En tröstande kram, en lugnande arm runt axeln, ett vänligt
handslag — sådana mänskliga gester betyder oerhört mycket

Våga röra vid varandra

För inte så länge sedan gick ett äkta par till en familje­rådgivare för att få hjälp med ett problem. Hustrun reagerade våldsamt mot beröring. Trots att hon utan hämningar njöt av det sexuella samlivet med sin man, kun­de hon till hans förvåning och be­svikelse inte tåla de ömma smek­ningar han så gärna ville ge hennes hand, arm eller hår.

En annan familj, som hade be­kymmer med sin revolterande son i tonåren, sökte en psykiater som i flera veckor arbetade på att repare­ra den emotionella kontakten mel­lan far och son. En dag reste sig pappan plötsligt och tog sin pojke i famnen. Pojken kramade tillbaka, och båda fick tårar i ögonen. "Det är första gången du har hållit om i sen jag var liten", sa pojken.

Exemplen är inte så ovanliga som man kunde tro. Vare sig vi erkän­ner det eller inte, så är många av oss bedrövligt hämmade i fråga om att beröra varandra, och det gäller också förhållandet till våra när­maste.

Det är inte svårt att finna orsa­kerna. Många av oss förknippar fy­sisk kontakt med sex eller våld — som bådadera är bemängda med kulturella och psykologiska tabufö­reställningar. Andra betraktar ogil­lande varje form av beröring som något "sensuellt".

De som skapat denna osynliga barriär har förlorat något väsent­ligt: den roll som den fysiska kon­takten spelar som uttryck för tröst och. uppmuntran, ömhet och känslo­mässigt stöd. Beröring är en viktig faktor i alla  mänskliga relationer.

Men med undantag för verkliga krisögonblick glömmer vi ofta hur man ber om — eller ger — denna välsignelse. Vi glömmer till exempel hur den kan läka såren efter ett gräl. Jag hörde berättas om en mamma som försökte tala förstånd med sina båda döttrar, 11 och 12 år gamla, då dessa grälade våldsamt om vad de skulle ha på sig på en fest. När hon inte lyckades lugna dem, befallde deras uttröttade far dem att hålla tyst. Men det var först när mamman impulsivt slog armarna om sina båda flickor och höll dem tätt intill sig som grälet slutade.

Vi glömmer också lätt hur välgö­rande den fysiska kontakten kan va­ra när vi har det svårt. När min fru låg allvarligt sjuk, tillbringade jag timmar på sjukhuset med att bara hålla henne i handen — något som var till stor tröst för oss båda. Men i vardagslag håller sällan ens de mest tillgivna makar varandra i handen — det må vara i tider av sorg och bekymmer eller i ögonblick av har­moni och lycka.

Ett instinktivt medvetande om vad beröring betyder för att förmedla djupa känslor avspeglas i uttryck som att bli "rörd" eller "gripen" av något. När "orden tryter", tillgriper vi fysisk beröring. Helen Keller — som var blind och döv sedan barn­domen — skrev i sin dagbok: "Min hund rullade sig i gräset. Jag vil­le fånga en bild av honom i mina fingrar, och jag rörde lätt vid ho­nom. Se, hans trinda kropp snodde runt och han ställde sig upp. Han tryckte sig tätt intill mig som för att få vara i min hand. Han njöt med svans, tass och tunga. Om han hade kunnat tala, tror jag han skulle ha sagt mig att vägen till paradiset går genom beröring."

Undersökningar av spädbarn och småbarn har gång på gång visat att det inte finns något som betyder så mycket för den tidiga fysiska och psykiska utvecklingen som beröring. Av olika experiment med normala och efterblivna barn har framgått att de som hade mest fysisk kontakt med föräldrar, sköterskor eller and­ra vårdare lärde sig gå och tala ti­digast och hade högre intelligens­kvot.

