Tala är guld

Underbara upptäckter väntar oss när vi blottar vårt rätta jag för varandra, utan annat syfte än att förstå och göra oss förstådda.

När jag var liten flicka hemma i prästgården i Nova Scotia, kom det ständigt folk till min far och mor för att anförtro dem sina bekymmer, glädjeämnen och för­hoppningar. Från min favoritplats uppe i poppeln fick jag en dag se en ung flicka komma traskande på trötta ben. Hennes nötta, repiga skor var rödgrå av dammet som låg överallt på vägarna i vår landsända. Jag gis­sade att hon arbetade i hummerkon­servfabriken nere vid viken åtta kilo­meter från oss och hade gått till fots hela vägen. Hon ringde på vår dörr och steg in.

Det gick en timme, och så kom hon ut på trappen tillsammans med min mor. Jag hörde flickans tårkvävda röst: "Visst var det långt att gå. Men jag var tvungen att få tala med nån som förstod mej, och frun förstod mej. Jag travar gärna hela vägen en gång till om jag känner att jag behöver det." Jag satt där i trädet och funderade över hur det kunde kännas att vara fullvuxen och bli så ledsen så man måste gå åtta kilo­meter fram och tillbaka bara för att få tala med någon.

Psykiatrerna kan vittna om att män­niskor ständigt gör sådant, och mer än så, enbart för att få öppna sitt hjärta och söka förståelse. De flesta lever som på små öde öar. De läng­tar att få tala ut, inte bara om sin sorg och ensamhet utan också om sin glädje och förundran, om sina små och stora upptäckter. Som barn springer man till sin mor med ett grodyngel man har fångat eller en märkvärdig blomma man har hittat i skogen. Någon måste se, någon måste häpna liksom man själv. Som vuxen blir man så gripen av sin älsk­lingssonat att man måste tala med nå­gon som kan dela ens gripenhet.

Finns det väl något underbarare än att riktigt känna, riktigt kunna tala med en annan människa? När två människor verkligen talar samma språk, då lockas själen fram ur sitt gömställe och det är en lust att leva. Ty meddelelsen är länken som före­nar oss med våra medmänniskor. När den infinner sig, är det som om ett under hade skett — så sällan händer det. Ni har väl hört om bondgubben som en vårkväll satt länge och väl och teg tillsammans med sin gumma på förstukvisten och plötsligt ut­brast: "Ibland när jag tänker på vad du har vari för mej alla di här femti årena, så är de knappt att jag kan låta bli att tala om de för dej."

Instängd hos oss alla bor en livs­lång erfarenhet som vi knappast vet om själva. Ty det vi inte kan uttrycka i ord kan vi inte ens själva fatta, mycket mindre klargöra för någon annan. Vi är det vi förmår utsäga. "Helt och fullt medvetna blir vi en­dast om det som vi kan uttrycka för någon annan", säger psykiatern Paul Tournier.

Men när vi väl kan finna ord för det som tynger oss, när vi kan ge ut­tryck åt vår vrede, åt vår kärlek — vilken lättnad erfar vi då inte när spänningen släpper sitt grepp. Det tycks vara en livets Jag att människo­hjärtat bara förmår rymma ett visst mått utan att sprängas eller rinna över. Våra tankar och känslor tål inte att stängas inne och tystas ner i all oänd­lighet. Det som bäst reglerar trycket är de små naturliga avrinningskana­ler som finns inbyggda i vårt eget väsen, våra tankars och känslors jäm­na utflöde i världen omkring oss.

"Ett tu tre fick jag ett utbrott, rena explosionen", sa en vanligtvis mycket behärskad dam jag känner. "Här ha­de jag gått och tegat och föresatt mig att inte säga någonting till min man om det där. Tystnaden växte och väx­te mellan oss tills vi nästan blev ovänner. Nu när vi har talat ut är allting mycket bättre."

Har det någonsin varit svårare för oss människor att tala öppet med var­ann än nu, och har det någonsin be­hövts bättre? I nutidens kaotiska värld, där vi helt enkelt är tvungna att nå varann över ras- och nationalitetsgränser, behöver vi finna ett slags gemensamt språk för att förstå de främmande människor vi gång på gång konfronteras med. Vi behöver det, därför att vi gör så mycket in­trång på varandras område och där­för att oförståelse och fiendskap står oss så dyrt. Nutidsmänniskans ensam­het är så skrämmande just därför att hon lever mitt ibland människor.

Varför har vi då så svårt att med­dela oss med varann? För det första därför att vi inte är lika. Talar jag med min grannfru om politik, reli­gion eller sexualitet betyder orden inte detsamma för henne som fot mig, eftersom hon har haft en annan barndom än jag, har ett annat arv, en annan hemmiljö, kanske en annan tro. På samma sätt är det omöjligt för en man och hustru att tala alldeles samma språk. De skiljs åt av de år då de växte upp under olika be­tingelser, han kanske på en lantgård och hon i ett storstadskvarter. Speci­ellt skiljer vi oss i uppfattningstyp och medvetenhet, i den erfarenhets­fond som bildas av allt vad vi är, allt vi har genomlevat. Sanningen är näm­ligen den, att vi inte förmår tänka utöver summan av våra egna erfaren­heter, hur gärna vi än skulle vilja. Det vår erfarenhet inte lärt oss upp­fatta, det registrerar vi inte.

