Varför ingriper vi inte i nödsituationer?

Antag att en man får en hjärtattack på en storstadsgata. Han tar sig för bröstet, vacklar till närmaste husvägg och sjunker ihop. Kommer en förbi­passerande att hjälpa honom?

En rad mycket omskrivna hän­delser i New Yorks centrum under de senaste åren verkar tyda på att svaret är nej.

• I förorten Kew Garden blev Kitty Genovese överfallen av en gal­ning när hon var på hemväg från arbetet klockan tre på morgonen. Trettiåtta av hennes grannar rusade till sina fönster när de hörde hennes skräckslagna skrik. Men ingen kom till hennes hjälp, fast det tog banemannen en halvtimme att mörda henne. Ingen brydde sig ens om att ringa efter polis.

• Andrew Mormille blev knivsku­ren i huvudet och halsen på ett tun­nelbanetåg i New Yorks centrum. Elva medpassagerare flydde till en annan vagn, medan den 17-årige pojken förblödde. Ingen kom till hans hjälp, trots att de anfallande hade lämnat vagnen.

• Eleanor Bradley snubblade och bröt benet när hon var ute och handlade på Femte avenyn i New York. Omtöcknad och chockad ro­pade hon på hjälp, men den jäkta­de människomassan bara vek åt si­dan och flöt förbi. Inte förrän efter 40 minuter stannade en taxichauf­för och hjälpte henne att komma till en läkare.

Hur kommer det sig att så många människor kan se en medmänniska i nöd utan att göra något? Varför ingriper de inte?

Sedan vi började studera hur åskådare reagerar inför olyckshän­delser och nödsituationer, har vi fått höra många olika förklaringar till att de inte ingriper. "Den över­befolkade storstad vi lever i försvå­rar närkontakten och leder till att individen alieneras från gruppen", säger psykoanalytikern. "Kritiska si­tuationer av det här slaget hotar trygghetskänslan hos de berörda in­dividerna, vilket gör att de drar sig undan", säger sociologen. "Apati", säger andra.  "Likgiltighet."

Det finns ett gemensamt drag hos alla dessa analysförsök: de ser det likgiltiga vittnet som något skilt från oss andra. Naturligtvis är inte en enda av oss som läser om dessa skakande händelser apatisk, alienerad eller avpersonaliserad. Natur­ligtvis har dessa skrämmande exem­pel ingenting med oss att göra. Vi behöver inte få skuldkänslor eller rannsaka vårt samvete eller något i den stilen. Eller?

Om vi tittar närmare på hur vitt­nena till dessa händelser uppförde sig, börjar de te sig lite mindre omänskliga och mycket mer lika oss andra. De var inte likgiltiga. De 38 vittnena till mordet på Kitty Genovese, till exempel, tittade inte bara ut en gång för att sedan strunta i dramat. De fortsatte att stirra ut genom sina fönster, fängslade, upp­rörda, ovilliga att ingripa, men oförmögna att vända ryggen till.

Varför gjorde de då ingenting? Det är tre saker åskådaren måste göra innan han kan ingripa i en nödsituation: märka att något hän­der, tolka händelsen som en nöd­situation och känna ett personligt ansvar. Som vi ska visa kan närva­ron av andra åskådare hämma hans handlingsförmåga på vart och ett av dessa stadier.

Det oseende ögat

Först måste åskådaren alltså uppfatta att något håller på att hända. Han måste ryc­ka sig loss ur sina egna tankar och uppmärksamma vad som sker. Men många av oss anser det vara ofint att iaktta obekanta ute på gatan till exempel. Vi har fått lära oss respek­tera andra människors privatliv, och när vi befinner oss bland främlingar stänger vi ute alla ljud och undvi­ker att stirra. Det är därför mindre troligt att en person i en folkmassa" upptäcker ett olyckstillbud än att en ensam människa gör det.

Vi har gjort experiment som ger belägg för den saken. Vi samlade en grupp studenter till en intervju om deras reaktioner på livet i storsta­den. Medan studenterna väntade på intervjuaren, antingen ensamma eller tillsammans med två andra studenter, fick de fylla i ett fråge­formulär. De ensamma studenterna satt ofta och tittade sig omkring medan de fyllde i sina formulär. De som satt tillsammans med andra höll däremot blicken fäst på sina egna papper.

