Det viktiga är, säger denne far, att veta hur det började

En alkoholist skriver till sin son

Käre R------!

När jag öppnade ditt senaste brev och hittade fotot av dig, taget strax efter det att du hade börjat vid uni­versitetet, insåg jag att det var dags för mig att skriva det här brevet. Det är ett brev som jag har tänkt på länge.

Tre och ett halvt år har gått se­dan — för att tala rakt på sak — min sista fylla. Så mycket vet du redan. Det jag nu vill berätta för dig är en del av min historia som du inte vet någonting om: hur det började. Min tanke är att detta kunde hjälpa dig att förstå en del saker om dig själv, och kanske rent­av rädda dig från att göra en del av de misstag jag begick. Missförstå mig nu inte. Att jag råkar vara alkoholist betyder inte alls att du kommer att bli det. Speciell överkänslighet för alkohol går inte i arv från förälder till barn. Nej, jag har inga särskilda farhågor för din del — bara de som ansätter vilken far som helst, vars son eller dotter når den ålder då det är svårt att hålla sig ur vägen för en mäktig kemisk förening kallad alkohol.

Ja, ja, nu tänker du antagligen: "Här börjas det — gubben har gått och blivit religiös, och nu tänker han börja predika." Jag lovar: det blir inga predikningar. Jag fick själv mer än nog av sådana, innan jag fann lösningen på mitt problem i AA,  Anonyma Alkoholister.

Minns du den där helgdagsafto­nen i november 1959? Det är jag säker på att du gör, även om din mor sjasade ut dig ur huset innan skallet och bråket började. Nu kan jag äntligen låta dig veta att jag förstod vad som rörde sig inom dig, då du smög genom köket och ut bakvägen. Du visste precis vad som försiggick, och du stannade upp en enda sekund och vände dig mot mig. Jag stod vid kylskåpet — eller rättare, hade stöttat upp mig mot det. Du sa ingenting. Det behövdes inte. Besvikelse, förbittring, avsky, ja, öppet hat — alltsammans brann i dina ögon.

Nå, vad skulle jag då kunna ha att berätta som du inte redan vet om vad spriten kan ställa till med när den tar makten över någon? Du fick uppleva alltför mycket av det — de mardrömslika månaderna före skilsmässan, sedan hemmet utan fa­miljefar, tider du inte hörde ifrån mig och undrade varför, och de gånger du hörde ifrån mig och önskade att du sluppit.

Det som jag vill stryka under, det som du måste förstå, är att vad du såg i vårt hem, och vad jag var med om sen jag hade gett mig av — de ruffiga hotellrummen, sjukhusens avgiftningskliniker — var bara sista akten i min kärleksförbindelse med flaskan. Alltsammans började innan du var född; ja, det började faktiskt på den tiden jag var ungefär lika gammal söm du är nu. Och det är alltså skälet till att du bör tänka på alkohol och alkoholism just nu.

Vi i Anonyma Alkoholister sitter ofta och länge vid en kopp kaffe och samtalar om våra erfarenheter, och en sak som vi har kommit till insikt om är att det inte är lätt att förutspå, vilken pojke eller flicka som kommer att få problem med spriten. Som barn gick en del av oss till sängs varje kväll i ett harmo­niskt hems trygga atmosfär. Andra drog täcket över huvudet för att utestänga det helvete som deras hem var. Somliga hade akademiska toppbetyg, andra gick aldrig ens ut folkskolan. Ingen av oss kan hän­föras till någon viss "typ" vad vår bakgrund beträffar.

Hur kom vi då att bli drinkare? Somliga människor tror att vi blev alkoholister av att dricka för myc­ket. Jag tror vi drack för mycket därför att det från början var något annat fel med oss, och att vi an­vände spriten som en krycka. Det var någonting som var lemmalytt i vårt inre jag — vi hade en svaghet, en rädsla, en skuld- eller ångest­känsla, en konturlöshet, en skugga som vi inte blev kvitt. Det är i och för sig inte något ovanligt, framför allt inte hos ungdomar på tröskeln till de vuxnas värld. Det som var ovanligt med oss var vårt sätt att reagera då vi upptäckte spriten och fann vilken hjälp den kunde ge oss. Dess effekt var rena trolleriet. Den befriade oss från den där skuggan.

Det tråkiga var att vår krycka började spela oss spratt. Ibland kun­de den slinta, och då var det vi som föll. När vi så småningom kom på det klara med att den gav oss mera bekymmer än hjälp, gjorde vi en skrämmande upptäckt: vi kunde inte vara utan den.

