Låt sorgen ta sin tid

Ofullgången smärta och sorg hindrar oss från att leva våra liv helt och fullt.

Det är nog få människor som under sitt liv undgår svåra förluster. När en 55-årig man får en hjärt­infarkt och tvingas lägga om sin livs­stil, innebär det en förlust. Han har inte samma valfrihet som förut. När föräldrar mister ett barn, förlorar de det dyrbaraste de har ägt. När män­niskor i vilken ålder de än må vara, förlorar den de älskat genom skils­mässa eller döden, känner de sig ofta som om de hade blivit bestulna. Ty­värr är det inte många av oss som vet vad vi ska göra för att hjälpa oss själ­va igenom sådana svåra livskriser.

Det finns många felaktiga föreställningar om sorgen. Jag fick ett typiskt exempel på detta, när en av mina studenter berättade om sin far­bror som var skild och "inte tog skilsmässan bra". Den unge mannen var bekymrad för att hans farbror nästan bara talade om sin hustru som han hade förlorat och "fortfa­rande lätt brast i gråt". När jag frå­gade hur länge farbrodern hade be­funnit sig i det tillståndet, svarade studenten: "I över fyra månader!"

Den välmenande unge mannen hade ännu inte lärt sig att sorg tar tid. Exakt hur lång tid beror på omständigheterna kring förlusten. Många som upplever att någon de älskar långsamt tynar bort, eller att deras äktenskap sakta försämras, börjar sörja redan innan förlusten är ett faktum. De inleder sorgeproces­sen innan relationen bryts, och det kan hända att deras svåraste sorge­tid sedan varar endast några veckor eller månader.

Om döden kommer plötsligt eller människor tvingas genomgå genom­gripande operationer, råkar ut för handikappande olyckshändelser el­ler andra oförutsedda tragedier, kan sorgen vara i ett år eller längre. And­ra människors orealistiska förvänt­ningar om att de sörjande ska "kom­ma över det" snabbt och "börja leva igen", leder ofta bara till att de kän­ner sig ängsliga, skuldmedvetna och osäkra. Det försvårar deras sorge­process.

Sorg är inte någon psykisk sjuk­dom, även om det kan kännas så ibland. Sömnlöshet, ångest, fruktan, vrede, självupptagenhet och dystra tankar kan tillsammans göra att det känns som om man höll på att "bli galen". I själva verket är det normala inslag i sorgeprocessen, och det är viktigt att veta detta.

En man som blivit änkling kan komma hem från sitt arbete på kväl­len, öppna dörren och känna mat­lukten från köket - fast hans hustru inte är där. Han hallucinerar, något som är vanligt speciellt under de första sorgeveckorna. Om du frågar mannen, kommer han att berätta att hans hustru är död. Men det kan också hända att han berättar att han hör henne i köket på kvällarna. Hon brukade ju ta sig något att äta då. Mannen kämpar med sin förlust. Hans hustru är borta, men hon lever i hans minne och han saknar henne fruktansvärt.

Under den första sorgetiden hän­der det ofta att man pendlar mellan lugn och tårar. Man kan inte fatta vad som har hänt, och man känner sig förvirrad. Så småningom kom­mer depressionen, och den kan för­mörka den sörjandes liv i månader. Allting påminner om tragedin. Den som har förlorat sin make eller maka lägger märke till varje par som håller varandra i handen. Världen tycks vara full av lyckliga människor, och det ökar känslan av ensamhet och isolering. Om du har haft ett missfall eller gjort abort, kan det kännas som om varje barn på gatan tittade på dig.

Människor som sörjer är mer upp­fyllda av sig själva och sina känslor än av någonting annat. De undviker vissa vänner och platser, tills de så småningom blir mindre känsliga för sådant som påminner om den smärt­samma förlusten. Denna process är ett viktigt led i separationen från nå­gon som varit dyrbar för en.

Människor behöver få bearbeta sin sorg på sitt eget sätt. Men jag är ändå övertygad om att sorgetiden blir kortare om en människa kan vi­sa sin sorg öppet. Avgörande för lä­keprocessen är också att smärtan kan få utlösning genom handling av något slag.

En försäkringstjänsteman hade fått sitt första barn. Barnet föddes med mongolism. Sex dagar senare började mannen arbeta hemma på kvällarna med att riva sin gamla trä­veranda. Han hade länge funderat på att bygga om den. Nu rev han den, bit för bit.

Den unge fadern kunde inte ut­trycka sina känslor i ord. Han hante­rade sorgen på sitt eget sätt. Kväll efter kväll gick han ut på verandan och bokstavligen slet den i stycken. Till slut kunde han börja bygga en ny. Då hade han också börjat älska sitt mongoloida barn.

