Att leva är att förändras

"Men det är ju inte sant", sa jag. "Det är klart att vi har förändrat oss, allihop. Utom Peter där borta. Jag tror han är den ende av oss som inte har förändrats alls."

Och det var inte alls någon kom­plimang. Peter såg faktiskt precis li­kadan ut som när vi gick i skolan, men varför? Han satt fortfarande kvar på precis samma jobb som han hade fått året efter studenten — en underordnad befattning i familje­företaget där just ingenting krävdes av honom. Han hade på något sätt hamnat i livets bakvatten.

Ingen av oss ville egentligen vara som Peter. Och ändå gav vi längtansfullt uttryck åt den vanligaste av alla mänskliga drömmar: att hej­da livet i dess lopp, att hänga fast vid det vi en gång lärt oss upp­skatta, att hålla alla förändringar borta från oss själva och våra kära.

Tänk, vad vi klamrar oss fast vid vår ungdom och avskyr att glida in i medelåldern! Vad vi gruvar oss för att bryta upp från ett kärt gam­malt hem, att lämna gamla vänner och söka oss nya!

Men förändringen är lika ound­viklig i vårt liv som årstidernas och tidvattnets eviga växling. Att för­söka hålla den från dörren är det­samma som att försöka utestänga livet självt. Ty allt levande föränd­ras oavbrutet. Liksom cellerna i vår kropp dör och ersätts av nya, lik­som hela vårt väsen utvecklas och mognar, så förändras också det ytt­re livsmönstret. Tänk, så mycket sorg och grämelse vi kunde bespara oss, om vi bara ville ta förändring­arna i vårt liv för vad de är — en möjlighet att växa.

Det är när vi undgår att föränd­ras som vi halkar efter och kom­mer i otakt med vår utveckling. Vi stelnar till och blir gamla i själen. Kanske ni kan påminna er någon period i ert eget liv då det just inte hände så mycket. Ingenting oroade er, ingenting skänkte er särskild glädje. Tiden gick, men själv stod ni stilla. "Jag kände mig som en datumstämpel på posten", sa en av mina vänner som själv råkat in i ett sådant andligt träsk. "Det enda som hände var att någon ändrade datuminställningen varje morgon."

Så småningom tog denna ena­handa tristess slut. Något hände, och plötsligt förändrades hela ert liv. Och vare sig förändringen var till det bättre eller sämre, så har de där timmarna, när detta nya växte fram, etsat sig starkare in i ert minne än flera långa år av "lugn och ro". Ni minns säkert ännu hur det skar till i er när ni plötsligt tvingades lägga om hela ert liv, men hur det trots allt kom er att känna er ung och livskraftig igen.

Jag känner till ett äktenskap, där makarna från början var djupt och innerligt förälskade i varandra, men kärleken vissnade och förkvävdes snart av för många affärsintressen som skulle bevakas och för mycket pengar som skulle förvaltas, och de fick inte någon tid över att ägna åt varann. Det skulle ha blivit skils­mässa, tror jag, om inte mannens affärsrörelse plötsligt drabbats av en katastrof. De fick börja från början igen, och för att kunna dra sig fram köpte de ett litet hus på landet och startade en anspråkslös fruktodling. Sida vid sida arbetade de i trädgår­den många långa timmar varje dag. Och snart hade de i detta kamrat­skap återfunnit lyckan.

En del sällsynta människor vet instinktivt att det är i förändringen som själva det pulserande livet tar sig uttryck, och de förnyar sig stän­digt genom att anpassa sig efter dess växlingar. Jag har en god vän som fast hon är nära 80 år just ska resa till Spanien. "Jag kommer säkert att få stort nöje av den här resan", skriver hon, "för jag har lärt mig tala spanska i vinter."

Varför kan vi då inte alla vara som hon? Varför fastnar i stället de flesta av oss i inkörda hjulspår, stagnerar och stelnar? Ofta är vi allt annat än nöjda med hur vi har det, men ändå hakar vi oss fast vid det med näbbar och klor, om någon ny upplevelse hotar att förändra vårt liv. Varför?

Delvis är det ren slöhet och ofö­retagsamhet. Innan vi är 25 år, skri­ver William James, är vi som "en enda härva av vanor". Uttrycket "stadgad" använder vi mycket rik­tigt som den mest utmärkande egenskapen för en mogen person.

Men det viktigaste skälet till att vi så ogärna accepterar förändring­ar är vad Gilbert Murray en gång kallade "det svikande modet". Ef­ter en viss tidpunkt, den må sedan inträffa tidigt eller sent, tycks de flesta av oss förlora sin ungdomliga djärvhet och dra sig för att ta någ­ra risker. "Jag har alltid velat byg­ga hus", sa en droskchaufför till mig. "Jag arbetade en sommar hos en byggmästare, och jag har aldrig varit så lycklig som då. Men det är en väldig massa att lära sig i det jobbet, och miljoner saker kan gå på tok. Jag vet att jag kan köra droskbil, och jag har ingenting att oroa mig för. Jag tar det säkra för det osäkra. Bygga hus får någon an­nan göra!"

När modet sviker oss på detta sätt, försvarar vi oss mot besvikel­sen genom att förbli vid det gamla. Kanske skulle det lyckas, om vi verkligen kunde få vårt liv att stå stilla. Men det är omöjligt. Det enda val vi har är att avgöra hur vi ska ställa oss till de oundvikliga förändringar som kommer i vår väg.

Det bästa sättet att bemöta dem är att välkomna dem. Framförallt måste man frigöra sig från det för­flutnas bojor. När mrs Roosevelt en gång komplimenterades för sin sto­ra energi, svarade hon: "Det beror egentligen inte på att jag har så mycket energi; det är bara det att jag aldrig slösar bort något av den på att sörja över det som varit."

Bevara det förflutna som en skatt i ert hjärta, men spill inte tid på att längta efter förlorad lycka. Förändringar kan vi aldrig komma undan, och det är möjligt att be­reda sig för att möta dem. Hur då? Precis som en idrottsman gör sig redo för en tävling genom hårt träningsprogram måste vi också öva våra "anpassningsmuskler". Vi bor­de målmedvetet granska våra vanor och inkörda handlingsmönster och rucka lite på dem så ofta vi kan för att bibehålla vår psykiska och andliga spänst. Som Alfred Perlman, chef för ett järnvägsbolag i New York, sa en gång: "När man gjort en sak på precis samma sätt i två år, är det tid att se upp. Efter fem år har vi starka skäl att bli misstänksamma. Och efter tio år — ja, släng alltihop överbord och bör­ja på ny kula!"

Alla kan vi väl inte förändra vårt liv fullt så radikalt, men vi kan i alla fall åstadkomma små juste­ringar i den dagliga rutinen för att hålla oss vid god andlig vigör och inte förkväva all äventyrslust. Ex­perimentera gärna med ert vanliga dagsprogram. Gör på morgonen det ni förut brukade göra på kvällen, och tvärt om. Arbeta hela natten eller stig upp tidigare än ni brukar. Gå ensam dit ni annars brukat gå i sällskap med någon annan, och med andra dit ni förr brukade gå en­sam. Promenera där ni annars bru­kar köra bil.

Försök framför allt att klara er utan alltför många bekvämligheter. Ingenting gör oss så lätt till slavar under vanemässig slentrian som just vår svaghet för bekvämlighet.

 Öva upp er anpassningsförmåga, och ni kommer att bli förvånad över hur händelserik er dag blir. Ni kom­mer alltid att känna er ung, ty nu håller ni jämna steg med livet och låter det inte längre löpa ifrån er.

Ardis Whitman

1966