Grip de gyllene ögonblicken

De kommer ur intet och är snabbt förgångna.
Men de ger hela livet flykt och mening.

Jag var bara sju år när jag upplevde det första gången. En morgon vak­nade jag och kände mig underligt upprymd.  Var­för visste jag inte. Det var ungefär samma känsla som när det kom en cirkus till stan. Jag trängde in armar och ben i de motspänstiga kläderna, tog trappan med två steg i taget och flög ut genom bakdörren.

Det var en härlig vårdag. Vädret hade varit vackert ganska länge, men i dag var det som om hela världen hade fått ett nytt ansikte. Solen, fåg­larna, fruktträdens blom överträffade sig själva. Jag kände mig så lätt att jag kunnat flyga min väg tillsammans med fåglarna. Mamma ropade in mig till frukost, men hon fick ropa flera gånger innan jag hörde henne. Jag kunde inte förklara känslan, men un­derbar var den.

Plötsligt kunde jag omöjligt tänka mig att gå till skolan; de långtråki­ga lektionerna skulle bryta förtroll­ningen. Tänk om jag kunde få i mamma att det var lov i dag? Till min förvåning gick det. Upptagen som hon var av alla sina bestyr gav hon sig inte ens tid att fråga ut mig.

Bakom huset fanns en gunga upp­hängd i en kraftig lönngren. Lönnens första gulgröna löv hade just börjat titta fram. Snart satt jag i gungan, och än var jag djupt nere, än svinga­des jag så högt upp att jag kunde röra vid löven med mina bara tår.

Så här skulle det kunna fortsätta i evighet. Mamma hängde vita lakan på klädstrecket. Vinden fyllde dem och de blev segel på en båt som gled fram över himlens blåa hav.

Så gick en dag helt olik andra da­gar. Jag gjorde ingenting spännande. Jag bara gungade, drev omkring, tit­tade, lyssnade — och kände det sprit­ta i kroppen.

När jag vaknade nästa morgon var det som om jag hade drömt alltsam­mans. Solen sken lika klart som i går, men förtrollningen var bruten. Jag gick med tunga steg till skolan.

"Du var borta i går", sa fröken och därmed skingrades den kvardröjande känslan av att det kanske varit en dröm. "Varför var du det?"

Vad skulle jag kunna säga som lät någorlunda troligt? "Jag trodde det var lov i går", löd min klena ursäkt. Barnen fnissade. Det var uppenbart att jag hade skolkat.

Sakens allvar krävde givetvis att rektor underrättades. Han kom. För att hela klassen skulle bli medveten om hur grovt jag förbrutit mig lade han mig över sitt breda knä och gav mig rejält med stryk.

"Och nu skolkar du aldrig mer, hör du det?" dundrade han.

"Nej", svarade jag späkt. Att jag fått smörj var jag i alla fall inte led­sen för. Det var ett billigt pris för en så storartad dag.

Under årens lopp har jag då och då, med långa mellanrum, haft lik­nande gåtfulla, underbara upplevelser. De kommer till mig ur intet, utan på­visbar förklaring. Jag kan aldrig för­utsäga dem. Men när de kommer är det roligt att bara finnas till.

Efter sjuårsupplevelsen dröjde det många år innan det hände nästa gång. Det var en sommarkväll, och jag var ute och gick med min vän Paul och hans far. Vi gick till deras lantställe ett par kilometer utanför småstaden.

Dit vandrade vi ofta om sommar­kvällarna, men nu var det med ens som om världen sjöd och strålade av liv. Dammet som silade mellan mina tår blev till silverstoft. Solen hade gått ner bakom backarna och lämnat ett säreget gyllene skimmer efter sig.

Vi stannade en stund ute på som­marstället och gick sen in till stan igen. På vägen kom vi förbi en stor äng — och den var alldeles förtrol­lad. Miljoner eldflugor stack sönder mörkret med sina diamantblixtar och spred ett eteriskt sken över ängen. Fullständigt förhäxad av synen stan­nade jag och stirrade. Vi hade gått förbi ängen med eldflugorna många gånger förut. Men aldrig förr hade jag upplevt en sådan syn och inget i världen kunde någonsin göra mig lyckligare än jag kände mig just då.

