”Upplev världen åt mig”

En döende sons sista gåva

Jag trodde själva glädjen skulle dö när Eric dog. Han hade gett oss alla, familjen och vännerna, så mycket. Men hans död betyder trots allt inte att det är slut med glädjen. Det är på något sätt som en ny början ...

Eric var 22 år när han förlorade den fyra och ett halvt år långa kam­pen mot leukemin. När han lämna­de oss i djup sorg gav han oss ock­så mycket att vara glada och tack­samma för. Det ligger en seger i detta som jag fortfarande försöker förstå. Varför känner jag mig star­kare, också i sorgens stund? Varför tycks livet så oändligt dyrbart?

Det är Erics gåvor till mig. De var varken lättköpta eller lätta att ta emot, och alla gavs inte utan för­behåll. Förutom av leukemin led Eric också av sin tonårighet — och det fanns tillfällen då jag tyckte att det var den allvarligaste sjukdomen. En sjuttonåring som kanske aldrig får leva tills han blir man får plötsligt mycket bråttom. Han vill genast bli självständig och han vill inte veta av några kompromisser. Några veckor efter det att diagno­sen ställts tog Eric själv snabbt hand om sin sjukdom. Jag fick inte längre tala med läkarna. Jag fick faktiskt inte tala alls, om jag inte kunde låta bli att låta som en ängslig mor.

Ingen av oss fick någon chans att repetera in sin nya roll. Beskedet om Erics leukemi kom bara två da­gar innan han skulle börja vid uni­versitetet. Han hade packat och var klar att ge sig iväg, entusiastisk och full av planer, då han plötsligt be­fanns vara mycket sjuk och fick finna sig i att se alla sina vänner fara utan honom.

Eric hade alltid varit en bra idrottsman. Nu hade ödet satt krok­ben för honom, och han hade fallit. Men han tog sig snabbt samman och försökte komma i kapp och hänga med. Han var fast besluten att börja på universitetet, läsa inten­sivt, komma underfund med vad han egentligen ville göra, komma med i fotbollslaget. Till dessa mål lade han ännu ett: helt enkelt att leva vidare.

Han började läsa och arbeta och mogna. Utan att uttrycka det i ord krävde han obarmhärtigt att även jag skulle mogna. Om hans mod skulle bära igenom de prövningar som väntade, måste jag också för­söka visa ett motsvarande mod.

Det bästa jag kunde göra var att lyssna. Jag lärde mig att dölja min oro och min ömhet, och jag lade märke till att han stärktes av mitt lugn. Det gick inte att linda in ho­nom i bomull. Han måste få löpa fritt för att bli man. Jag ville det — och om det inte fanns något an­nat alternativ skulle jag till sist hjälpa honom att dö som en man.

Varje gång Eric blev utskriven från sjukhuset efter att ha fått sina transfusioner, brukade han komma flygande nedför trapporna slängan­de med sin bag som om han just kommit tillbaka från en härlig weekend. Jag gav honom bilnyck­larna och makade mig från förar­platsen. Han fortsatte sitt liv som om ingenting hade hänt.

Men så var det leukemimedici­nerna och de ständiga anfallen av illamående. Jag minns en gång när jag gick uppför trappan med en kopp te åt honom. Han passerade mig på väg ner, klädd i badbyxor och med ett harpungevär i handen. Utan att bry sig om teet sa han: "Jag kanske kan fånga en fisk åt dig till middagen." Fastän han blev andfådd och ibland svimmade, spe­lade han både fotboll och basketball. Det var alltid mer än bara en lek för honom. Hans liv stod på spel. "Träning, Hållning, Livsvilja" stod det med krita på hans svarta tavla. Dessa ord skulle hjälpa ho­nom igenom många gånger.

"Man dör inte av leukemi", sa han till mig. "Det är något annat som går sönder. Hjärtat. Eller nju­rarna. Jag ska vara beredd när det kommer. Jag ska segra."

Det var inte så att han var ove­tande om' sin fiendes natur. Han hade redan tillbringat flera veckor i Ewing Pavilion på åttonde vå­ningen i Memorial Hospital i New York — och där hade han sett pa­tienter bli utmärglade och tappa allt hår av läkemedlens biverkning­ar. Sjukdomen hade förstås sina pe­rioder av tillfällig förbättring. "Till­fällig förbättring" — vilket försåt­ligt uttryck! Hopp, och slut på hop­pet underförstått.

En gång fick Eric elva månaders uppskov med dödsdomen då man prövade ett nytt läkemedel. Jag minns hur jag stod och tittade på honom den sommaren när han sprang på stranden tillsammans med sina vänner. De var alla sol­brända, ivriga, lyckliga, och alla hade de kraftiga skuldror och star­ka, bruna ben. Vad kunde det vara i kroppen hos en av dem som skilde honom från de andra? Jag slappna­de av, lugnad. Han måste vara räddad till sist.

Dagen därpå ringde de från Me­morial. Proverna visade att Erics frist var ute. Även medan jag hade stått och iakttagit honom hade rovgiriga celler skjutit upp som draktänder i benmärgen. Fler och allt fler, hela tiden alldeles för många för att de skulle kunna förgöras.

