Själslig hälsa

Vari består den själsliga hälsan?
Med vilka mått kan vi mäta våra bemödanden
att uppnå eller vidmakthålla den?

Sigmund Freud sade att en förut­sättning för själslig hälsa är att kunna älska och arbeta. Vad in­nebär det då att kunna älska och arbeta ?

För att kunna besvara den frågan måste vi förstå drivfjädrarna bakom vårt handlande, i synnerhet då våra känslor. Ty vårt beteende bestäms i långt högre grad av våra känslor än av rationellt tänkande.

Våra känslor är en produkt av samspelet mellan fyra grundfaktorer:

1. Kärlek-hat. Två drifter — den ena uppbyggande, den andra nedbry­tande — bildar grunden för våra känslor av kärlek och hat. När energi­innehållet i båda samordnas och in­riktas på att lösa ett problem, använ­der vi dem till fromma för oss själva och vår omgivning — för att försörja familjen, slå oss fram i livet, angripa sociala missförhållanden, bygga upp ett företag. Den aggressiva energin mildras och kanaliseras av den kon­struktiva. Men när dessa kraftkällor inte får utflöde i positiv riktning, gör vi mindre effektivt bruk av dem och vår själsliga hälsa är då i mot­svarande mån mindre god.

En människa kan till exempel däm­ma upp sina aggressiva känslor för hårt och inom sig koka av outlöst vre­de och hat. Detta alstrar spänningar som bokstavligen tär på hennes organ och resulterar i kroppssjukdomar som brukar kallas psykosomatiska: Eller det kan hända att en människa, som inte förmår avleda sin vrede i energikrävande problemlösningar, låter den gå ut över hustru, barn, underlydande, expediter, servitörer och  andra  försvarslösa. Det är denna psykiska me­kanism som ligger bakom benägen­heten att söka syndabockar, bakom rasfördomar, pennalism och dylikt. Vi kan också vända vår vrede mot oss själva; det är ofta fallet med sådana människor om vilka man säger att de "är sin egen värsta fiende", männi­skor som oupphörligt råkar i svårig­heter och klammeri, i extrema fall till och med försöker begå självmord.

Något liknande kan hända med det känslokomplex som vi sammanfattar i ordet kärlek. Somliga människor är olyckliga, nog att bara kunna älska sig själva. De har svårt att hysa några varmare känslor för andra, och ofta är de så ensidigt inställda på sig själ­va att de lägger ner ett övermått av tid och kraft på att sköta sin hälsa och tala om sina sjukdomar. En så­dan förvänd inställning till kärleken stöter naturligtvis bort andra männi­skor.

2. Samvetet. Vi föds inte med ett samvete, vi förvärvar det. Det är upp­byggt av värdenormer som vi har fått lära in, moralbud och uppförande­regler.

Alla har vi också ett jag-ideal, som utgör en del av samvetet — en vision av oss själva som den vi kunde vara om vi bara förmådde uppfylla de för­hoppningar som våra föräldrar och andra auktoriteter ställer på oss. Våra förhoppningar  och   ambitioner   överträffar i allmänhet vida våra verkliga prestationer, vilket gör att vi sällan är nöjda med oss själva.

Slutligen har vi också inom oss en domare som ställer oss till svars om vi har förbrutit oss mot våra egna värdenormer eller om vi inte ärligt strävar efter att förverkliga vårt jag­ideal. Denna domare inger oss skuldkänslor.

3. Behovet av att bemästra. Alla vill vi ha en känsla av att vara herrar över oss själva och med tiden också alltmer över de krafter som påverkar oss. Om någon känner att han inte kan göra någonting åt dessa krafter, slutar han att försöka och blir så småningom apatisk.

Detta är till exempel vad som in­träffar med människor som går ar­betslösa länge. De blir beroende av någon annan och detta beroende gör att de inte känner sig vuxna. Deras samvete får dem att känna sig ännu mera värdelösa och de vänder sina kärlek-hat-krafter mot sig själva. De blir på en gång onda på sig själva och tycker synd om sig själva. Det är det som ter sig som håglöshet: dessa människor tycks helt enkelt inte bry sig om någonting. Ibland kan det också hända att deras vrede vänder sig mot världen i allmänhet så att de slår igen genom att begå ett brott. Varje situation som kommer en män­niska att känna sig orättvist behand­lad, förbigången, utstött, förnedrad, väcker förr eller senare bitterhet och, i längden, hat. Att så många människor befinner sig i sådana situationer är ett mycket allvarligt socialt problem.