Som en del av undersökningen iscensatte vi ett olyckstillbud: rök släpptes in i väntrummet genom en ventil. Två tredjedelar av de för­sökspersoner som var ensamma upp­täckte genast röken, men endast 25 procent av de studenter som vän­tade i grupp lade lika snabbt märke till den. Även om alla försöksperso­nerna så småningom blev medvetna om röken — när luften blev så rökfylld att de började hosta och gnug­ga sig i ögonen — gav försöket vid handen att ju fler personer som är närvarande, desto längre tid tar det innan en individ upptäcker ett till­bud, och desto troligare är det att han inte märker det alls.

Att se är inte detsamma som att fatta. När en person väl har lagt märke till en händelse, måste han avgöra om den verkligen är allvar­lig. Olyckstillbud har inte alltid en tydlig etikett. "Rök" som tränger in i ett väntrum kan bero på eldsvåda, men den kan också helt enkelt be­tyda att det är en läcka på ett ång­rör. Upprörda skrik på gatan kan härröra från ett överfall eller från ett familjegräl. En man som ligger hopsjunken i en port kan vara drabbad av en hjärtattack — men han kan också ligga där och sova ruset av sig.

En person som försöker tolka en situation tittar sig ofta omkring för att se hur andra reagerar. Om alla andra är lugna och likgiltiga, är det troligt att han också förblir det. Om alla andra reagerar starkt, gör han det sannolikt också. Den här ten­densen innebär inte bara slavisk konformitet. I normala fall får vi många värdefulla upplysningar om nya situationer genom att se hur folk omkring oss beter sig. En bilist väljer sällan att stanna vid ett mat­ställe längs vägen, om det inte syns till några andra bilar på parkerings­platsen.

Men det händer då och då att omgivningens reaktion ger falska in­formationer. Den utstuderade obe­rördheten hos patienterna i tandlä­karens väntrum är en dålig indika­tor på deras nervositet. Det anses genant att "tappa behärskningen" ute bland folk. I en kritisk situation förefaller därför alla närvarande mer oberörda än de i själva verket är. En folkmassa kan sålunda på­verka de enskilda individerna i den så att de ingenting gör. Folkmas­sans passivitet tyder ju på att ingen fara är å färde, och varje individ är pinsamt medveten om att han kan bli betraktad som en idiot ifall han skulle bära sig åt som om det vore det.

För att utröna hur närvaron av andra påverkar en individs tolkning av ett olyckstillbud, utfördes ett an­nat experiment. Man betalade försökspersoner för att de skulle delta i en marknadsundersökning om spel och pussel. En attraktiv ung kvinn­lig marknadsforskare tog emot dem i dörren och förde dem till testrum­met, där de fick frågeformulär att fylla i. Innan hon lämnade dem, talade hon om att hon skulle arbeta i rummet intill, som var skilt från testrummet genom en vikvägg. Så gick hon in på sitt rum, där hon började prassla med papper, öppna lådor och åstadkomma så pass myc­ket buller att försökspersonerna på­mindes om att hon fanns där. Efter fyra minuter satte hon på en band­spelare.

Nu hörde försökspersonerna — från bandet — den unga damen kliva upp på en stol, kanske för att ta ner en trave papper från bokhyl­lan. Så kom ett brak och ett skrik, som om stolen välte och hon föll, och de hörde henne jämra sig: "Aj, min fot... jag ... jag ... kan inte röra den. Aj, den har kommit i kläm ... jag får inte undan ... den här..." Efter hand blev hennes jämmer mer dämpad och behärs­kad.

Tjugusex personer var ensamma i väntrummet när "olyckan" inträf­fade. Sjutti procent av dem erbjöd sig att hjälpa offret. Många sköt undan vikväggen för att kunna in­gripa. Andra ropade och sa att de var på väg. Bland dem som väntade två och två tillsammans var det bara 20 pro­cent — 8 av 40 — som erbjöd sin hjälp. De övriga 32 förblev passiva. När de bedömde situationen som ofarlig klargjorde de för sig själva varför deras kamrat inte reagerade och undanröjde också alla skäl till att själva ingripa. Det var något som hände, men de antog att det inte var något farligt. "En liten vrickning", sa några. "Jag ville inte göra henne generad." Vid en "rik­tig" olycka, försäkrade de, skulle de höra till de första som ingrep.

Den ensamma massan

Även om en person bedömer en situation som allvarlig, kan närvaron av andra åskådare ändå påverka honom så att han inte ingriper. Han har en känsla av att ansvaret är fördelat och utspätt. Man kan se exempel på den saken, om man får motor­stopp på en livligt trafikerad hu­vudväg: hundratals bilar susar för­bi utan att någon stannar och er­bjuder sin hjälp. Men om det hän­der på en ödslig liten landsväg, kommer sannolikt redan första bilist att stanna.