Åtskilliga av oss började dricka regelbundet därför att spriten gav oss ett slags skenbart mod att mötasituationer som skrämde oss. Ju mer vi litade till detta konstlade mod, dess mindre äkta mod kunde vi uppbåda. Om vi till exempel drack för att känna oss obesvärade i säll­skap, blev resultatet bara att vi kän­de oss ännu mer tafatta, generade och mållösa när vi inte hade druckit. Om vi drack för att slå bort tristess och ensamhetskänslor, kände vi oss ännu mer uttråkade och ensamma när vi inte hade ett glas inom räck­håll.

Jag lade mig till med min krycka på det mest oskyldiga sätt, utan att egentligen veta om att jag stack den under armen. Vi var några stycken grabbar som hittade på att skaffa oss en kagge källarsvalt öl till lördagseftermiddagarna. Några kilo­meter utanför stan låg en liten skogs­glänta. Den gläntan var som gjord för våra sommarsamkväm. Med rätta kvantiteten öl innanför svångremmen — och det behövde inte vara någon farligt stor kvantitet — kunde vi kikna av skratt åt skämt som kanske inte alls var så värst ro­liga, och stämningen präglades av en värme och en glad sällskaplighet som det verkligen inte låg något ont i.

Människorna har roat sig på det­ta sätt i årtusenden och kommer väl alltid att fortsätta med det, an­tingen de samlas kring en ölkagge i det gröna eller i cocktailbaren på ett hotell. Det är vad man kallar "sällskapsdrickande", och det är svårt att sätta sig till doms över den företeelsen. Såvitt jag vet är jag den ende i det gänget jag brukade dricka öl med, som har gått alkoholis­tens väg. Under en lång tid drack jag inte i något annat sammanhang. Jag hade ingen aning om att min svaghet för alkohol var onormal i något avseende. Men på det mest försåtliga och gradvisa sätt började de tillfällen, som krävde att jag drack, bli fler och fler.

På det kontor där jag hade min första plats efter skolan fanns en flicka som hette Judy. Hon var in­telligent, hon hade sinne för humor och, som du väl skulle uttrycka det, hon fick mig att "tända". Jag tog mod till mig och stämde träff med henne. Jag bjöd henne på supé och dans på ett flottare ställe än jag egentligen hade råd till. Jag ville imponera på henne.

Den kvällen upptäckte jag att Ju­dy inte tyckte om sprit. Hon ogilla­de inte att folk drack — det var bara så att hon själv inte var till­talad av det. Men vi trivdes ändå gott med varann, och när jag följde henne hem sa hon godnatt på ett sätt som kom mig att tro att hon gärna ville gå ut med mig igen.

Betecknande är att jag aldrig bjöd ut Judy någon mer gång. Jag gav henne på båten, tvärt, och började se mig om efter någon annan flicka. Hur mycket jag än tyckte om och beundrade Judy, hur gärna jag än ville få igång någonting mellan oss, så kunde jag inte förlika mig med tanken att tillbringa kväll efter kväll tillsammans med en flicka som inte ville dricka sprit. Någon sorts un­dermedveten "radar" sa mig att jag inte kunde sällskapa med Judy och samtidigt dricka så mycket jag ville. Jag gjorde mitt val.

På samma sätt skulle jag träffa mitt val gång på gång. Jag valde kamrater som — liksom jag — gilla­de att tillbringa sin lediga tid på en barstol, eller att sätta spets på en kortspelskväll med en flaska whisky. Jag betvivlar att jag skulle ha fun­nit deras sällskap vidare stimuleran­de om det inte hade varit för de fly­tande förfriskningar som alltid in­gick i bilden. Och allt detta medan jag utvecklade två talanger som man finner hos de flesta alkoholis­ter: förmågan att dölja för andra hur mycket jag drack, och förmå­gan att dölja för mig själv hur oumbärlig spriten började bli som krycka.

Din mor genomskådade inte den sidan av min karaktär förrän efter vårt giftermål. Tiden före bröllopet var en virvel av barsvängar och ski­vor. I motsats till Judy tyckte hon om att ta en drink, eller åtminstone trodde jag att hon gjorde det. Hon försökte tappert hålla jämna steg med mig i början, och sen fann hon sig dragen ner i den svindlande ut­försbacke som är så välkänd för al­koholisthustrur. Från att ha trivts med vårt samliv övergick hon till att tolerera det och sen till att göra uppror mot det. Hon försökte förstå mig, hjälpa mig, och enda tacken blev allt värre uppträden. Själva skilsmässan var en antiklimax. Vårt äktenskap hade upphört långt dess­förinnan.

