Konsten att hålla huvudet kallt

Förmågan  att  hålla  huvudet  kallt i  en  kritisk  situation är inte något som man jods med eller utan — den kan förvärvas.     

De flesta av oss funderar väl ibland på hur vi skulle bestå provet i en verkligt allvarlig kris. Vi tänker oss in i dramatiska situationer som kräver mod, viljekraft och rådighet av ovanliga mått, och vi grubblar på hur vi skulle handla om vi råkade in i dem. I regel har sådant bara teoretiskt intresse. I de flesta människors liv spelar de små kriserna, vardagens oväntade komplikationer och förtretligheter, en ojämförligt mycket större roll, och det skulle vara betydligt matnyttigare om vi ägnade mer uppmärksamhet åt vår förmåga att klara dem. Den förmågan hänger först och sist på förmågan att hålla huvudet kallt.

Antag till exempel att någon ifrå­gasätter vår sanningsenlighet. Det enda förnuftiga i den situationen är i regel att försöka övertyga tvivlaren med sakargument. Men hur lätt händer det inte att vi i stället brusar upp och säger saker som vi ångrar efteråt, saker som aldrig skulle ha sagts om vi hade hållit huvudet kallt?

Oförmågan att klara de små kriser­na, att under press handla lika klokt och förnuftigt som när vi är lugna och avspända, kan i längden under­gräva vårt självförtroende och kan komma oss att framstå i en mycket oförmånligare dager än vi i själva verket förtjänar.

Nu är det emellertid så lyckligt be­ställt att förmågan att hålla huvudet kallt inte är något som man föds med eller utan. Den ligger kanske mer el­ler mindre väl till för olika männi­skor, men alla kan vi förvärva till­räckligt av den för husbehov.

Ett bra sätt att börja, om vi vill lära oss att bete oss förnuftigt och ratio­nellt i påfrestande situationer, är att iaktta människor som redan är mäs­tare i konsten. Man finner dem ofta på krävande poster — bland framstå­ende affärs- och finansmän, chefer för stora företag, medlare i arbetskonflikter, politiker, fotbollsstjärnor, skickliga kirurger. Ur mina egna iakt­tagelser av sådana framgångsrika män­niskors beteende har jag trott mig kunna analysera fram sju grundregler för konsten att hålla huvudet kallt i en kris och den närbesläktade kons­ten att avvärja en kris i begynnelse­skedet.

Tag humorn till hjälp.

Humorn har en underbar förmåga att verka som avledare i en laddad atmosfär. Under andra världskriget hade de brit­tiska trupperna i Burma lidit ett all­varligt nederlag och överbefälhavaren, fältmarskalk William Slim, samlade medlemmarna av sin stab för att skingra den defaitism som började gri­pa omkring sig. "Det kunde ha varit värre", började han.

"Hur då?" frågade en röst i bakgrunden.

"Tja",  svarade  Slim.  "Det kunde ju till exempel ha regnat!"

Nu är det tyvärr inte allom givet att alltid i en hast fabricera en träffande kvickhet.   (James Thurber har skrivit en historia som bara handlar om alla de kvicka saker han skulle ha sagt om han bara hade kommit på dem när det var aktuellt — och vem skulle inte kunna göra det?) Därför kan det vara bra att ha ett litet lager av goda historier att lätta upp atmo­sfären med om den börjar bli för lad­dad.  Förutvarande amerikanske vice­presidenten och senattalmannen Alben Barkley använde sig gärna av den tekniken. Han gjorde det en gång i senaten när en upphetsad debatt om priskontroll hade pågått i nära tolv timmar. Det var en varm och kvav sommarnatt, alla var trötta och lättretliga, och avgörandet tycktes allt­jämt lika avlägset. Då reste sig Bark­ley och äskade tystnad.