För att pröva denna teori om an­svarets utspädning arrangerade vi ett annat tillbud där folk hörde ett offer ropa på hjälp. En del av för­sökspersonerna trodde att de var en­samma om att höra skriken; resten trodde att det fanns andra som hör­de dem också. Liksom fallet var med vittnena till mordet på Kitty Genovese, kunde försökspersonerna inte se varandra eller veta vad de andra gjorde. De båda tidigare ex­perimentens form av direkt häm­mande inverkan från massan före­kom alltså inte nu.

För det här försöket hade vi bett 72 studenter från New York-universitetet att delta i en "gruppdiskus­sion" om personliga problem vid ett storstadsuniversitet. Varje student placerades i ett rum för sig, utrustat med hörlurar och mikrofon. Vi för­klarade detta arrangemang med att deltagarna kanske skulle känna sig generade för att diskutera sina problem offentligt. Försöksledaren meddelade också att han inte skulle avlyssna den inledande diskussionen utan endast lyssna på reaktionerna senare. Var och en skulle tala i tur och ordning.

Den förste talaren sa att han tyckte det var svårt att anpassa sig till New York och till studierna. Se­dan nämnde han lite tveksamt och märkbart generad att han lätt fick nervösa . anfall när han kände sig pressad. Andra studenter talade därefter i tur och ordning om sina problem. Antalet deltagare i "dis­kussionen" varierade. Men oberoen­de av om det föreföll vara två, tre eller sex personer i gruppen, var det i realiteten endast försökspersonen som var närvarande. De andra — såväl som instruktionerna och in­läggen från det blivande "offret" — var närvarande endast i form av ett på förhand inspelat band.

När det var den första personens tur att tala igen började han höja rösten och tala med allt större svå­righet: "Jag märker a-att a-andra h-har samma problem som jag jag själv för jag menar a-att de inte är l-lätta att lösa alla g-gånger och jag t-tror jag jag behöver om om någon k-kunde hjälpa m-mig lite hjälpa mig l-lite för jag jag hjälp jag håller på att få få ett sånt där a-anfa-aa igen och — och ja-ag ja-a (ljud som vid ett kvävningsanfall) ..."

Åttifem procent av de studenter som trodde de var ensamma med offret kom ut ur sina rum för att hjälpa honom. Sextitvå procent av de studenter som trodde att det fanns en person till närvarande gjorde det också. Av de studenter som trodde att det fanns fyra andra personer närvarande var det endast 31 procent som berättade om an­fallet. Av detta experiment kan man alltså dra slutsatsen att den ansvarsutspädande effekten av and­ra människors närvaro är så stark att sannolikheten för att en person ska rapportera ett tillbud är mer än dubbelt så stor om personen är en­sam som om han befinner sig i en grupp.

Slutsatser

De personer som inte rapporterade olyckstillbudet visade mycket få tecken på den apati och likgiltighet som anses känneteckna "passiva åskådare". När försöksle­daren kom in i rummet för att av­sluta det hela, frågade många av försökspersonerna om offret var "bra igen". Många visade fysiska tecken på oro; deras händer darra­de och de var fuktiga i handflatorna. De var snarast mer uppskakade än de personer som rapporterade tillbudet. Deras emotionella beteen­de antydde att de befann sig i en konflikt och inte kunde avgöra om de skulle ingripa eller ej.

Den stereotypa föreställningen om den oengagerade och avpersonaliserade storstads- människan, homo urbanis, som likgiltigt bevittnar andras olycka, stämmer alltså inte. I stället finner vi att en åskådare till en olyckshändelse är en ångestfylld individ som verkligen är osäker, som vill göra det rätta men som tvingas att fatta svåra beslut under trycket av stress och fruktan. Hans reaktio­ner formas av andras handlingar — alltför ofta av andras uteblivna handlingar.

Det är vi som är den åskådaren. Påverkade av den skenbara likgil­tigheten hos andra går vi förbi vår olycksdrabbade medmänniska utan att ingripa eller ens fatta att hjälp behövs. Men när vi väl har blivit medvetna om hur starkt andra på­verkar oss, kan vi stå emot denna påverkan. Vi kan välja att se olyc­kan och träda fram och hjälpa vår nästa.

John M.Darley / Bibb Latané

1969