Jag fick tid att tänka

"Jämfört med vad vi kunde och borde vara, är vi blott halvvakna.
Vi använder endast en ringa del av våra intellektuella tillgångar"

Vintermorgonen var bitande kall, och solstrålarna hade ännu inte nått över dalen upp till min gård på höjden. Ett svagt ögon­blick tvekade jag i dörren och und­rade om jag inte för en gångs skull borde hoppa över morgonens ved­huggning. Men vanans makt och min medfödda envishet drev ut mig på den välbekanta stigen, som nu var överpudrad med nysnö. Ett tu tre låg jag pladask på rygg. När den första bedövningen släppt, förstod jag att jag hade brutit något. Smärtan skar som knivar genom höften och lår­benet.

När jag sedan låg i sjukhussängen med benet i sträckförband, stod det för mig med blixtens klarhet att jag måste se fram mot en lång tids sjuk­husvistelse och konvalescens. Tanken på att behöva hålla mig orörlig fyllde mig med fasa, ty jag hade alltid varit i farten, alltid föraktat allt vad syss­lolöshet hette. Dessutom kom jag to­talt ur gängorna av sjukhusets dag­ordning med tidig kvällsmat och tidig släckning, och varje natt vaknade jag strax efter tolv och kände mig alldeles klarvaken. De andra på salen sov och snusade, så jag nändes inte tända min sänglampa och läsa. All förströelse eller uppbyggelse jag ville ha, den måste jag tänka ut på egen hand.

Jag minns inte nu precis när jag började betrakta detta nattliga mar­tyrium som något positivt, en chans att ta vara på. På dagarna form­ligen slukade jag böcker av alla slag, och under den lektyren råkade jag på en retfull passus i ett verk av filo­sofen William James. Tvivlande på människans energi att öva upp sina andliga resurser skrev James: "Jäm­fört med vad vi kunde och borde vara, är vi blott halvvakna. Vi an­vänder endast en ringa del av våra in­tellektuella tillgångar."

Yttrandet slog mig med kraften av en uppenbarelse. Jag beslöt att ge mitt intellekt en chans, pröva dess resurser. När jag sedan på natten låg i den halvmörka salen och lyddes till snarkningarnas stigande och fallande rytm, gjorde jag för första gången ett experiment som alltsedan dess åter och åter har visat sig givande.

Mina många år som affärsman ha­de tvingat mig att dagligen och stund­ligen tala i telefon, ett instrument som ofta hade irriterat mig därför att det avbröt mig i mina förehavanden och som jag därför behandlat kärvt och korthugget. Men nu på sjukhuset var telefonen min främsta kontakt­möjlighet med min familj, som bor på många olika håll, liksom med mina anställda. Under gårdagen hade jag för första gången försökt mig på att telefonledes sköta firmans public-relations-angelägenheter och ge direk­tiv om ett nytt PR-program som jag hade arbetat på före olyckan. Assi­stenten jag talade med lät en smula undrande, han bad mig ofta säga om och föreföll på det hela taget ha rätt svårt att fatta detaljerna i min fram­ställning.

Jag hade tyckt att han var korkad, men när jag nu på natten riktigt kon­centrerade mig på att minnas telefonsamtalet, insåg jag till min skam hur fort och nonchalant jag hade talat och hur dryg jag hade låtit. Jag kom ock­så att tänka på att i telefon kan till och med en nära väns röst låta kall och överlägsen, kanske beroende på någon teknisk ofullkomlighet i över­föringen. Mina tankar snodde fram och tillbaka, nosade envist som en foxterrier upp alla detaljer i gårda­gens övriga telefonsamtal, rekonstru­erade tonfall och repliker, återupp­livade med förbluffande detalj skärpa vad som sagts och hur det sagts. Och så snart jag kommit till insikt om hur mina repliker måtte ha uppfattats i andra ändan av tråden, förstod jag också hur jag skulle kunna göra affärssamtal i telefon bättre och effek­tivare i fortsättningen.

Nu tänkte jag: kanske fanns det andra problem som också kunde må bra av att tas upp till skärskådande så här under nattens sömnlösa timmar? I stället för att ha en massa över­flödig tid fann jag att de ensamma timmarna hade blivit alldeles för kor­ta för allt jag ville hinna med.