Undersökningar med djur ger lik­nande resultat. I ett berömt experi­ment för ett tiotal år sedan kon­struerade psykologen Harry Harlow två "surrogatmammor" åt apungar. Den ena modersfiguren var gjord av ståltråd och gav mjölk. Den andra var gjord av svampgummi och mjukt tyg men gav ingen mjölk. När apungarna fick välja, gick de till den mjuka "mamman" för att få känna hennes närhet. Dessa resultat talade emot den allmänt vedertagna teorin att den första anledningen till att ba­byn älskar sin mamma är att hon ger den mat.

Trots vad vetenskapen, instinkten och sunda förnuftet säger oss är det många som — nästan medvetet — skär ner på den fysiska kontakten både kvantitativt och kvalitativt. Ef­ter spädbarnstiden får ord ersätta beröringar, och avstånd ersätta när­heten. I fråga om småbarn använder vi beröring för att skydda och styra dem, men mindre ofta i lek eller som uttryck för kärlek.

Ständigt och jämt förmanar vi dem: "Inte röra!" Redan dessa ord lär dem att det inte är bra att röra. Dessutom ser vi ofta nog till att bar­nen inte ens får se sina egna föräld­rar ge varandra fysiska ömhetsbevis. Och många föräldrar, som förväxlar sexuella smekningar med ömma, omtänksamma, tröstande eller medkännande smekningar, är antingen rädda eller skamsna för fysisk kon­takt med sina söner och döttrar när de blir större. Det är alltså inte un­derligt att så många av oss lär sig att leva utan fysiska ömhetsbevis.

Var börjar man? Hur lär sig en reserverad människa att ta i andra? Här följer några råd — och varning­ar — av psykologer som intresserat sig för problemet:

•  Diskutera först saken med fa­miljen. "Förvandla er inte till 'rörare' över en natt", säger psykiatern dr Alexander Lowen. "Det finns ing­enting som  är så oroande som en oväntad och oförklarlig förändring i en annan persons beteende."

•  Börja med enkla uttryck som är vanliga i en del, men långtifrån i alla familjer: en godnatt- eller godmorgonpuss, en kram när ni möts eller säger adjö.

•  Lär er att bedöma när andra är i lämplig sinnesstämning för berö­ring. Annars kan den fysiska kontak­ten  bara  kännas  irriterande.  Barn genomgår ofta perioder då de avvi­sar föräldrarnas ömhetsbevis.

• Var känslomässigt uppriktig i de fysiska gesterna. Psykologen dr Nicholas Dellis i New York berättade för mig om hur hans dotter en gång kom och sökte fånga hans uppmärk­samhet när han var mycket uppta­gen.   "Jag lade  armen om henne, men mina tankar sysslade med mina egna problem. Hon kände genast att jag inte var känslomässigt närvaran­de. Hon sa: 'Du håller mig på av­stånd. Jag tittade upp, och armen jag lagt om hennes axlar tvingade henne snarare bort från mig än drog henne närmare."

•  Försök göra den fysiska kontak­ten till ett uttryck för tröst och upp­muntran  och  inte  till  ett  förtäckt krav.   Beröring  får  aldrig vara ett medel att klamra sig fast vid eller demonstrera sin äganderätt  till en annan människa.

•  Var medveten om att beröring inte   alltid   har   sexuell   innebörd. Många av oss har aldrig lärt sig att det finns olika slag av fysisk kontakt, som betyder olika saker.

Dr Herbert Otto, som söker efter nya metoder för att befrämja per­sonlig utveckling och vidga indivi­dens möjligheter, menar att det sker mycket mer genom fysisk kontakt än de flesta av oss anar. Beröring kan, säger han, på ett nästan magiskt sätt bryta ner barriärerna mellan männi­skor. Den kan bryta ner de emotio­nella murar vi bygger upp inom oss själva. "Beröring", säger dr Otto, "är alltid ett utbyte. Genom beröring berikas vårt och våra medmän­niskors liv."

Norman M. Lobsenz