För att kunna vara herrar över oss själva  och  de krafter  som påverkar oss måste vi fortsätta att växa and­ligen. Vi måste ha en känsla av att vi blir klokare med åren, att vi upp­täcker nya och intressanta sidor av tillvaron, att vi får ett riktigare per­spektiv på vad som försiggår i livet och att vi har ett varmt och innerligt förhållande till våra vänner. Med andra ord, att växa är att känna sig allt rikare.

Det finns många sätt att stärka förmågan att bemästra sitt liv. För somliga människor utgör religionen en viktig hjälp, för andra vetenska­pen och förnuftet, för andra åter skicklighet i det egna arbetet, för många slutligen också penningför­värv. De flesta människor litar till någon kombination av dessa alterna­tiv, men det finns också de som är rädda för att bli vuxna och som livet igenom förblir beroende och omogna.

4. Miljön. Dessa tre inre krafter — kärlek-hat, samvetet och behovet att bemästra — samverkar med kraf­ter utom oss, i vår omgivning. Huru­vida en person förmår bemästra en viss aspekt av sin omgivning beror ofta på hur hans föräldrar och andra vuxna i hans närhet lärt honom att ta itu med sina problem, på vilka färdigheter han haft tillfälle att ut­veckla hos sig och vilka möjligheter han har att handla självständigt.

De mest inflytelserika faktorerna i miljön är andra människor. Vi kan älska dem, hata dem, skratta åt dem, sympatisera med dem. De kan älska oss, vara onda på oss, underblåsa vår självkänsla, sticka hål på vår högfärd, angripa oss, hjälpa oss, roa oss, reta oss. Vilket av allt detta de än gör, så stimulerar de våra egna känslor av kärlek och hat, stärker eller försvagar vår känsla av livsduglighet och under­stöder eller motverkar vår önskan att bemästra.

Vissa icke-mänskliga faktorer kan ha samma verkningar: en lågkonjunk­tur, som gör oss arbetslösa, en olycka som tvingar oss att ställa om hela vår tillvaro, den oväntade förlusten av en när och kär, en tipsvinst eller god affär som plötsligt befriar oss från ekonomiska bekymmer.

Vi försöker bibehålla jämvikten genom att hela tiden balansera alla dessa krafter mot varandra. Tänk på att det är lättare att hålla balansen på skridskor eller cykel om man rör sig, gör någonting! Detsamma gäller om den psykiska jämvikten. Det är den­na jämvikt som är själslig hälsa. När vi säger att en människa är själsligt frisk menar vi i själva verket att hon lyckats bra med att vidmakthålla jäm­vikten mellan de krafter som ligger bakom våra känslor gentemot oss själ­va och andra.

Hur ska man då göra för att bibe­hålla själslig hälsa? Det finns unge­fär lika många svar på den frågan som det finns människor. Varje ordi­nation avsedd att befrämja den själs­liga hälsan bygger på en, uttalad eller outtalad, definition av begreppet själs­lig hälsa. Den definition som jag tycker bäst om går tillbaka på en undersökning utförd av doktor Char­les Solley och doktor Kenneth Munden vid Menningerstiftelsen. De båda läkarna bad fjorton äldre medlemmar av stiftelsens läkarstab att beskriva personer som de ansåg äga god själs­lig hälsa.  De analyserade materialet — inalles 41 porträtt av enligt för­fattarnas mening själsligen friska per­soner — och kom fram till att sådana personer beter sig på samma sätt i fem viktiga avseenden.

•  De har ett rikt urval av glädje­ämnen.