När jag till sist kom hem från sjuk­huset, bestämde jag mig för att göra upp ett dygnsschema som gav tid åt denna koncentrerade tankeverksamhet. Dagarna tillbringade jag med att läsa, sitta i trädgården och lapa sol, träffa släkt och vänner. Om kvällarna gick jag som regel och lade mig tidigt, sov gott, vaknade pigg och klar i huvudet vid tolv-ettiden på natten och ägnade mig ivrigt åt några timmars oavbrutet tänkande.

Nätternas funderingar hade alltså skänkt mig en förbättrad teknik när det gällde att meddela mig med and­ra, i varje fall per telefon. Det måste finnas andra områden att bearbeta. Hade jag till exempel ägnat veder­börlig uppmärksamhet åt mina med­arbetares idéer och förslag? Den frå­gan dryftades grundligt i minst en veckas tid på mina midnattssamman­träden med mig själv. Hur var det med unge Jones i höstas? Vad var det för fin idé han hade kommit instör­tande med en morgon? Jag hade av­färdat honom med ett kort: "Det där har vi redan försökt med." Då jag återkallade scenen i minnet, riktigt såg jag hur entusiasmen släcktes i den unge mannens ögon och hans ansikte hårdnade till. Tänk om det ändå låg något i hans idé, tillämpad med vissa modifikationer. Vi kunde ju i alla fall inte förlora något på att försöka. Jag väntade ivrigt på att det skulle bli morgon, så att jag kunde ringa och föreslå att Jones fick sätta igång med sitt program. (Vilket faktiskt fick oväntat bra resultat.)

Jag insåg nu klart att jag hade kommit in i en vana att fatta ogenom­tänkta beslut och bilda mig förhastade omdömen, och det i sin tur berodde på att jag inte satte hela mitt intellekt i verksamhet, utan bara ytskiktet. Med förtjusning hörde jag att Maeterlincks valspråk i all sin enkelhet löd: "Inom mig står ännu mer att finna." En eggande tanke, som omsatt i prak­tiken visade sig utomordentligt givan­de. Allteftersom åren går, blir det mer och mer angeläget att lära sig tänka djupare, vidga intellektets ak­tionsradie. Jag började känna mig nästan tacksam för mitt missöde.

Min läsning sträckte sig över allt vidare domäner och gav mig nära nog dagligen vittnesbörd om att många före mig hade gjort samma stora upp­täckt. Den store amerikanske juristen och statsmannen Alexander Hamilton sade på sin tid: "Allt det snille jag må besitta ligget i detta enda: när jag sysslar med ett ämne, studerar jag det på djupet. Det står för mig både dag och natt. Vad människorna med förkärlek kallar snillefoster är i själva verket tankens och den outtröttliga mödans frukter."

Det koncentrerade, skapande tän­kandet sitter trångt i den moderna tillvaron. Ändå kan man bereda plats för det.

Först och främst gäller det att skaf­fa sig en omgivning där man slipper bli störd. Den finner somliga i tidiga morgontimmar mellan den första få­geldrillen och familjens uppstigning. Andra får sitt tillfälle på natten, när de vaknar och inte kan somna om. En del mycket verksamma människor har, misstänker jag, lättast att tänka när de har händerna sysselsatta med något rutinartat arbete som strykning, gräsklippning eller stickning. Men det arbetet får inte fordra alltför mycken kraft eller uppmärksamhet om intellektet ska ha frihet att fun­gera på egen hand.

När man alltså har försatt sig i en psykologiskt gynnsam situation, väl­jer man ut ett problem ur yrkeslivet eller ur den mänskliga samlevnadens värld. Det måste vara ett problem som genom själva sin natur inbjuder till allvarligt tänkande och inte bara till banala reflexioner. Ägna det till­räcklig tid för att kunna komma fram till ett genomtänkt resultat efter att ha urskilt och noga betänkt de olika alternativen. Om lösningen inte in­finner sig med en gång och tanken börjar mala tömning, så bryt tanke­kedjan och ta upp den en annan gång.

Min erfarenhet har visat mig att ur det vidgade, bättre utnyttjade intellek­tet kan växa fram ett nytt, lyckligare, gagnerikare liv. Jag önskar bara att jag hade brutit lårbenshalsen i yngre år i stället, så att jag långt långt ti­digare hade kommit fram till den in­sikt som nått mig i detta mitt 89: de levnadsår.

Pendleton Dudley

1966