Vi kan lära oss fatta sunda och realistiska avgöranden vid livets kritiska vändpunkter — och därmed göra vårt liv rikare och riktigare, mera värt att leva.

Att klara en personlig kris

Vi förändras oavlåtligt från vaggan till graven, men för­ändringen försiggår inte alltid i samma takt. Ibland tar vi ett språng framåt, ibland förlorar vi terräng; ibland händer det som det tycks från dag till annan, att en glad och harmonisk husmor drab­bas av nervsammanbrott; en osäker och trotsig tonåring blir en hyfsad ung man; en skicklig, pålitlig arbe­tare klarar inte sitt jobb; en slar­vig och omogen ung kvinna visar sig vara en idealisk mor.

Hur ska man förklara dessa abrupta förändringar på gott och ont? Vad är det som plötsligt visar oss på rätt väg — eller kommer oss att gå totalt vilse?

Psykiatrer som studerat mental­sjukas personhistoria har lagt mär­ke till, att början till en långvarig nervsjukdom ofta föregåtts av en stressituation i patientens liv. Det kan ha gällt en motgång eller kata­strof som kunnat väntas sätta sina spår i själen: ett barns död, plötslig arbetslöshet, en allvarlig operation. Men ibland har den händelse som föregått insjuknandet inte alls varit någon katastrof eller ens en måttlig motgång. Ett barns födelse, en befordran, påbörjade universitetsstu­dier tycks ofta ha varit förelöpare till insjuknandet. En del patienter har tydligen kollapsat under trycket av förändringar som man kan tyc­ka borde ha varit enbart glädjande. När psykiatrerna studerade sam­bandet mellan stressituationer och mentalsjukdom kunde de inte und­gå att märka att samma situation som bryter ner vissa människor kan hos andra locka fram en förbluf­fande och helt oanad styrka. Och det är ingalunda alltid "starka" in­divider som reagerar positivt; ofta kan det vara någon som tidigare snarast verkat svag och mjäkig. Det förefaller alltså som om en krissitua­tion skulle ha förmågan att befordra personlighetens växt.

En människa i kris rör sig i okänd terräng. Hon är desoriente­rad och förvirrad. Hennes tankar och känslor färgas av minnen av tidiga­re situationer som fyllt henne med samma slags osäkerhet och fruktan. En vuxen som står inför en opera­tion kanske förföljs av vaga minnen av den skräck han erfor som barn när doktorn tog hans mandlar; sex­åringen som första skoldagen säger adjö till sin mamma återupplever kanske den samlade ångesten i alla tidigare skilsmässor.

När en människa känner sig snärjd i en skenbart olöslig konflikt­situation blir hon spänd och lättretlig, avogt sinnad mot sina närmaste eller deprimerad och lynnig. Hon har ingen aptit, kan inte sova, kän­ner sig trött och slut. Symtomen lik­nar kanske dem som förebådar ett nervsammanbrott, men är i själva verket den normala reaktionen hos en människa i kris. Till sist "löser" hon sitt problem på ena eller andra sättet. Och, beroende på hur hon har haft sig själv i sin hand under krisen, går hon ur den antingen stärkt och bättre orienterad i verkligheten, eller svagare och sämre rustad att möta framtida påfrest­ningar. Vad är det som gör skillna­den?

I mer än ett årtionde har forska­re vid Harvarduniversitetets medi­cinska fakultet och några andra ve­tenskapliga institutioner studerat kriser — både de "tillfälliga" kriser som så att säga kommer utifrån och de "utvecklingskriser" som bildar skiljetecken i vårt liv. De har gett akt på olika människors sätt att re­agera på en närståendes död eller en förestående operation; de har iakttagit hur män, kvinnor och barn reagerat vid katastrofer som eldsvå­dor och tornados; de har observerat hur kvinnor betett sig när de fött sitt barn för tidigt och hur nygifta klarat de första månadernas ofta svåra anpassningskrav. Deras iakt­tagelser visar att vårt sätt att be­mästra sådana krissituationer for­mar vår personlighet och vårt liv.

Bland mödrar till för tidigt föd­da barn kunde de exempelvis urskil­ja två helt skilda beteenden. Kvin­nor i den ena kategorin reagerade med oförställd sorg och oro. De var starkt medvetna om faran för bar­net. De utgöt sig om sin oro för mannen och andra anhöriga, de be­stormade läkare och sköterskor med frågor. De fordrade att få se barnet, fastän man lät dem förstå att det kunde vara en obehaglig upp­levelse. När den värsta faran för barnet var över, satte de ivrigt i gång med att förbereda allt för dess hemkomst. De gjorde täta besök på sjukhuset, de försökte lära sig så mycket de någonsin kunde om sköt­seln av för tidigt födda.

Kvinnorna i den andra kategorin visade på många sätt större hänsyn gentemot sina närmaste och mot sjukhuspersonalen. De godtog vil­ligt den äkta mannens eller läkar­nas försäkran att "det kommer att ordna sig". Ibland spekulerade de över varför barnet kommit för ti­digt och vems fel det kunde vara, men de klagade inte.   När sedan barnet var utom fara, tog de detta som en bekräftelse på att situatio­nen aldrig hade varit kritisk. De gjorde inte många besök på sjukhu­set och försökte inte lära sig något om skötseln av för tidigt födda barn.

