Överraskande och intressanta upplevelser
väntar den som håller öron och sinne
på helspänn.

Konsten att föra ett samtal

Sist jag besökte en zoologisk träd­gård och tog en sväng genom aphuset fick jag en underlig känsla av vad fransmännen kallar déjà vu. Någonstans, någon gång, för inte länge sedan, hade jag upplevt en scen som starkt påminde om denna.

Var kunde det ha varit? Jag slöt ögonen och insöp atmosfären kring mig med mina övriga sinnen: den instängda luften, trängseln, apornas oavlåtliga tjatter — alla babblade för sig utan att bry sig om varandra, ingen lyssnade.

Ingen lyssnade! Nu kom jag ihåg. Det där cocktailpartyt i förra veckan. Det överfulla rummet. Och tjattret — fullt pratpådrag utan att någon egent­ligen sa någonting. Vilket förresten kunde göra detsamma, för det var i alla fall ingen som hörde på.

För apor är det kanske inte någon förlust. Men vi människor får betala ett högt pris: enligt en undersökning som nyligen företagits av en känd opi­nionsanalytiker är detta att vi inte hör på varann både orsak till och symtom på en del av våra allvarligaste person­liga problem. "Folk talar rakt förbi varandra", säger han. "Fäder talar förbi söner, mödrar talar förbi dött­rar, lärare talar förbi elever." Någon har sagt att konversation nuförtiden är en tävlingssport där den förste som hämtar andan kallas lyssnare.

Vi går miste om så mycket. Kon­versation, samtal med tonvikten på sam-, hör till de njutningsrikaste och mest givande andliga aktiviteterna. Liksom studier verkar den bildande. Liksom resor vidgar den perspektivet. Liksom vänskap är den manna för själen. Den förutsätter emellertid en ömsesidig villighet att omväxlande med talarens roll ikläda sig lyssnarens, och dessutom kräver den en och an­nan "smältningspaus" å ömse håll.

I våra dagars pingpongkonversation finner man inga sådana pauser; i sam­ma sekund den ene slutat tala hugger "lyssnaren" in för att få sin syl i vädret. Vår hjärna får knappt någon tid alls till något så väsentligt som att smälta det inkommande materialet och organisera det som ska gå ut som svar. Varje paus i konversationen an­ses pinsam, betraktas som ett tecken på att folk har tråkigt eller att sam­talsämnena börjar tryta. Därför ligger alla i startgroparna för att ögonblick­ligen rycka in om det skulle hota att uppstå en sekunds tystnad.

Titta på "lyssnarna" i ett samtal och lägg märke till hur otåliga de är. De påminner mig om min irländska setter när jag kastar en käpp åt honom och säger "Stå!" På det kommando­ordet stelnar kroppen till en staty, men nosen och bakbenen skälver av förväntan. På kommandot "Gå!" sät­ter han av som en raket. Hur ofta har jag inte känt igen. det där hund­uttrycket hos en grupp "lyssnare"!

Inte att undra på att så många sam­tal spårar ur, eller hoppar hit och dit och går i cirkel i sitt eget spår som en hare med drevet hack i häl. Efter­som ingen bryr sig om innehållet i det som sägs, så går innehållet till slut förlorat.

På sistone har jag roat mig med att försöka analysera s.k. samtal och me­kanismen bakom ämnesbytena. I ett fall kunde jag rekonstruera vad som rörde sig bakom pannan hos två "lyss­nare" som vi kan kalla "X" och "Y", medan "A" förde ordet. Så här;

A: "Verkligen mycket intressant. Efter att det i århundraden har varit ett mysterium vad de gamla druiderna hade de där konstifika stenarna i Stonehenge till, så är det nu en professor vid Harvard som har räknat ut det."

X (tänker): "Druider. Gamla kul­turer. Fint. Jag kan dra den där om vår resa till Asien."

Y (tänker): "Harvard. Jag ska berätta för dem om den där gången då Henry och jag grälade med polis­konstapeln  på  Harvard  Square."

Mycket riktigt, när A blev tvungen att hämta andan inträdde en halv se­kunds paus, varpå X och Y hoppade ur startgroparna för att grabba till­fället. X vann: "Ja, ja, de där gamla kulturerna är verkligen inhöljda i my­stik. I fjol när Margot och jag var i Cambodja så for vi och tittade på Angkor Vat, och —"

Och så gick det vidare, från Cam­bodja till en monolog om det franska postverkets förträfflighet, därifrån till polisgrälet på Harvard Square — osv. osv. kvällen igenom.

För att ett samtal ska bli menings­fullt behövs det faktiskt bara att nå­gon lyssnar med eftertanke, och för att lyssna med eftertanke behöver man inte vara klyftigare än vad folk är mest. Man ska bara ha klart för sig att ett riktigt samtal är ett tillfälle att lära sig någonting om en annan män­niska och av en annan människa. På detta grundläggande faktum bygger vissa samtalsregler som en god lyss­nare medvetet eller omedvetet följer.

