Säg det nu!

Alltför ofta underlåter vi att säga ett vänligt ord när det behövs som bäst.

En läkare, som har sin mesta praktik på landsbygden, berät­tade en gång för mig om en av sina patienter, en hemmansägarhustru vars make var en karl av den där star­ka, tysta typen. Hustrun, som alltid hade varit klen, fick plötsligt bukhinneinflammation och fördes i all hast till lasarettet. Operationen gick bra, men trots den bästa vård och flera blodtransfusioner blev hon bara allt svagare. För att försöka sporra hennes livsvilja sa läkaren: "Och jag som trodde ni skulle försöka bli lika stark som er man!"

På det svarade hon bara: "John är så stark att han inte behöver någon."

När mannen kom på besök den kvällen sa läkaren till honom att han hade ett intryck av att hustrun inte ville bli frisk. "Hon måste bli frisk", svarade mannen. "Tror doktorn det skulle hjälpa med en transfusion till?"

Det visade sig att hemmansägaren och hans hustru hade samma blodgrupp, och läkaren företog en direkt transfusion. Medan mannen låg där och gav av sitt blod åt hustrun, sa han: "Jag ska minsann göra dig frisk."

"Varför?" frågade hon med slutna ögon.

"Därför att jag behöver dig", sva­rade han.

Efter ett litet tag började hennes puls slå snabbare. Hon öppnade ögo­nen och vände långsamt huvudet mot honom. "Varför har du inte sagt det förut?" frågade hon.

När doktorn längre fram berättade om händelsen sa han: "Det var inte själva transfusionen, utan de rent personliga omständigheterna kring den, som räddade hennes liv."

Men, invänder du kanske, jag rå­kar aldrig in i situationer där män­niskoliv står på spel. Jag är en helt vanlig människa som sköter mina dag­liga sysslor och gör det som begärs av mig. Vad kan den där historien ha att säga mig?

Tro mig, den har något att säga oss alla. För vi är alla människor, och måste se det ofrånkomliga faktum i ögonen att det när som helst kan vara för sent att säga sådant som vi upp­riktigt känner men inte kommit oss för med att ge uttryck åt. Som kyrko­fadern Augustinus skriver någonstans: "Gud har lovat dig förlåtelse för det du ångrar, men han har icke lovat dig morgondagen för det du uppskjuter."

Döden är inte den enda oåterkalle­lighet vi utmanar när vi ger efter för vår benägenhet att skjuta upp. Även i livet kan ogjort ofta inte längre gö­ras gjort. Genom att t.ex. inte säga några enkla berömmande ord, som "Du har skött dig fint!" eller "Jag är stolt över dig", kan vi utan att tän­ka på det stäcka en begåvning eller en ambition som eljest skulle ha gjort en annan människas liv, och kanske världen, rikare.

Industrimannen och författaren Sherman Rogers berättar om den gång­en då han fick jobbet som förman för ett skogshuggarläger i Idaho. Redan första dagen funderade han på att av­skeda en tvär och surmulen karl vid namn Tony som hade till uppgift att sanda backe nr 2, så att inte de tunga timmerkälkarna skulle rutscha ner på karlarna och hästarna. Men innan skogsägaren, som hade satt Rogers in i hans arbete, lämnade lägret sa han: "Vad du gör, så lämna Tony i fred. Han är en surkart och kan vara hur vrång som helst, men på alla de 40 år jag har avverkat skog har jag inte haft en bättre sandare. Ingen har nånsin kommit till skada i hans backe, varken häst eller karl."

Morgonen därpå gick Rogers fram till Tony, som stod framför en liten eld på marken. Det var bitande kallt, men Tony stod inte vid elden för att värma sig, utan för att hetta upp den sand han skulle sprida i den ishala backen. "God morgon", sa Rogers. "Jag är den nye basen. Jag hörde av chefen att han sätter mycket stort vär­de på dig. Och så berättade han vad skogsägaren hade sagt.

"Varför har han aldrig sagt det till mig?" utbrast Tony med tårar i ögo­nen. "Tack ska du ha, tack, tack!" Han kramade Rogers hand så att det gjorde ont. Sedan tog han sin skovel och högg i med sändningen.

Den kvällen var Tony samtalsäm­net bland timmerkörarna. "Han har strött så mycket sand i dag så det kunde ha räckt till tio backar. Vad tar det åt killen? Han har skojat och skrattat hela dagen!"

Rogers var den ende som visste be­sked. Och han fick den stora glädjen att uppleva fortsättningen på historien då han tolv år senare återsåg Tony, nu som chef för järnvägsbyggena vid ett av de största skogsavverkningsföretagen i den amerikanska Västern. De båda männen hälsade hjärtligt på var­andra och Tony sa: "Den där enda lilla minuten som du talade med mig en gång för tolv år sedan förändrade hela mitt liv!"

Men inte bara människor vi träffar på arbetsplatsen, utan också våra när­maste anhöriga kan ha stort behov av att höra ett erkännsamt ord från oss någon gång. Ett av den engelske dra­matikern Alfred Sutros skådespel handlar om en banktjänsteman som är modlös och förtvivlad. Med trött resignation berättar han för sin hustru att den befordran som de bägge hade glatt sig så mycket åt har gått hans näsa förbi. "Jag är ett enda stort fiasko", utbrister han förtvivlad. "Vad har jag över huvud taget uträttat här i livet?"

