplevelse i barndo­men som försätter oss i försvarsatti­tyd. Jag känner till exempel en af­färsman som inte har många vänner. Hans mor dog när han var sju år, och den välmenande kvinnliga anförvant som tog honom med sig hem sa att hans mor hade "rest bort". I många veckor gick han och väntade på att modern skulle kom­ma tillbaka. Följden av detta from­ma bedrägeri blev att han som vux­en aldrig riktigt kunde lita på nå­gon människa.

För att kunna känna förtroende för varandra, måste vi först och främst ha självförtroende. "Det finns ingenting jag är så rädd för som för rädda människor", säger Robert Frost. Och det är sant att den som själv känner sig underläg­sen och otillräcklig inte kan hysa förtroende för andra. Men att tro på sig själv är inte detsamma som att betrakta sig som ofelbar. Vad vi måste tro på hos oss själva är helt enkelt detsamma som vi måste tro på hos andra — att vi all vår skröp­lighet till trots uppriktigt försöker göra det som är rätt.

Förtroende kräver också verklig­hetssinne. "Det är farligt att lita på folk", sa en bekant till mig bittert. "Man kan bli dragen vid nä­san." Hon hade naturligtvis rätt, om man med "lita på folk" menar att utgå ifrån att de är fullkomliga. Förtroende kan aldrig grundas på en illusion. Den känslokalla blir ju inte känslovarm från den ena da­gen till den andra; den lösmynta kan inte förväntas bevara din hem­lighet. Världen är inte en oskulds­full lekplats där alla vill oss väl, det måste vi inse.

Nej, verkligt förtroende har ingenting med naivitet att göra. Det innebär snarare ett illusionslöst accepterande av medmänniskan så­dan hon är och en insiktsfull strä­van att locka fram det bästa inom henne.

Till sist: förtroende kräver att man sätter något på spel — att man satsar kärlek, tid, pengar, ibland till och med livet, på en annan män­niska. Det är inte alltid förtroendet vinner. Men som Cavour, den store italienske statsmannen, sagt: "Der som litar på andra människor miss­tar sig mindre än den som misstror dem."

Ardis Whitman