För de flesta av oss är det till stor hjälp att kunna tala med vänner som vi har förtroende för. Det frigör våra känslor och hjälper oss att läkas. Även om du tycker det känns ovant att tala om sorg och smärta, och även om du helst skulle vilja vara ensam, kommer du att finna tröst i samvaron med andra. Det börjar gå upp för dig att du bara gör det värre för dig själv om du isolerar dig. Sam­varo och vänskap hjälper. Också din religiösa tro kan ge dig styrka. Tron är en mäktig kraft, när den innebär tillit till att du kan kämpa dig ige­nom din sorg.

Aktivitet är en annan avgörande komponent i läkeprocessen. För­modligen är det svårt för dig att vara aktiv. Arbete och annat som du förr var intresserad av kan kännas som en tung plåga. Men arbete har ett oerhört stort terapeutiskt värde. Att du har ansvar för andra människor hjälper dig också att upptäcka din inre styrka. Kom bara ihåg att du måste vara skonsam mot dig själv och acceptera dina begränsningar. Det kommer att ta sin tid innan din arbetskapacitet återgår till det nor­mala.

Om du måste vara hemma, försök då att följa ett schema, även om det till att börja med bara består i att du klarar av tvätten, går och handlar eller tar en lång promenad. Det är svårt att vara fysiskt aktiv när man är deprimerad, men det kan betyda mycket för både kropp och själ. Det kan också ge en viss lättnad att spela kort, lyssna på musik, gå på bio eller läsa en god bok. Du får försöka hålla dig igång, tills du har skapat nya re­gelbundna vanor.

Gör någonting för någon annan människa som får dig att känna dig nyttig. Kan du regelbundet göra nå­gonting som är till glädje för någon annan, trots att du själv har det svårt, så bidrar det till ökad självre­spekt. Småsaker som du gör för dig själv är också till hjälp under svåra perioder. Ta ett varmt bad innan du går och lägger dig, duka vackert även om du äter ensam, sätt dig ute om det är vackert väder, köp en bukett blommor - eller vad det nu kan vara som får dig att må lite bättre.

Det enda som håller oss vid liv är ibland insikten om att människor kan lära sig någonting positivt ge­nom smärtsamma eller hemska upp­levelser. Den österrikiske läkaren och terapeuten Viktor Frankl är kanske den som har lärt fler sörjande människor än någon annan hur man kan överleva personliga tragedier. Frankls erfarenheter som kon­centrationslägerfånge i Tyskland under andra världskriget är skakan­de, men också inspirerande. Hela hans familj utplånades. Ändå lycka­des Frankl bevara känslan av att hans liv hade mening.

När brutaliteten i koncentrations­lägret ansatte honom, klamrade han sig fast vid en fantasi som gav ho­nom kraft. Han såg för sig hur han efter kriget stod inför studenter i en föreläsningssal. I fantasin talade han till dem om den mening som män­niskor kan finna i lidandet. Frankl fattade beslutet att han skulle ta med sig de fasansfulla upplevelserna och förvandla dem till något värde­fullt. Han citerade dristigt filosofen Friedrich Nietzsche: "Det som inte dödar mig gör mig starkare."

Rabbi Harold Kushner har skrivit en bok som heter "When Bad Things Happen to Good People". ("När onda saker händer goda män­niskor"). Boken har blivit en bestsel­ler. Rabbi Kushner skriver bland an­nat: "Vi måste komma förbi sådana frågor som inriktar sig på det för­gångna och på smärtan - 'Varför hände det här mig?' - och ställa sådana frågor som öppnar dörrar till framtiden: 'Det här har hänt mig — hur ska jag använda det?'"

När jag var 23 år och höll på att utbilda mig till psykolog, fick jag för första gången arbeta med patienter på ett sjukhus. Arbetet med allvar­ligt sjuka människor väckte minnen hos mig som jag inte hade kommit tillrätta med, och jag sökte råd hos en professor som jag höll mycket av.

Han hade små barn, och jag visste att hans hustru var döende i cancer. Ändå lyssnade han uppmärksamt på mina problem. Till slut talade jag om för honom att jag hade skuldkänslor för att jag satt och grät över mina egna sorger och bekymmer. "Profes­sorns sorg är säkert svårare än min", snyftade jag. Hans kloka svar var: "Låt inte mitt lidande beröva dig ditt eget."

Du måste släppa tanken att du själv inte har rätt att sörja för att andra har det värre än du. Varenda en av oss har rätt och skyldighet att ta förlusterna i vårt liv på allvar. Om vi förnekar eller blundar för sorgen, kan den skada oss på otaliga sätt. Bara genom att se förlusterna i ögo­nen, kan vi återvinna vår frihet.

Ann Kaiser Stearns