Hur man blir en trevlig sällskapsmänniska

Lyssna uppmärksamt. 

1. Många av oss är så helt upptagna av att fundera ut vad vi själva ska säga härnäst att vi inte hör or­dentligt på vad den andre säger. Men om ni lyssnar med aktivt intresse till andra människor, kommer de att äg­na större uppmärksamhet åt vad ni säger.

2. Tala om ämnen som intresserar den andre. »För att ett samtal ska bli trevligt och fängslande är det betyd­ligt viktigare att ge den andre en chans att briljera med sin kvickhet än att visa sin egen«, sa en gång en framstående psykolog. Om ni upp­muntrar den andre att tala om sina älsklingsämnen, behöver ni aldrig ris­kera några pinsamma pauser i kon­versationen, och antagligen kommer ni själv att bli så fängslad av vad han har att berätta, att ni helt enkelt inte får tid att känna er blyg eller besvärad - vilket annars är det allra största hindret för en ledig och avspänd kon­versation.

3. Undvik omständliga detaljer. »Kriteriet på en tråkig person är att han berättar allting«, framhöll redan Voltaire. Alla har vi någon gång råkat ut för den där typen som gör oändli­ga utvikningar och som aldrig kan förmå sig att utesluta ens den obe­tydligaste detalj. »Låt mig se nu, det var i fredags, eller var det i lördags? Nåja, hur som helst, så måste det ha varit vid 10-tiden på kvällen, eller kanske det var halv elva, för jag hade just kommit ut ur min brors villa, och det var en bra stund sedan vi ha­de ätit middag, ja så var det ja...« Manar utledsen på hela historien in­nan den ens har börjat.

4.  Akta er för patentfraser och va­neord. Se till att ni inte får namn om er att vara en person »som inte har mycket att säga, men säger det desto oftare«.  En del människor, särskilt damer, kan knappt säga en mening utan att stoppa in ordet »tjusig» eller »underbar«. Andra upprepar i tid och otid uttryck söm  »just  det«,  »således«, »precis vad jag menar«,  »alla gånger«, »absolut», »förstår du?« osv. Försök att låta bli sådana banala och stereotypa  vaneuttryck.   Och   citera aldrig er själv: »Då sa jag«, »Som jag nyss sa« etc. Det är sannerligen inte många av oss som är så kvicka som Bernard Shaw, som kunde säga: »Jag citerar ofta mig själv, det piggar upp min konversation!«

5.   Tala  klart och redigt.   Gör  ett ögonblicks paus för att samla tankarna innan ni börjar tala. Kasta er inte huvudstupa in i en mening utan att ha en aning om hur den ska sluta.

Hoppa inte planlöst från det ena samtalsämnet till det andra. Konver­sationen blir intressantare om man lugnt håller sig till ett och samma ämne tills båda parter hunnit prata färdigt om det.

Ofta frambringar vi en massa onö­diga och tröttsamma biljud när vi pratar. Vi harklar och hummar för att vinna tid, och vi hackar och sluddrar om vi blir ivriga. Sådant gör det onö­digt svårt för andra att uppfatta vad vi säger.

Se den ni talar med rakt in i ögo­nen, och håll inte handen för mun­nen.

6. Ställ de rätta frågorna. Skickliga intervjuare - radioreportrar, journa­lister, advokater, psykiatrer etc. - vet av erfarenhet att en välvald och väl­formulerad fråga kan göra underverk för att få en svårpratad människa att »öppna sig«. Vederbörande blir med­delsam därför att han av frågan får en känsla av att intervjuaren hyser ett uppriktigt intresse för honom och hans problem eller åsikter.

En banal rutinfråga som t.ex. »Hur är det i dag då?« eller »Vad har ni för nytt att berätta?" tjänar ingenting till. Men frågor som »Hur kom det sig att ni satte igång med det här projektet ?« eller »Om ni fick leva om ert liv, skulle ni då välja att bo i den här stan?« visar ett mera personligt in­tresse från frågarens sida. Och små artiga »eller hur?« och »eller vad sä­ger ni själv?« instoppade på lämpliga ställen,  uppmuntrar också vederbörande att fortsätta att berätta - och hindrar er att prata för mycket själv.

7.  Säg gärna ifrån om ni har en av­vikande   mening,   men   gör   det   höv­ligt! Ofta är det inte vad man säger utan hur man säger det som irriterar folk. Benjamin Franklin brukade till­exempel ofta använda den här diplomatiska formuleringen: »På den punkten är jag helt ense med er, men vad det övriga beträffar vill jag nog gärna, om ni inte misstycker, uttryc­ka vissa tvivel.«

En dispyt i all vänskaplighet gör ofta konversationen livligare och in­tressantare, bara man inte bröstar av med ett generellt omdöme av den här typen: »Jag avskyr advokater. De är ena riktiga lurendrejare hela bunten.« Ett så onyanserat yttrande hetsar upp sinnena till den grad att samtalet kan urarta till ett regelrätt gräl. Och det var ju inte meningen!

Undvik framför allt att direkt säga emot någon - även om ni är bombsäker på att vederbörande har fel. Lite hänsyn skadar inte.

8.  Avbryt inte. Om ni tycker att ni måste avbryta någon, så verkar ert inpass mindre stötande om ni kom­mer ihåg att linda in det i en artig fras som t.ex.:  »John, får jag lägga till en sak till vad du just sa?« Förres­ten är det värt att lägga på minnet att den som blivit avbruten säkert kom­mer att lyssna mera uppmärksamt till er, om ni vädjar till honom direkt ge­nom att nämna hans namn.

Om ni själv blir avbruten, ska ni aldrig försöka att till varje pris ta upp den avklippta tråden igen. Intressera er i stället helhjärtat för det nya samtalsämnet. Om det övriga sällskapet verkligen vill att ni ska återkomma till vad ni talade om, så säger de det.

9. Visa takt och tolerans. Alla mås­te vi ibland tala med människor som vi tycker illa om eller som vi tycker är tråkiga och irriterande. Försök i såda­na fall att koncentrera er uppmärk­samhet på det ämne som diskuteras. Fakta är ju i alla händelser neutrala och opersonliga ting. Om ni verkli­gen uppriktigt försöker att vara vän­lig och tolerant, blir ni en  mycket bättre konversatör.

10. Var frikostig med beröm. Er popularitet i sällskapslivet kommer säkert att stiga avsevärt om ni lär er att krydda er konversation med små komplimanger - men de måste vara uppriktigt menade. Man kan indirekt berömma en människa genom att ut­trycka sin uppskattning av något som hon gjort eller sagt. Nöj er inte med ätt till exempel säga till kvällens före­dragshållare: »Jag tyckte mycket om ert anförande.» Gör i stället en mera detaljerad kommentar om något som han sagt eller be honom att närmare förklara ett visst moment. På så sätt visar ni honom att ni verkligen har lyssnat med stort intresse.

Dessa tio små råd är inte svåra att följa, och kanske kan de hjälpa er att bli intressantare och trevligare att pra­ta med och därigenom vidga er krets av vänner och bekanta.

Jack Harrison Pollack