För det första: Ingen konversa­tion är likgiltig eller värdelös, förut­satt att man vet vad man ska lyssna efter.  Den uppmärksamme lyssnaren ställer inte alltid in örat på det som folk tror att de säger. Ibland lyssnar han i stället efter vad de omedvetet avslöjar om sig själva medan de talar. På så sätt kan man utvinna mening ur ett samtal, även om den talande bara pratar smörja. Ibland kan man under ett för övrigt ointressant sam­tal uppfånga signaler som, rätt ut­tydda, kan ge samtalet en ny och in­tressant vändning.

På en flygresa förra vintern hade jag fått min plats bredvid en försäl­jare som höll en lika poänglös som ändlös föreläsning om sin bransch: fluorescerande lampor. Medan han tragglade på om sina problem med armaturfabrikanterna, illojal konkur­rens och det ena med det andra, hör­de jag bara på med ett halvt öra. Men efter en lång stund fångades min uppmärksamhet av något han yttrade i förbigående om en lite speciell arti­kel som han hade svårt att finna av­sättning för: en lampa särskilt kon­struerad för blomsterodling inomhus utan solsken.

Eftersom jag alltid hade misslyckats med att få fröplantor att ta sig i mitt vardagsrumsfönster, frågade jag ut honom närmare om den där lampan. Det visade sig då att han också var en entusiastisk växtodlare, och under återstoden av resan avnjöt jag en lika fängslande som sakkunnig utredning om växthus i källaren. Det praktiska resultatet av denna angenäma upp­levelse blev att jag i våras för första gången kunde dra upp egna fina fröplantor.

För det andra: Frågetecknet är verk­sammare än utropstecknet. En god lyssnare drar sig inte för att röja sin  okunnighet genom att göra frågor. Och frågor är konversationens livs­luft.

Av min egen erfarenhet som tid­ningsreporter har jag kommit fram till att det bästa universalmedlet för att få ett samtal givande är de två orden "Till exempel?". De låter lyss­naren förstå att man är intresserad av det han säger, samtidigt som de ofta förmår honom att övergå från ytliga generaliseringar till konkreta och be­lysande enskildheter. I sin iver att exemplifiera och illustrera kommer han ofta med en hel rad förstahandsanekdoter — något som kan lysa upp även det torraste ämne.

Med andra ord: lyssnaren måste ofta leda samtalet. Orsaken är den att de flesta människor inte tänker särskilt bra medan de talar. Utan hjälp från omgivningen går vi ibland vilse i våra egna ord.

Ni har säkert varit med om det där många gånger. Någon inleder med ett klart och bestämt påstående i stil med: "Enligt min mening finns det tre huvudinvändningar emot det re­sonemanget." Man väntar sig natur­ligt nog att få höra hans tre huvud­invändningar — men han fördjupar sig så grundligt i invändning num­mer ett att han går bort sig i en snår­skog av ord och aldrig kommer fram till nummer två och tre.

En god lyssnare kan hjälpa oss ur ett sådant predikament. I flera års tid har jag haft en diskussion på gång med en kvinnlig bekant om undervis­ningens kvalitet i den skola där vi bägge har våra barn. Våra diskussio­ner går alltid vilse i en massa ovid­kommande detaljer. Härom kvällen hörde jag henne diskutera med en av lärarna. Den mannen var en verklig lyssnare. Så fort hon visade tecken att villa bort sig i oväsentligheter, förde han henne med en välberäknad fråga milt men bestämt tillbaka till ämnet. När jag satt där och lyssnade till hans skickliga lyssnande till hen­nes utläggningar, begrep jag för för­sta gången vart hon egentligen ville komma — och upptäckte att jag i själva verket var alldeles enig med henne!

Vad man framför allt måste ha klart för sig är att ett samtal är ett samspel, inte en fribrottning. Ta den mest klartänkte, välinformerade och underhållande konversatör och matcha honom mot en icke-lyssnare — resul­tatet blir som när man försökte få en boll att studsa emot en dunkudde. Ta å andra sidan en helt vanlig pratmakare och tråkmåns och utsatt honom för den gode lyssnarens resonans, och han ska ofta visa sig gömma på rika skat­ter av intressanta synpunkter och in­formationer som ingen någonsin gittat gräva efter.

Den gode lyssnaren, vars känne­tecken är att han inte betraktar ett liv­ligt samtal som blott och bart en öv­ning i självhävdelse, spelar en omist­lig roll i varje konversation som är värd namnet — och gör oändligt mycket till för att öka sin omgivnings trevnad.

James Nathan Miller