För det andra bottnar våra meddelelsesvårigheter i att vi har ett själ­viskt syfte med vårt tal: Vi försöker utnyttja det till något som har ganska litet med meddelelse att skaffa. Vi låtsas bruka orden till att slå en bro mellan oss själva och en annan per­son, medan vi i verkligheten försöker använda dem som påtryckningsmedel på den andre eller till att framhäva vår egen betydelse. Hur är det, sitter vi inte mest och väntar otåligt på att den andre ska sluta prata så att vi får in vår egen replik? Vi vill egentligen inte höra, vi vill tala själva.

För det tredje förblir vi åtskilda därför att vi gömmer oss för varann. Vi gömmer oss, för vi är rädda och försöker försvara oss. Vi är rädda för att bli sentimentala och röja våra svaga punkter. Vad ska de andra tän­ka om oss? Tänk om vi skulle råka avslöja våra inre skavanker? Tänk om vi skulle göra oss impopulära?

Så förvrider vi den bild av oss själva vi sänder ut, liksom den vi mottar. Vi är bankdirektörer, biblio­tekarier, läkare, mödrar eller lärare, vi är Unga med stort U eller Gamla med stort ogillande G. Vi gömmer oss bakom dessa officiella masker medan vårt verkliga liv framflyter dolt under vad vi säger och gör. Och inte heller talar vi med den levande människan, bara med den som syns.

Jag diskuterade nyligen det här problemet med Leon Saul, professor i psykiatri vid Pennsylvaniauniversi­tetet. Just när vi gick in i hans ar­betsrum kom en barnsköterska förbi och drog hans fyra månader gamla dotterdotter i en vagn. Jag log mot den lilla, och hon log genast tillbaka. "Hon har ju aldrig mött annat än kärlek", förklarade Saul. "Hon har ingen orsak att vara rädd för folk hon inte känner." Det är mer än man kan säga om de flesta fullvuxna män­niskor. De har många orsaker att vara rädda för sina medmänniskor, fram­höll professor Saul. Lika väl som kärlek kan de ha mött klander och kallsinnighet. De tiger för att inte riskera att bli sårade på nytt.

Hur många av oss människor har inte byggt skyddsmurar kring oss med vårt tal eller med vår tystnad! Vi gömmer oss bakom kallprat, bakom konventionella talesätt och standard­fraser, bakom lärda resonemang och yrkesjargong, bakom gyckel och galghumor när vi är ledsna, bakom falsk tuffhet när vi är rörda, bakom falsk avoghet när vi innerst inne längtar efter kärlek.

Och så försvarsberett vi lyssnar! Hustrun råkar säga att hon är trött efter storstädningen, och mannen tar det som kritik för att han inte har råd att hålla henne med hjälp. Man­nen talar lyriskt om sin mammas köttbullar, och hustrun tar det som en vink om att han inte tycker hon är lika duktig som hans mamma. Ingenting utgör ett svårare hinder för meddelelsen människor emellan än denna rädsla, denna ständiga för­svarsattityd.

Vad kan vi göra åt det? Jo, vi kan försöka bli sådana människor som andra inte är rädda att anförtro sig åt. Vi kan försöka göra oss själva förstådda genom att rasera några av de murar som avskär oss från männi­skorna omkring oss.

De murarna är förvånansvärt lätta att riva. Först och främst kan vi lära oss att bli goda lyssnare. Därnäst kan vi sträva att vidga vår intressesfär — det är ju inte lätt att tala när man inte har någonting att säga! Hustrur klagar ofta över att männen om kväl­larna inte gitter höra på vad som hänt i hushållet under dagens lopp. Men är det säkert att det alltid är värt att höra? Vidare kan vi försöka vidga kretsen av människor med vilka vi meddelar oss. Vilken liten trång värld vi lever i, så få människor vi känner!

Att tala mera med olika slags männi­skor är ännu ett bra sätt att lära sig meddelelsens konst.

Framför allt måste vi säga vad vi menar. Det skrivs så mycket nuför­tiden om att man aldrig ska tala om sig själv. Men när vi ärligen öppnar oss för varandra, utan något annat syfte än att försöka förstå och göra oss förstådda, hur allt förändras! "Låt ingen förestava dig vad du ska säga", inskärper psykologiprofessorn vid Brandeis University, Abraham Maslow. "Var äkta. Var uppriktig. Var spontan."

Meddelelse i ordets sanna mening sker när vi inte bara accepterar den människa vi talar med, utan accep­terar henne glatt och av hjärtat, alla hennes fel och brister till trots. I så­dana ögonblick blir livet vad livet bör vara. I sådana ögonblick har vi gett ett litet bidrag till en värld där männi­skorna mer än någonsin behöver gåvan att kunna tala med varandra i tillit och förståelse.

Ardis Whitman