Det betyder inte alls att de jäktar från den ena sysselsättningen till den andra, utan bara att de kan glädja sig på många olika sätt åt många olika ting. Om de av någon orsak skulle förlora ett av sina glädjeämnen, så har de alltid andra att falla tillbaka på. Om någon till exempel mister en god vän så sörjer han honom förstås, men om han har flera goda vänner hämtar han psykisk styrka hos dem och kommer så småningom över sin sorg. Men om någon mister sin enda goda vän, så har han inte mycket an­nat att falla tillbaka på och fortsätter att sörja och gräma sig i sin ensam­het. Samma dilemma väntar den vars enda intresse är arbetet eller hans närmaste anhöriga eller en enda spe­ciell hobby.

•   De är elastiska under påfrest­ning.

Detta betyder helt enkelt att de har förmågan att anpassa sig efter om­ständigheterna. När de ställs inför ett problem så ser de inte bara en, utan flera alternativa lösningar. Att vara elastisk under påfrestningar hänger nära samman med att ha ett rikt urval av glädjeämnen. Med flera olika alternativ att falla tillbaka på är man mindre hotad av situationer som alstrar fruktan och oro. Med en vidare och rikare erfarenhet och flera mänsk­liga anknytningar kan man se sina problem ur flera olika perspektiv.

•   De  känner  och  accepterar sina begränsningar lika väl som sina till­gångar.

Man kan också uttrycka det så att de har en någorlunda riktig bild av sig själva och är nöjda med den. Det betyder inte att de är självbelåtna, de är helt enkelt medvetna om att de inte kan vara någon annan än den de är och godtar detta faktum.

•   De  behandlar andra människor som individer.

Mycket självupptagna människor ägnar bara ytligt intresse åt andra. De går så upp i sig själva att de inte uppfattar nyanserna i en annan män­niskas känslor och har svårt att verk­ligen höra på vad någon annan säger. Själsligt friska personer bryr sig verkligen om vad andra människor känner.

•   De är aktiva och produktiva.

Själsligt friska människor utnyttjar sina resurser till fromma för sig själ­va och andra. De gör vad de gör där­för att de tycker om att göra det, där­för att det bereder dem tillfreds­ställelse att utnyttja sin begåvning och sina färdigheter. De känner sig inte tvungna att åstadkomma någonting för att bevisa sitt värde inför sig själ­va och andra. De är herrar över sina handlingar och inte tvärtom. När de åtar sig ledarskap av något slag, är det därför att de har förmågan att leda i en viss situation, inte därför att de vill utöva makt över andra. För dem är det viktiga vad de kan göra, inte vad de kan vara. När en människa bara försöker vara någon­ting blir hon aldrig nöjd med sig själv, inte ens om hon når det efter­strävade målet.

Ett av de bästa exemplen på den kombination av egenskaper som ut­märker den själsliga hälsan erbjuder Albert Einstein. Fastän han var en blyg och stillsam man som vissa tider drog sig undan allt umgänge, var han bunden med starka band till ett fler­tal människor, till sitt arbete, till sin musik, till havet och till naturen i allmänhet.

"Han var", säger hans vän profes­sor Thomas Lee Bucky, "den enda människa jag känt som verkligen ha­de slutit fred med sig själv och värl­den. Han visste vad han ville, och han ville bara detta: att inom sina givna gränser förstå världsalltets na­tur och den enkla och storslagna lo­gik som styr det. Han visste att det finns problem vilkas lösning låg utom räckhåll för honom. Men det gjorde honom ingalunda bitter. Han var till­freds med att gå så långt som han kunde."

Einstein avböjde erbjudandet att bli Israels president därför att han visste att han inte passade för upp­giften. Han kunde lära en pojke att spela jo-jo, eller att segla med en båt, och han kunde uttrycka sin med­känsla för andra i enkla men vältaliga ordalag. Ordnar och medaljer, ut­märkelser, berömmelse — allt sådant var för honom betydelselöst. Einstein försökte aldrig vara något, han var tillfreds med att göra något och låta det tala för sig självt.

Hur uppnår man då detta tillstånd som vi kallar själslig hälsa? Vi kan inte plötsligt säga: nu ska jag skaffa mig en god själslig hälsa. En sådan är något som kommer som en bipro­dukt om man lever sitt liv på ett riktigt sätt.

Livet är kort. Livet ska levas. Den som har god själslig hälsa lever full­ast, och den som lever livet till gläd­je har god själslig hälsa.

Harry Levinson

psykolog, 1965