Då vänder sig hustrun häftigt mot honom. "Jo, det ska jag tala om för dig. Du har vunnit en kvinnas kär­lek. Du har skänkt henne kärlek, tro­het, förståelse, hängivenhet. Du har givit henne allt utom lyx — och lyx har jag inget behov av. I allt som verkligen betyder någonting har du lyckats storartat." Sådana rättframma ord, uttalade i rätta ögonblicket, kan bryta udden av den bittraste besvikel­se.

Nå, men hur är det med lyckönsk­ningar? Frambär du alltid dina lyck­önskningar när sådana är på sin plats, eller skjuter du upp dem så länge att det blir mer ursäkter än lyckönskning­ar? Eller kanske inga lyckönskningar alls?

Ibland avslöjar vi en hel del om oss själva genom att underlåta att uttryc­ka vår glädje över andras framgångar. "Jag hade ingen aning om att min bror var avundsjuk på mig", berättar en framstående pedagog för mig. "Men när universitetet gjorde mig till hedersdoktor, var han den ende i hela familjen som aldrig skrev ett ord för att lyckönska mig, eller ens nämnde saken i förbigående."

Nära besläktat med mekanismen bakom lyckönskningarna som aldrig blir av är det inre motstånd många människor måste övervinna för att kunna säga tack, särskilt när det gäl­ler sådant som vi anser självfallet tillkommer oss. Hur länge sedan är det du, den äkta mannen, tackade din hustru för en god måltid, eller du, hustrun, tackade honom för den se­naste hatten du köpt? Hur många för­äldrar säger tack till sina barn när des­sa går ett ärende åt dem, och hur många barn tackar när de har fått en strumpa stoppad eller knapp isydd ?

Dylika försummelser är väl sällan avsiktliga, och det är inte alltid frå­gan om enkel underlåtenhetssynd. Ofta tillstöter det tvärtom svåra kom­plikationer. När jag exempelvis un­derlät att skicka ett kondoleanskort till min tandläkare vid hans sons död, hade jag till en början den ursäkten att jag varit bortrest när dödsfallet in­träffade. Men efter min hemkomst fanns det inte någon verklig orsak varför jag inte skulle ta kontakt med honom på ena eller andra sättet. Jag fortsatte helt enkelt bara att intala mig själv att jag skulle titta upp till honom endera dagen eller åtminstone skicka honom några rader för att ge uttryck åt mitt deltagande.

Men dagarna blev veckor, och vec­korna blev månader. Jag tänkte ofta på honom, och alltid med en känsla av skuld. Så småningom lyckades jag söva mitt samvete med tanken att om jag nu bragte saken på tal, så skulle jag bara riva upp såret.

Så en dag fick jag en förskräcklig tandvärk. Efter att i flera dygn ha kämpat med smärtan ringde jag upp tandläkaren, och en timme efteråt satt jag i stolen och tittade på en ovanligt ful tand som han höll i tången. "Var för i all världen har du inte kommit förr?"  frågade  tandläkaren.

Då stammade jag fram någonting om mitt dåliga samvete för att jag inte hade kommit i tid den gången det gällde honom. Jag hade ingen annan ursäkt att komma med än den gamla vanliga att jag skjutit på det från den ena dagen till den andra, sa jag. Se­dan försökte jag förklara hur starkt jag kände med honom.

"Tack", sa han. "Visst hade jag satt värde på att veta att du tänkte på mig, men jag förstår så väl — vi lever alla efter gör-det-i-morgon-principen. Så gräm dig för all del inte mer över det."

Men en lång tid framåt kände jag mig om möjligt ännu tarvligare än förut, just därför att han hade tagit det så storsint. Var gång vi ger efter för vår benägenhet att uppskjuta till morgondagen, riskerar vi inte bara att beröva någon annan en glädje eller tröst vid ett betydelsefullt tillfälle i li­vet, vi riskerar också att förverka både vederbörandes goda tanke om oss och vår egen självaktning.

Nästa gång som du blir frestad att vänta med att ge uttryck åt det du känner, så fråga dig själv: Är mitt motiv för att uppskjuta det verkligen ärligt? När jag skyller på att jag kän­ner mig trött eller inte riktigt kry, fast det bara är fråga om att skriva ett par vänliga ord på ett kort, är jag då verk­ligen uppriktig mot mig själv? Är det inte så att jag helt enkelt är lat eller, som så ofta är fallet, drar mig för att skriva därför att jag är rädd att inte finna de rätta orden?

Men det viktiga är ju inte att det man säger får en tadelfri språklig dräkt, utan att man verkligen visar sin goda vilja att säga det nu. Om du t.ex. har någon orsak att be om för­låtelse, så gör det nu. Tag telefonen genast och rätta till det där missför­hållandet som du så länge har tänkt göra något åt. Om du inte har till­fälle eller kurage att säga vad du har på hjärtat, så skriv några rader.

"Dörren till lyckan öppnas utåt", säger Kirkegaard. Och av alla sätt att öppna den utåt, är kanske inte något viktigare än ett ord i rättan tid som visar en medmänniska att vi verkli­gen bryr oss om henne!

Margaret Blair Johnstone

1966