Hur mycket jag än själv vämjdes vid  händelsernas  gång,  kunde jag inte göra någonting åt det. Ideligen gav jag löften, ärligt menade — och bröt dem. En gång kom jag ut från sjukhuset efter en veckolång be­handling för akut alkoholförgiftning — intravenös matning med närings­lösningar, sömnmedel, vitaminer, en hästkur som förde mig tillbaka från randen av delirium tremens — och inom 48 timmar var jag berusad igen. Det var samma gamla själv­mordsprocess, och den förde mig tillbaka till samma sjukhus i värre tillstånd än förut.

Av det jag hittills har skrivit tror du kanske, att jag nu tänker ge dig rådet att avhålla dig från allt um­gänge med spritdjävulen. Nej, jag ska vara realistisk och anta att du är lika nyfiken på spriten som jag var i din ålder, och att många si­tuationer kan uppstå, då du an­tingen själv vill dricka eller känner dig "skyldig"  att göra det.

Pröva dig först fram med spriten på ett förnuftigt sätt. Det finns till­fällen då man kan pröva både öl, vin och starksprit på sig själv och tillfällen då man absolut inte ska göra det. Tillsammans med ett gäng ungdomar i en bil är fel tillfälle; vid en bjudning där det finns ansvarskännande vuxna med är rätt till­fälle. Bästa tillfället ges i ditt eget hem, om du kan övertala din mor att låta dig vara med och ta en drink när hon har bjudit hem några vänner.

Om du är lik de flesta männi­skor, ska du finna att den där första drinken är en intressant upplevelse. Du kan till exempel ogilla smaken men gilla effekten, eller tvärtom. Du kanske nätt och jämnt "känner av" en enda drink, eller också kan en enda drink verka som rena dyna­miten på dig. Kom bara ihåg att oavsett hur mogen och ansvarsmed­veten du kan känna dig när du lyf­ter det där glaset, så handskas du med något som är ett gift.

Alkohol är ett bedövningsmedel, och det första det bedövar eller för­lamar är de psykiska processerna i din hjärna, din förmåga till själv­kritik, omdöme och försiktighet. Kom också ihåg att vad du än ser i filmerna, vad du än ser i öl- och whiskyannonserna, så är det inte nödvändigt att dricka sprit för att vara sällskaplig, för att ha framgång i affärer eller yrkesliv, för att för­vrida huvudet på en flicka.

Därnäst vill jag säga att om det gäng du håller ihop med dricker när du själv inte har lust, eller dric­ker mer än du gillar, så tveka inte att säga nej när du bjuds på ett glas till, att dra dig undan till en annan grupp eller att gå hem. Det är till­räckligt dumt att bli berusad; det är ännu dummare att dricka för myc­ket bara för att "dom andra" gör det.

Slutligen, och det är kanske det viktigaste, finns det alltid en risk att du bär inom dig ämnet till en alkoholist, ett frö som nu ligger gömt men väntar på förhållanden under vilka det kan gro och växa. Om du hos dig själv skulle märka en dragning till spriten som före­faller större än vad andra har — framför allt folk som du beundrar som dugliga, välanpassade männi­skor — då är röda varningsflaggan hissad.

Om du överhuvudtaget dricker någonting starkt under de närmas­te åren, finns det ett enkelt prov som jag ber dig göra då och då: försök avstå från all sprit en tid och se vad som händer. På detta sätt kan du få en uppfattning om hur mycket spriten betyder för dig, vilket värde du sätter på vad den gör för dig. Du kommer troligen att finna att avhållsamheten inte betyder mer än ett ögonblicks för­lägenhet när någon kompis föreslår att ni ska ta en drink. Men om du märker att spritfriheten gör en all­varlig skillnad i din trivsel med till­varon, om du dras tillbaka till spri­ten mot din egen föresats att inte dricka, då bör detta varsko dig om att spriten faktiskt är speciellt farlig för dig, såsom den varit för mig. Då finns det bara en trygg kurs att sty­ra: undvik allt bruk av alkohol.

Du kommer att möta problem i livet. Du kommer att drabbas av be­svikelser, tvivel, ångest. Försök att aldrig göra misstaget att söka en konstlad och tillfällig lösning på des­sa problem genom alkohol, piller eller narkotika. Man kan inte bygga sitt liv på en sådan verklighetsflykt. Vad jag ber om för din räkning är inte så mycket att du alltid ska fin­na den lycka du åstundar, som att du klarsynt och med sinnesstyrka ska möta de prövningar livet ger dig, och tacksamt ta emot den kär­lek och den framgång som väntar bakom prövningarna.

Anonym

1967