Positiva förväntningar positivt resultat

Under en stor tennisturne­ring sommaren 1968 blev Arthur Ashe, finalsegra­ren, tillfrågad om hur han så ofta lyckades slå otagbara servar just när han bäst behövde det. "Jag tror mest det beror på att folk väntar sig det av mig", svarade Ashe. "Jag har lyckats göra det förut, och så tror folk att jag kan göra det igen. Det är ett slags självuppfyllande profetia."

Det är ett uttryck som man hör ganska ofta nu för tiden. En mys­tisk kraft som verkar inom så skilda områden som politik, ekonomi, idrott, internationella "relationer — och vars och ens dagliga liv. Den består i att vissa förutsägelser har en tendens att framkalla de beting­elser som får dem att slå in. Det är en kraft som vi alla kan utnyttja för att göra vårt liv rikare.

Förutsägelser om regn eller sol­sken påverkar inte vädret i morgon, men en opinionsundersökning som förutsäger att en viss politisk kan­didat kommer att vinna eller för­lora kan påverka valutgången.

"Man kan i korthet uttrycka det så att en människas förutsägelse om en annans beteende på något sätt förverkligas", säger psykologen Ro­bert Rosenthal vid Harvard-universitetet. "Förväntningarna förmedlas, kanske oavsiktligt, till den andra och påverkar på så sätt hennes be­teende."

Nyligen visade Rosenthal genom ett experiment hur den självuppfyl­lande profetian kan utnyttjas för att höja intelligenskvoten hos skol­barn. Den fråga han ställde sig var följande: "Finns det barn som upp­når dåliga resultat i skolan helt en­kelt för att lärarna väntar sig det?"

Om det förhåller sig så, resonerade han vidare, borde man genom att höja lärarnas förväntningar kunna förbättra elevernas prestationer.

I ett förberedande experiment lät Rosenthal tolv psykologistuderande få fem möss var ur samma familj. Hälften av studenterna fick höra att deras möss var speciellt upp­födda för att bli skickliga i att ta sig igenom labyrinter. De andra sex studenterna fick höra att deras möss på grund av ärftliga faktorer kunde förväntas ha svårt för att ta sig ige­nom labyrinter.

Redan från första början visade det sig att de möss som påståtts ha goda förutsättningar faktiskt lycka­des bäst —medan de möss som på­ståtts ha dåliga förutsättningar gjor­de mycket små framsteg och ibland inte ens lyckades komma in i laby­rinten. I realiteten bestod den enda skillnaden mellan de båda grupper­na möss i deras tränares olika atti­tyder till dem.

Hur kunde de möss som påståtts vara överlägsna uppfatta att man väntade sig mer av dem? "Studen­terna med de 'begåvade' mössen gav sina försöksdjur mer uppmärk­samhet och handskades mer var­samt med dem än de studenter som trodde att deras försöksdjur skulle lyckas dåligt", förklarade Rosen­thal.

Nu var han redo att pröva sin teori på skolbarn. Elever i försko­lan och de fem första årskurserna i grundskolan inom samma skolen­het fick genomgå "ett nytt test som mäter inlärningsförmågan". I början av läsåret, sedan testresultaten "bedömts", fick lärarna i förbigåen­de veta vilka fem eller sex elever i varje ny klass som betecknades som "mycket lovande" och sades ha ovanligt god inlärningsförmåga.

Vad lärarna inte visste var att dessa elever hade valts ut slumpvis före testningen. Skillnaden mellan de få utvalda och de andra barnen existerade endast i lärarnas före­ställningar.

När samma test gavs vid slutet av läsåret visade det sig att de "mycket lovande" eleverna faktiskt hade gjort långt större framsteg än de andra barnen: deras intelligenskvot hade ökat med så mycket som 15 till 27 poäng. Deras lärare uppgav att de var mer harmoniska, vakna och lättillgängliga än de andra bar­nen, och menade att de hade större chanser till framgång i livet.

Men precis som i experimentet med mössen berodde dessa elevers prestationer enbart på lärarnas atti­tyder till dem. Eftersom lärarna ha­de trott att de kunde vänta sig mer av dem, kom de att vänta sig mer av sig själva.

"Förklaringen ligger förmodligen i det subtila samspelet mellan lä­rare och elever", säger Rosenthal. "Tonfall, ansiktsuttryck, hållning och gester kan vara de medel ge­nom vilka läraren — ofta oavsikt­ligt — förmedlar sina förväntning­ar till eleverna. Detta kan hjälpa en elev genom att förändra hans upp­fattning om sig själv."

Ett sådant subtilt samspel träder i funktion vid varje möte mellan människor. I äktenskapet, till exem­pel, har man och hustru en tendens att uppfylla varandras förväntning­ar, positiva såväl som negativa. På bjudningar kan man utgå ifrån att vissa människor kommer att lysa med sin intelligens och spirituali­tet — eller sitta tysta i ett hörn — eftersom det är vad man väntar sig av dem.

Hur kan andra människors för­väntningar på och åsikter om oss förändra vår personlighet och på­verka vårt beteende? "Det sätt på vilket vi tror att en annan person uppfattar oss utgör ett väsentligt element i vår uppfattning om oss själva", säger sociologen Robert Bierstedt. "Jag är med andra ord inte den jag tror att jag är, och jag är inte den du tror att jag är. Jag är den jag tror att du tror att jag är."

