Unna dig själv en timme om dagen

Den stora skiljelinjen mellan framgång och misslyckande kan dras upp med fyra små ord: 'Jag hade inte tid.' " Så sa en gång en vis man.

I vår hektiska tid förefaller det ofta som om dygnets timmar inte räckte till just för det vi innerst åstundar att göra. Därför ger vi upp våra dröm­mar och idéer. Ändå finns det otaliga människor som genom ren viljestyrka kommit på utvägar att sätta av åtmin­stone en timme om dagen till skapan­de verksamhet. Jag har faktiskt ofta konstaterat att ju mer upptagen en människa är, desto ivrigare strävar hon att få loss en timme om dagen som hon kan ägna åt sitt specialin­tresse.

När Crawford Greenewalt var verk­ställande direktör i Du Pont, värl­dens största kemiska industri, anslog han en stund varje dag åt att studera kolibrifåglar och utveckla särskilda tek­niska hjälpmedel för att fotografera dem. Hans bok "Hummingbirds" (Kolibrifåglar) har på fackmannahåll betecknats som en fågellitteratu­rens klassiker.

Hugo L. Black blev invald i ame­rikanska senaten trots att han saknade akademisk utbildning. En timme var­je dag avsade han sig alla uppdrag enbart för att sitta och läsa i kon­gressbiblioteket. På det sättet skaffa­de han sig grundliga kunskaper i na­tionalekonomi, historia, filosofi och lyrik. Även under sin brådaste tid i senaten fortsatte han med den vanan år ut och år in. När han omsider blev ledamot av Förenta staternas högsta domstol var han en av dess mest be­lästa medlemmar, och hela det ameri­kanska rättsväsendet har dragit för­del av hans rika humanistiska bild­ning.

Ägnar man endast en timme om da­gen åt en fängslande specialuppgift, så har man på ett år hunnit ägna den 365 timmar eller mer än 45 åttatimmars arbetsdagar. Det är ju det­samma som att förlänga varje levnads­år med en och en halv månads ska­pande sysselsättning! Men när jag föreslår folk att sätta av en timme om dagen till att utveckla och förverkliga sig själva, får jag oftast till svar: "Det har jag ingen tid till. Jag arbe­tar hela dagen. När jag kommer hem är jag alldeles utschasad. Och då vill jag vara tillsammans med barnen ett tag."

Medges måste att det inte är lätt. Här fordras beslutsamhet. Det gäller att "göra sig" en timme och sedan använda den effektivt.

Min vän Wilfred P. Cohen satte in de första 40 åren av sitt liv på att bli en av världens största konfektionärer. Men hela tiden kände han en läng­tan efter något som han under sina upptagna affärsmannaår aldrig haft tid att försöka sig på.

"Jag ville måla", sa hän. "Jag hade aldrig tagit några lektioner. Det fanns ingenting som sa att jag skulle kunna åstadkomma något skapligt. Men till sist gjorde jag klart för mig att jag helt enkelt måste måla en timme om dagen, vad jag sen skulle få lov att offra för att få den timmen."

Det som Wilfred Cohen fick lov att offra var sömnen. Enda sättet för honom att skaffa sig en ostörd timme om dagen var att stiga upp före fem och arbeta fram till frukosten. "Det var inte så svårt", sa han. "När jag väl en gång hade bestämt mig för att måla så dags kunde jag i alla fall inte sova. Ivern att få sätta igång väckte mig varje morgon."

Han gjorde om sin vindsvåning till ateljé, och i många år försummade han aldrig en morgon däruppe. Re­sultatet blev häpnadsväckande. Hans dukar har visats på ett femtital sam­lingsutställningar, och han har ställt ut ensam åtskilliga gånger. Flera hundra av hans tavlor har salts till hö­ga priser. Och alla inkomster från sitt en-timme-om-dagen-konstnärskap har han skänkt till en stipendiefond för unga konstnärer. "Ingenting jag nånsin uträttat har skänkt mig ens hälften så mycket nöje som det jag gjort på den här ensamma timmen om dagen", har Cohen sagt.