Sex á tio veckor efter barnens ut­skrivning från sjukhuset av gav de psykiatriskt utbildade socialarbeta­re, som följde upp fallen, rapporter om mödrarnas beteende. När des­sa rapporter bearbetades, visade det sig att det fanns ett klart samband mellan mödrarnas sätt att reagera i krissituationen och deras vidare utveckling. Man kunde urskilja två helt skilda kategorier.

De kvinnor som hade reagerat häftigast, som mest ohämmat gett uttryck åt sin oro och varit klarast medvetna om situationens allvar, hade ridit ut krisen väl. De föreföll stärkta av den. De hade fått en lek­tion i saklig effektiv problemlös­ning, som föreföll göra både möd­rarna och deras närmaste bättre rustade att möta andra kriser. Relationerna inom familjen var ofta bättre än före barnets födelse. Med dem av kvinnorna däremot som skjutit ifrån sig problemet, som väg­rat att se den skrämmande san­ningen i ögonen och ta konsekven­serna, var det ofta tvärt om. Atmo­sfären i hemmet förbittrades av gnat och gräl, vardagens problem stöttes åt sidan, barnet blev ofta an­tingen försummat eller bortklemat på ett sätt som var menligt^ för dess utveckling.

Dessa beteendemönster återkom med smärre skiftningar i andra per­soners reaktioner på andra svårig­heter. I samma mån som de såg problemets realiteter i ögonen och aktivt brottades med dem, gick de ut ur krisen starkare än förut eller åtminstone lika starka. I den mån de blundade för krissituationens realiteter hade de försämrat sina förutsättningar för anpassning till livets krav.

Personer av den senare typen väjde för problemen genom att för­ringa dem och låtsas oberörda. De hade inte begärt hjälp av andra och avvisat hjälp när sådan erbjöds. I stället för att koncentrera sina kraf­ter på att lösa problemen tänkte de bara på att lägga skulden för svårig­heterna på andra. Eller också lade de sig till med neurotiska symtom: abnormt sömnbehov, huvudvärk, magbesvär eller något annat som de kunde beklaga sig över i stället för de verkliga problemen.

Strängt taget kan ingen på för­hand fostras till att möta en kris på ett konstruktivt sätt. Men i viss mån kan vi ändå föregripa vissa livskri­ser och så att säga öva in vår roll i dem.

Hemligheten med en sund an­passning är förmågan att oför­skräckt se en situation sådan den verkligen är, oavsett vilka obehag och bekymmer den innebär och trots de påfrestningar det måste medföra när ett problem inte erbjuder någon i allo tillfredsställande lösning.

De som rider ut en kris väl är de som aktivt söker efter en lösning.

De är ivriga att orientera sig, att skaffa sig kunskap som kan vara till hjälp. Det är de som vill veta i de­talj vad den fruktade operationen innebär eller hur de ska ta vård om det för tidigt födda barnet. De anklagar varken sig själva eller an­dra, ty de vet att det bara är ett sätt att kringgå det verkliga pro­blemet. De skäms inte för att ge uttryck åt sin oro och rädsla. De lär sig konsten att vila när de känner att krafterna tryter, och att sedan återuppta kampen när de blivit ve­derkvickta. De förstår att ta emot hjälp och till och med be om hjälp, därför att de vet att det är ett tec­ken inte på svaghet utan på mog­nad.

Vad vi vet om sunda och osunda sätt att möta en krissituation ger oss möjligheter att hjälpa inte bara oss själva utan också dem vi håller av. Tänk t.ex. på de kriser som normalt utmärker början av ett äktenskap.

Hur spännande och rika de förs­ta månaderna av äktenskapet än kan vara, medför de också nya fy­siska krav som många människor upplever som en serie stressituationer. Ett ungt nygift par ska skapa sig ett hem och med- eller omedve­tet utarbeta ett system för fördel­ning av arbete och ansvar. Kontra­henterna måste lossa sina band med föräldrarna och koncentrera sina känsloresurser på den nya gemen­skapen. Båda måste vidga sin per­sonliga sfär till att innesluta också den andra parten i alla de livets mer eller mindre triviala aspekter som dittills varit strikt privata — och detta kan för många vara en svår påfrestning. Samtidigt måste de uppnå en tillfredsställande sexuell anpassning, något som i vår kul­tur försvåras bland annat av den överdrivna romantiseringen och sentimentaliseringen av förhållan­det mellan könen.

Om de nygifta inte strax tar itu med dessa problem, om de skjuter upp allt som bjuder emot och inte målmedvetet strävar efter anpass­ning, blir de antagligen sämre rus­tade att klara framtida stressituationer i äktenskapet, det må sedan vara fråga om barnsbörd, sjukdom, arbetslöshet eller något annat. Om de däremot gör sitt bästa under den första krisperioden, har de därmed tagit ett avgörande steg mot en verklig gemenskap, baserad på tillmötesgående, förtroende och kärlek. Och även som individer kommer makarna att växa på kuppen, ty i samma mån som den ena eller an­dra bidragit till den realistiska lös­ningen av krisen har han eller hon berikat sin egen personlighet och förkovrat sin personliga förmåga att handskas med problem.

Vi måste komma ihåg att vi inte är fångna i en personlighet som en gång för alla fixerats i barndomen och uppväxtåren. Vi kan lära oss att motstå verklighetsflyktens fres­telser, att se problemen an med öp­pen blick och fatta sunda och rea­listiska avgöranden vid livets kri­tiska vändpunkter. Och därmed kan vi göra vårt liv rikare och rik­tigare mera värt att leva.

Gerald Caplan / Vivian Cadden

1967