Och så har det varit gång på gång genom åren. Dessa ögonblick är så fyllda av renaste glädje att jag alltid försöker göra det mesta möjliga av dem. När det är möjligt, lämnar jag mitt arbete och hänger mig helt och hållet åt förtrollningen. Tack vare det har jag kunnat lagra upp en inre ri­kedom. Den är för mig ett pärlband, där varje pärla väcker sitt speciella minne till liv.

Tyvärr har jag inte alltid varit i stånd att gripa det gudomliga ögon­blicket i flykten. En morgon när jag stod och väntade på tåget för att åka till arbetet i stan, kände jag mig plöts­ligt lyft som på vingar. Impulsen att skolka var stark. Men vad skulle jag säga till chefen? Jag kunde tänka mig hur han skulle se ut om jag ringde upp och sa: "Jo direktörn, jag kom­mer inte i dag. Jag känner mig all­deles för lycklig."

Ett tåg kom och gick, medan jag stod där och kämpade med min obe­slutsamhet. Sen tog jag nästa tåg. Det gyllene ögonblicket var förbi. Men det dröjde inte länge förrän det kom ett nytt.

På sommaren var jag hemma och hälsade på i min barndomsstad. En morgon vaknade jag redan halv fyra och kände på mig att det skulle vara helgerån att somna om. Jag sjönk ner i en bekväm stol framför det öppna fönstret och såg gryningen sopa un­dan mörkret med sin silverkvast. Jag fick en känsla av att tiden stod stilla. Detta ögonblick är all tid som finns, tänkte jag. Odödlighet är inte något som börjar med döden. Den är här och nu. Vad jag lärde den morgonen var mer värt än någon kunskap som jag någonsin hämtat ur böcker.

Varför och varifrån dessa överjor­diska ögonblick kommer, vet jag inte. Kanske springer de upp som bubblor ur ungdomens källa. Jag vet att efter hand som jag blev äldre och fick mera ansvar infann sig de trolska ögonblicken mera sällan. Jag fick stifta be­kantskap med rädsla, besvikelse och modlöshet. Ofta jagades jag av oro att inte kunna tjäna nog med pengar att försörja min familj. Jag började tro att jag hade sagt farväl till mina gyl­lene ögonblick för alltid.

Så gick det upp för mig att min värsta plåga inte var rädslan för vad som kunde hända i dag. Jag pinades ständigt av skräck för framtiden, för att inte ha tillräckligt för nästa må­nad, nästa år. Då stötte jag på några ord av Goethe: "Lev varje enskild dag som om ditt liv just börjat." Med andra ord: betrakta var dag som en livstid i miniatyr, för det är just vad den är. Ridån går ner för det gamla liv som hette "i går", och ur sömnens alkemi uppstår vi pånyttfödda.

När jag på allvar hade tillägnat mig den  tanken,  kom jag att börja varje ny dag med tacksamhet. Jag tac­kade för livets, kärlekens och arbe­tets välsignelse. Jag tackade Gud för att jag hade kunnat skaffa ihop till­räckligt till dagens behov. Den bö­nen gav mig kraft att se mot morgon­dagen utan oro.

Och mina dagar började snart te sig ljusare. Jag kunde lägga ner mer ener­gi på mitt arbete, och jag upptäckte en mycket viktig sanning: en bra dag leder till ännu en bra dag. Bäst av allt — de gyllene ögonblicken kom till­baka.

Jag minns en gång för några år se­dan, efter det vi hade flyttat ut på landet. Jag hade cyklat in till stan ef­ter morgonposten. På återvägen fick min cykel plötsligt vingar. Jag flög iväg utan ansträngning och susade förbi vår villa som om jag inte känt igen den. Lätt gled jag fram under en grön baldakin av lövverk. Solen mönstrade vägen med ljusa fläckar som ett lapptäcke. Längre och längre åkte jag — ut till havsstranden med dess vidsträckta utsikt. Vågorna dan­sade rytmiskt till solstrålarnas glada ackompanjemang. Måsarna svävade orörliga på spända vingar mellan ha­vet och den porslinsblå himlen.

Då jag insöp denna berusande dryck, förnam jag att jag inte var av­skild från livet och skönheten om­kring mig, utan att jag var ett med det. Världsalltet var en levande, allom­fattande enhet, och jag passade in i det som en liten bit i ett stort pus­sel. Om jag inte hade vetat det förr, så insåg jag nu hur sant det är som så många visa har sagt: himmelriket har vi förvisso inom oss.

Doron K.Antrim

1965