Varje hjärna som får en daglig chans har möjlighet att frambringa fruktbara uppslag. Ta till exempel den grekiske hisskötaren Nicholas Christofilos som intresserade sig för avancerad fysik. Varje dag efter job­bet satt han en timme före kvällsma­ten och läste arbeten om kärnfysik. Allteftersom han trängde djupare in i ämnet kom han på nya idéer. 1948 gjorde han en ritning till en partikelaccelerator som han ansåg kunna bli billigare och effektivare än nå­gon annan som fanns på den tiden. Han skickade in ritningen till Fö­renta staternas atomenergikommission för granskning. När han ytterligare finslipat sin uppfinning, fungerade den så bra att den sparade in bortåt 70 miljoner dollar åt USA. Christo­filos fick två belöningar för den: dels 10.000 dollar kontant, dels en anställning vid Kaliforniens strål­ningslaboratorium.

"Ensamhet", säger skalden och tänkaren James Russell Lowell, "är lika nödvändig för fantasin som säll­skap är för karaktären'" Det vikti­ga är att göra den ensamma timmen skapande — vilket stundom inte be­höver innebära mer än att den skän­ker  en känsla  av välbefinnande.

Under de mest påfrestande krigs­åren brukade Franklin D. Roosevelt dra sig undan från världen en timme om dagen för att syssla med sin fri­märkssamling. Mrs Victoria Geaney som var värdinna på Blair House har berättat för mig om Roosevelt och hans frimärkstimme. När han kom till Blair House kunde han verka utpinad och vara grå i ansiktet av trötthet, men när han for sin väg såg han ut som om allting hade ljusnat för honom. Dessa timmar i ensamhet verkade som ett förnyelsens bad på den stressade presidenten.

Man blir aldrig för gammal för att sätta igång med att odla denna dagliga ensamhetstimme. Jag känner en herre som började studera musik­historia när han var 78 år. "Snart kanske jag inte längre kan röra mig så mycket ute", sa han. "När jag blir tvungen att hålla mig stilla, då vill jag kunna njuta riktigt intensivt av musiken."

Jag är övertygad om att de flesta som unnar sig denna enda timme om dagen tycker att de får ut mycket av den även om den inte skulle ge nå­got materiellt resultat. Den ger dem i varje fall möjlighet att tänka i lugn och ro och komma till rätta med sig själva. Men visst skänker det ännu större tillfredsställelse om man sätter upp ett visst bestämt mål för sig. Har man väl en gång kommit in i va­nan att arbeta för att nå ett efter­längtat mål, finner man att gränserna för ens förmåga vidgas på ett nästan ofattbart sätt.

Chefen för ett storföretag i kos­metikbranschen hade en son som läs­te teologi och vars studieresultat var mycket goda. Men för var gång so­nen kom hem på ferier, märkte fa­dern att de allt mer hade glidit ifrån varann och inte längre talade samma språk. Han hade själv alltid varit in­tresserad av religionshistoria men ald­rig haft tid att tränga in i ämnet på allvar. Nu beslöt han reservera en timme om dagen direkt efter lunchen. Han låste dörren till sitt tjänsterum, satte sig bekvämt till rätta och tog itu med sina studier i jämförande re­ligionshistoria.

"Först trodde förstås mina med­arbetare att jag hade blivit vriden", sa han, "men snart föll de in i tral­len och rättade sig efter mitt tids­schema. Mina religionshistoriska stu­dier ledde mig in på antropologi, sociologi och ännu flera områden. På senare år har jag gång efter annan blivit inbjuden som föredragshållare till olika ställen, och jag tror faktiskt att mina föredrag och artiklar har gjort en del för att öka förståelsen mellan människor av olika trosbe­kännelser. Men det allra bästa är nog ändå att jag tror att min son är rätt stolt över mina kunskaper."

Kanske inte alla är beredda att in­stämma i Thoreaus ord: "Jag har aldrig varit i samspråk med någon som varit så meddelsam som en­samheten." Men en timme om dagen, använd enbart till att göra just det man vill, förmår kanalisera en energi som eljest skulle rinna ut i sanden. Tid som används på det sättet kan ge ny kraft och spänst åt anden. Försök, så får du se.

Oscar Schisgall

1965