"Det är en något säregen situation vi befinner oss i", började han. "De som inte vill ha någon priskontroll alls kommer att rösta mot förslaget. Och tydligen kommer en del av dem som vill ha mer priskontroll att rösta emot det. Det påminner mig om den gamla ungmön som kom in i en mö­belhandel och frågade om hon kunde få byta sin gammaldags dubbelsäng mot två enkelsängar. 'Det är faktiskt en lite ovanlig begäran', sa expediten. 'Törs jag fråga om skälet?' 'Jag bor ensam', svarade damen, 'och varje kväll innan jag lägger mig tittar jag under sängen för att se om det ligger en karl där. Om jag har två sängar fördubblar jag mina chanser!' "

Det framgår av kongressens proto­koll att lagförslaget antogs inom en timme.

Tag tid på er.

I en pressande situa­tion frestas man lätt att handla så snabbt som möjligt. Det är inte alls säkert att det är rätta sättet. Ofta är det mycket bättre att slå till bromsar­na ett tag. På så vis skaffar man sig andrum, man får tid att tänka sig för och undviker att göra något överilat.

Kommer tid, kommer råd heter det med all rätt. Jag känner en lärare i litteraturhistoria som en gång under en lektion fann att han inte själv viss­te vem som skrivit ett skådespel som han just fört på tal. Namnet hade to­talt fallit honom ur minnet, och det värsta var att eleverna tydligen började ana hur det stod till. Men i stäl­let ' för att gripas av panik höll han diskussionen igång och hoppades att hans undermedvetna skulle stå ho­nom bi, om han bara fick lite tid på sig. Det gjorde det också, och då lät han i förbigående undfalla sig nam­net. "Det förvånar mig verkligen att ingen av er kom på det", sa han utan att röra en min.

Försök inte flyta ovanpå. Att smickra sin självkänsla genom att ta hem "segern" i varje rond av en dis­kussion tjänar ofta bara till att öka motsättningarna. Ingen människa tyc­ker om att bli ställd mot väggen.

"En viktig faktor i vårt arbete", sä­ger den framgångsrike amerikanske medlaren i arbetskonflikter Thedore Kheel, "är att hindra parterna från att låsa sig i sina positioner. Ett sätt jag använder är att först gradvis lirka parterna därhän att jag anser mig kun­na lägga fram ett kompromissförslag och sedan avsiktligt fördröja deras reaktion på förslaget. Jag avleder sam­talet från diskussionsfrågan genom att prata om ovidkommande saker — ofta berättar jag till exempel om min båt — för att ge alla tid att i lugn och ro tänka över förslaget innan de yttrar sig. På så sätt kommer ingen åt att säga något överilat som han sedan för skams skull inte vill frångå. Ni skul­le bli förvånad om ni visste hur många medlingsförslag som har seg­lat i hamn på min gamla båt!"

Analysera motiv.

Ingenting får oss att tappa huvudet så lätt som per­sonliga förolämpningar eller hård kri­tik. För lite sen frågade jag en psykia­ter jag känner hur han kunde bibehål­la sitt lugn inför alla de oförskämdheter personer i hans yrke får utstå från patienternas sida.

"Oftast riktar sig oförskämdheterna i själva verket inte alls mot oss", svarade han. "I regel är det någon annan patienten vill åt — en anhö­rig, en kollega, eller arbetsgivaren. Han använder oss som ställföreträ­dande måltavla så att säga." Det är en synpunkt som vi lite var kan ha gott av att erinra oss när vi oförtjänt råkar ut för folks dåliga humör.

"En annan sak man bör hålla i min­net är att det vill två till för att trä­ta", återtog min psykiater. "Härom­veckan hade jag en kvinnlig patient som klart och tydligt var inställd på att få igång ett gräl. 'Alla psykiatrer är galna', sa hon. 'Så lustigt', svarade jag. 'På vägen hit i morse satt jag just och tänkte detsamma.' "

Var uppriktig.