Denna så kallade spegelteori om jaget framfördes för första gången för ungefär 65 år sedan av Charles Horton Cooley, en pionjär inom so­ciologin. Han fick idén från något som vi alla har iakttagit hos oss själva, nämligen att olika männi­skor får oss att visa oss från olika sidor. Som Cooley påpekade, vill vi inte gärna visa oss inbundna och försiktiga tillsammans med folk som väntar sig att vi ska vara öppna och rättframma, eller fega tillsammans med folk som anser oss modiga.

Medvetandet om att andra tror och litar på oss fungerar som en självuppfyllande profetia och hjäl­per oss att bli så bra som de tror att vi är. Den berömda sopranen Leontyne Price fick sin första plats, som hemhjälp, i en familj som förutsade att hon kunde bli stjärna — och gjorde det till en självuppfyllande profetia genom att övertyga miss Price själv. När Roger Bannister började träna för att löpa drömmi­len, var det nästan ingen som trod­de att han skulle lyckas. "I början trodde jag det knappast själv ens", sa Bannister. "Men jag visste att min tränare trodde på mig, och jag kunde inte göra honom besviken."

Inom industri- och affärsvärlden, där attitydernas verkningar kan mätas i vinst eller förlust, har er­farenheten visat att det lönar sig bättre att överskatta än att under­skatta den anställdes förmåga. Som förre direktören för General Motors, Charles E. Wilson, en gång har sagt: "En god chef får sina anställ­da att inse att de kan mer än de tror. Följden blir att de gör ett bättre jobb än de trodde att de kunde."

"Det är en variation på Parkinsons lag", menar Eli Ginzberg, pro­fessor i nationalekonomi vid Columbiauniversitetet. "öka möjlighe­terna för en person, och han kom­mer att växa för att motsvara dem."

Omvänt har negativa förvänt­ningar på en persons förmåga eller beteende en tendens att besannas på ett icke önskvärt och till och med skadligt sätt. Låt oss ta ett exempel: Barnen i en familj "tilldelas" ofta roller — den begåvade, den dum­ma, den populära, den tillbaka­dragna. Dessa roller blir självupp­fyllande profetior, eftersom de egenskaper de förutsäger blir en del av barnets föreställning om sig självt. Det uppfattar ett underförstått: "Detta är vad vi väntar oss av dig." Så småningom blir rollförväntning­en barnets andra natur.

 Läkarna är synnerligen medvetna om faran av negativa förutsägelser. "Man måste vara mycket försiktig med en patient som tror det värs­ta", sa en läkare till mig. "Jag hade en gång en patient som trodde att man väntade sig att hon skulle dö, och det var nära att gå galet innan jag fattade vad som höll på att ske."

Nästan varje påstående man gör om en människa — också om sig själv — kan bli en självuppfyllande profetia. "Vi för alla en ständig dialog med oss själva", säger socio­logen Robert Maciver. "Vi gör hela tiden förutsägelser om vad vi kan och inte kan. Och de allra flesta av oss skulle kunna mycket mer, om vi väntade oss mer av oss själva.

Anta att någon uppmanar dig att gå över grannens nysådda gräs­matta på en 30 centimeter bred planka. Du skulle göra det utan att tveka. Om samma planka låg tvärs över en avgrund, skulle du däremot säkert dra dig för att gå över. Men om du sa till dig själv: 'Det är klart jag kan', skulle du komma över utan större svårighet."

Detsamma gäller de flesta av de problem och uppgifter vi ställs in­för i vardagslag. Det händer en och annan morgon att vi säger: "Det här är verkligen en otursdag." Så går allting på tok. Men andra morgnar känner vi oss i harmoni med tillvaron, och allting går all­deles utmärkt. Vi uppfyller vår egen profetia.

Nästan alla som funnit sin rätta plats i livet har någon om vilken de kan säga: "Jag kan, om du tror att jag kan." Sanningen i detta påstå­ende bevisades för femti år sedan vid Johns Hopkins-universitetet. En ung sociologiprofessor skickade ut sina studenter för att intervjua 200 pojkar i ett slumdistrikt och försöka förutsäga hur det skulle gå för dem i framtiden. Studenterna blev choc­kade av förhållandena i slummen och spådde att omkring 90 procent av de intervjuade pojkarna så små­ningom skulle hamna i fängelse.

Tjugufem år senare lät samme professor en annan grupp studen­ter ta reda på om förutsägelserna hade slagit in. De lyckades spåra 180 av de 200 pojkarna, och det var endast fyra av dem som hade suttit i fängelse.

Varför hade det gått så annor­lunda än man väntat sig? Över 100 av männen mindes en lärarinna, miss O'Rourke, som en inspirations­källa i sina liv. Efter långvariga ef­terforskningar lyckades man finna Sheila O'Rourke, som nu var över 70 år. Men när man bad henne förklara sitt inflytande över sina forna elever, verkade hon förbryl­lad. Till sist sa hon: "Det enda jag kan komma på är att jag älskade varenda en."

Miss O'Rourke hade upptäckt styrkan i den största av alla själv­uppfyllande profetior.

John Kord Lagemann