Eric uthärdade och överlevde många kriser. Han lärde sig att le­va på randen av stupet utan att se ner. De förstående läkarna på Me­morial gav honom permission så of­ta de kunde för att han skulle få tillfälle att fly från fasorna. Då ru­sade han ut och kastade sig in i storstadslivet — folkmyller, skylt­fönster, grammofonskivor på rea. Restauranger i Chinatown. Park­konserter. Mörka innebarer.

Det han tyckte bäst om under dessa korta permissioner var emel­lertid att träna hårt och försöka få tillbaka sin gamla fysik. En efter­middag ringde en söt sjukgymnast vid Memorial till hans läkare och sa oroligt: "Eric har stämt träff med mig. Vad ska jag göra om han vill ut och springa?" "Sätt dig ner och vänta på honom", blev svaret. Att leva innebär att ta risker, och Eric tog dem. (Det är en av hans speci­ella gåvor till mig. Våga! Möt livet, med faror och allt.)

Sjukdomen tog in på honom. För att förebygga infektion lade man till sist in honom på ett isolerings­rum utan fönster och där allting var sterilt. Och sedan: plötsliga, häftiga blödningar. Sex dagars med­vetslöshet. Detta måste vara slutet, tänkte jag. Men det kom bokstav­ligen busslaster med vänner som lämnade blod för transfusioner.

Jag såg på när läkarna stack efter vener, stoppade blödningarna och ruskade honom för att väcka honom ur dvalan, och jag tänkte: Nu får det vara nog! Låt honom dö i frid. Han har klarat provet — och mer än så. Han har fått två fina år på universitetet. Han kom med i fot­bollslaget, han fick sina höga betyg. Låt honom få gå.

Jag var ännu okunnig om vidden av min sons resurser. Eric måste för det mesta vistas i det sterila isoleringsrummet i nära fyra månader. Men några veckor efter det att han släppts ut sprang han mellan 20 och 25 kilometer om dagen. På våren blev han kapten för fotbollslaget, fick pris som bäste spelare och fö­reslogs till universitetets All-Stars-lista.

Jag minns kanske ännu hellre så­dana saker som inte kan mätas. Hans respektlösa humor. Den var­ma kärlek och omtanke' han visade sina vänner, särskilt kamraterna i kampen för livet på åttonde vå­ningen. För dem framstod han som den käcke överlevande kämpen i heroiska drabbningar, den gyllene krigaren som de hoppades skulle leda dem alla till seger.

En av Erics bedrifter blev legen­darisk. En gång i veckan gick tio framstående läkare storrond. En måndag stannade de vid Erics säng och fann att deras livligaste patient såg ovanligt dyster ut. "Eric! Hur mår du?" frågade en av läkarna be­kymrat.

"Uruselt", mumlade Eric.

Då fick läkarna syn på guldfisken som simmade omkring i Erics droppflaska. Plastslangen som gick ner under täcket var naturligtvis inte ansluten, fast det såg så ut. Lä­karna tappade masken. Patienterna jublade. För ett ögonblick hade hu­morn övertaget över döden.

Åttonde våningen var inget vida­re ställe när det gällde att skaffa vänner. Som en barsk gammal pa­tient uttryckte det: "Man skaffar vänner och så är de borta." Men Eric kunde inte vara oengagerad. "Den där Eileen är så duktig", sa han till mig. "Hon har klarat det här i fem år!" Eller: "Titta på gamle Miller. De har just tagit bort mjälten på honom, men han hänger med ändå!"

Men allteftersom månaderna på sjukhuset förvandlades till år, såg han dem försvinna en efter en. De goda, de tappra, de svaga, de gnäl­liga, de passiva. Alla försvann de samma väg . . . Eileen, mr. Miller, och så många andra. Eric spelade högt så länge spelet fortfarande kunde vinnas. Men han började fundera på det otänkbara.

Mot slutet accepterade Eric till sist sin egen död. Accepterandet av döden blev hans sista och mest vär­defulla gåva till mig; det gjorde det möjligt för mig att själv acceptera den. Det skedde utan bitterhet. Han sa bara: "Det kommer en tid då man säger: 'Ja, det var det allt­så. Vi gjorde i alla fall vad vi kun­de av det.' "

Jag minns en eftermiddag några dagar innan han dog. Han pratade om allt som var gott: vad han kän­de för sina systrar; de underbara stunder han haft tillsammans med sin bror. Plötsligt slöt han ögo­nen och sa: "Springa! Det var un­derbart — att springa på en strand — kilometer efter kilometer!" Han log med slutna ögon. Han sammanfattade sitt liv, levde om det, kände alltsammans igen medan det ännu var tid.

Han pratade lågmält vidare, i imperfektum, och uppmanade mig, utan att säga det rakt ut, att vara beredd, att vara stark.

Ett tag trodde jag att ljuset gjor­de ont i ögonen på honom och började dra ner persiennen. "Nej, nej!” sa han. "Jag vill se hela himlen." Han kunde inte röra sig för alla slangarna, men han såg kärleksfullt på den klarblå fyrkanten. "Solen", sa han. "Den var så skön... "

Det började bli mörkt. Han började bli trött. Då viskade han: "Vill du göra mig en tjänst? Gå lite tidigare. Gå några kvarter och titta upp mot himlen. Upplev världen åt mig..."

Det gör jag nu, och det kommer jag alltid att göra. Eric älskade livet så mycket och gav det åt mig – ett nytt starkt, underbart liv – fast han var döende. Det var hans seger.

Doris Herold Lund

1973