"Om jag känner mig osäker och spänd vid en intervju, så brukar jag tala om det", berättade en tidningsreporter för mig. "Jag känner mig genast bättre då, och ofta har det en gynnsam inverkan på in­tervjuföremålet också. Jag minns en gång då jag skulle intervjua en känd politiker i en ömtålig fråga. Jag satt säkert tyst en hel minut medan jag försökte komma på något att säga för att bryta isen. Till sist sa jag: 'Jag önskar jag kunde hitta en isbrytare!' Det räckte."

Var väl förberedd.

Ingenting kan bättre illustrera vikten av att vara väl förberedd än det dramatiska slutske­det av Gordon Coopers satellitfärd i våras. När de automatiska styrorga­nen som skulle återföra kapseln till jorden klickade, genomförde Cooper helt lugnt den kritiska nedgången genom atmosfären med hjälp av manu­ella manöverorgan — och åstadkom den mest perfekta landningen i satel­litfärdernas historia. "Jag var inte sär­skilt orolig", sa han efteråt. Orsaken var att han på förhand hade repeterat alla tänkbara nödsituationer så att de rätta reaktionerna hade blivit en an­dra natur hos honom. "Jag kände mig hur hemmastadd som helst i min rymdfågel."

Var förutseende.

Verkställande direktören i New York Herald Tribune, Walter N. Thayer, berättar att han aldrig beger sig till ett samman­träde utan att i förväg ha gjort en grundlig prognos av det sannolika för­loppet. Om han vet att stridiga syn­punkter är att vänta, tänker han sig in i vilka skäl som kan komma att fram­föras från det ena och det andra hållet och formulerar i tankarna sin egen ståndpunkt. Följden är att Thayer al­drig kommer till ett sammanträde ner­vös eller lämnar det besviken och arg. En av hans medarbetare har kallat ho­nom "den kolugnaste företagschef jag nånsin har träffat på".

Att hålla 'huvudet kallt påverkar vårt välbefinnande på mer än ett sätt. Läkarna börjar komma underfund med att vår hälsa är mera beroende av vår förmåga att reagera förnuftigt un­der påfrestande förhållanden än nå­gon kunnat ana för bara några år sen. Denna upptäckt har öppnat helt nya perspektiv inom läkekonsten. Den ka­nadensiske läkaren och stress-specia­listen Hans Selye har funnit att det är mycket vanligt att rubbningar i hormonbalansen påverkar vårt hälso­tillstånd ogynnsamt. Vissa hormoner har till uppgift att i en verklig kris­situation öka vår beredskap till strid eller flykt. Om vi alltför ofta "blir till oss" över småsaker, kan det hända att det uppstår ett överskott av hormoner i kroppen. Selye anser att det kan finnas ett samband mellan så­dan överproduktion av hormoner och vissa sjukdomar, exempelvis ledgångs­reumatism. "Vi börjar komma under­fund med att många vanliga sjukdo­mar snarare beror på felaktigheter i nutidsmänniskans sätt att anpassa sig till 'stress' än på bakterier, virus el­ler andra yttre faktorer", säger dr Selye.

Av alla de fördelar som vi kan till­försäkra oss genom att lära oss hålla huvudet kallt är inre harmoni den ojämförligt värdefullaste. Efter hand som vi lär oss att vara uppriktiga mot oss själva och andra, att göra humorn och tiden till våra bundsförvanter, att vara väl förberedda och förutseende, att visa hänsyn för andra och deras motiv, kommer vi att med bibehållen fattning och klar blick möta vad li­vet har i beredskap åt oss, vi kommer att säga och göra det vi verkligen skulle vilja säga och göra, kort sagt vara sannare mot vår verkliga natur. Vi blir delaktiga av det inre lugn som kommer av att förnuft och känslor står i harmoni med varandra. Och om inte det är lyckan själv, så är det åt­minstone något mycket snarlikt.

William FitzGibbon

1963