Vad är mod?

Det består kanske mindre i de lysande hjältedåden an i den okuvliga uthålligheten och i förmågan.

Mod är den egenskap männen sätter högst. Män i primitiva kulturer använde det som en mätare på sin manbarhet, och likaså gör vår tids ynglingar ända upp i en Hemingways ålder. Vi civiliserade, väl omgärdade människor låter oss bländas av våghalsighet — av den mexikanske pojken i Acapulco som dyker från en klippa ner i havet vid ebb, av racerföraren med sitt ansikte som hugget i sten, av trapetskonst­nären, av åskådaren som rusar in i eldhavet för att rädda okända männi­skors liv.

Men det finns ett sannare mod, tapprare fastän nästan osynligt, hos helt vanliga människor som inte för­tröttas i enformiga arbeten, hos för­äldrar som utan martyrgloria sköter och fostrar handikappade barn, hos sjuka som lever i ständig plåga och ändå inte missunnar de friska, hos människor som vid vuxen ålder lär sig övervinna agg och misstänksam­het och tillkämpa sig ro och harmoni. Detta är en form av mod som folk sällan själva anar att de besitter.

På ett kanadensiskt militärsjukhus låg i många år en patient som blev legendarisk för allt det lidande han måste uthärda. I Korea hade en prickskyttkula splittrat hans höft och prak­tiskt taget späckat hans kropp med benskärvor. Var gång hans förband lades om vrålade han högt och böjde stålbitar som han höll i händerna. Men ändå förklarade han att han hade det lindrigare än de som måst undergå amputationer. De ampute­rade i sin tur ansåg sig betydligt me­ra gynnade än de blinda, och de blin­da tyckte synd om de förlamade. De förlamade tyckte inte att de var sär­skilt modiga — nej, modig var han som lugnt och stilla höll på att dö i njurcancer. Men njurpatienten var övertygad om att han skulle över­vinna sjukdomen!

Denna sega tapperhet är något helt annat än ögonblickets dumdristiga hjältemod. Stora starka karlar har hoppat i floder för att rädda drunk­nande, endast för att alltför sent komma ihåg att de själva inte kan simma. Män på förlista fartyg har ädelt offrat sitt eget liv och satt ut livbåtar med bara kvinnor och barn i — och de hjälpta har ändå omkom­mit, eftersom de inte klarat båtarna ensamma. Kassörer har låtit sig skju­tas ner i sitt oförvägna nit att skydda växelkassan.

Det finns också en sorts mod som den kunglige engelske livläkaren lord Morän i sin bok "Modets Anatomi" kallar "den tömda hjärnans mod". När frontsoldatens hjärna inte står ut med mera larm, smärta eller fasor, när tröttheten och skräcken avtrubbat hans förmåga att reagera, kan han utföra de mest otroliga hjältedåd, som knappast är hans egen förtjänst.

Både uppfostran och instinkt ger upphov till modiga handlingar. Män­niskan tycks ha en reflexartad drift att skydda liv som är i fara. Andrew Carnegie fäste särskilt avseende vid denna ansvarskännande typ av tapper­het, och Carnegiestiftelsens årliga be­löningslista bär ett gripande vittnes­börd om det hjältemod som bor i den vanliga människan. Bland de många där registrerade fallen lägger man till exempel märke till den unga flicka som år 1959 simmade ut för att rädda en man, som höll på att bli slukad av en haj, och bogserade honom i land. Hon fick både silvermedalj och penningbelöning.

Rädsla är en form av energi som spontant alstras hos varje människa i en nödsituation, och det lugna, overksamma modet fungerar som en dammbyggnad vilken hindrar rädslan från att svämma över bräddarna. Fördämningen måste till sist brista, om inte individens psykiska och fysiska hälsa ska ta skada. Modern som under sträng självbehärskning följer med sitt överkörda barn till sjukhuset, kan efteråt svimma eller råka i chocktillstånd. Sjömän på permission från konvoj tjänst under kriget var kända för sitt svåra humör. De kunde ut­veckla en djurisk grymhet i sina skämt och de frossade i brutala krog­slagsmål. Ett mod som hålls på sam­ma höga nivå en lång tid måste alltså bokstavligen kallas övermänskligt.

James H. Meredith, den förste fär­gade studenten vid Mississippis uni­versitet, gav prov på detta långvariga mod. Likaså gör de klena och fysiskt bräckliga människor som vägrar att låta trötthet och sjukdom bryta ner sin livsvilja. Den store engelske filo­sofen Herbert Spencer fick vid 40 års ålder ett nervsammanbrott som ödelade hans hälsa. Trots detta på­började han sin "Synthetic Philosophy" i tio band. Han hade så svår huvudvärk att han måste ta opium för att kunna sova på nätterna. Till slut orkade han inte diktera mer än tio minuter i taget fem gånger om dagen. På det sättet skrev han sin viktiga "Principles of  Sociology".

Mod är en privatsak. En proffs­boxare behöver inte ha mod, bara han kan se sina chanser och reagera snabbt, men en far som ber sin son om ursäkt har kanske måst tillkämpa sig en enorm seger över sig själv.

Vardagens hjältemod når sällan omvärldens ögon. "Vårt triviala dag­liga liv ställer triviala krav på vårt tålamod, vår hängivenhet, uthållighet och självuppoffring", skriver den schweiziske psykiatern och psykolo­gen C. G. Jung. "Att uppfylla de kraven anspråkslöst och utan hjältelåter fordrar ett hjältemod som inte syns utifrån."

All utveckling kräver detta slag av osynligt mod. Att ge upp en länge närd åsikt eller fördom känns som en stympning — men för att kunna fortsätta måste människan ständigt och modigt offra delar av sitt eget väsen. Medan vissa människor vaket och oförskräckt tillgodogör sig nya upplysningar och synpunkter, är and­ra rädda för alla förändringar.

Den amerikanske amiralen Wil­liam Halsey har fällt ett berömt ytt­rande om hjältar. "Det finns inga stora män", sa han, "bara stora upp­gifter som vanliga män av omstän­digheterna tvingas att ta på sig."

I långtifrån alla dessa uppgifter ljuder det omisskännliga bruset av ödets vingslag. Ändå firar modet dag­ligen sina omärkliga triumfer över död och olycka, över missräkningar och orättvisor. Vi ser det i fattiga hem, som hålls skinande rena och har pelargonier i fönstret. Vi spårar det i gamla människors oförvägna vitalitet, hos föräldrar som arbetar i sitt anletes svett för att ge sina barn högre utbildning, hos människor som vedervågar sitt anseende för att säga sin ärliga mening i viktiga frågor.

Modet i dess ädlaste form, det moraliska modet, är det som gör människan oförstörbar. Det äger ock­så i sig självt en lavinartad kraft. Varje modig handling ökar en män­niskas tilltro till sig själv och till li­vets värdighet och mening. Genom varje modig handling ökar hon sin förmåga att vara modig — till dess modet är en del av hennes jag.

June Callwood

1965