ATT BLI ENSAM
"Att bli ensam är svårare än man kan tro"
Artikelserien handlade om äldres sorg, men känslan sorg tycks
vara universell. Flera som ringt är yngre, några talar om den absolut
outhärdliga sorgen att förlora ett barn, andra berättar om hur det är att
förlora någon medan den ännu lever: genom en demenssjukdom eller genom en
skilsmässa. I brev efter brev från dem som förlorat sin livkamrat står det: "En
sak är säker, det är svårare att bli ensam än man kan föreställa sig."
En
kvinna som kallar sig Ubbe skriver: "När jag tidigt i morse - jag vaknar ofta
redan vid fyra-tiden - började läsa tidningen och kom fram till artiklarna som
handlade om sorg bland äldre drabbades jag av något som liknade "ett klubbslag i
huvudet". Jag blev ensam för sju månader sedan, och det har varit en svår tid,
men kanske också lite intressant för jag har lärt känna mig själv med sidor som
jag var helt omedveten om tidigare."
En morgon, mitt i sommaren,
fann hon sin man död i sängen. De hade varit gifta i mer än femtio år,
hennes första känsla var glädje för makens skull, att han fick en så stilla död.
Småningom kom sorgen. Barn, barnbarn och släktingar stöttade, men helst ville
hon vara ensam, sitta tyst i kyrkan. Under hösten tog hon kontakt med en präst
och fick gå hos honom i enskilda samtal. Det var det bästa hon kunde ha gjort,
konstaterar hon.
"På något sätt känns det lättare att tala med någon som
inte känner en tidigare än att tala med någon aldrig så god vän, jag vet inte
varför."
En mängd kroppsliga besvär drabbade henne som minnesproblem,
hjärtklappning och diffus värk. På vårdcentralen letade man sjukdomar utan att
hitta något, men prästen hon gick hos trodde att det nog kunde vara sorgen som
tog sig fysiska uttryck. Inte ovanligt alls, visade ju Agneta Grimbys forskning
.
Ett annat långt brev är
från Anna-Maria. En galopperande cancer ledde till att hennes man dog 6
veckor efter att sjukdomen upptäckts. Stödet från sjukhuset var i stort sett
obefintligt, såväl under sjukdomen som efter dödsfallet. Men desto mer stöd fick
hon av vänner och släktingar. Varje dag ringde några eller kom på besök, hjälpte
till i trädgården eller drog med henne på promenader. "Ändå många, långa ensamma
timmar, vargtimmen klockan fyra då ensamhetskänslan började mala i hela kroppen
och saknaden. Om man bara hade en hand att hålla i!"
Fyra månader efter
dödsfallet började Anna-Maria känna att hon inte längre tänkte rationellt och
självkänslan sviktade. "Jag var fortsatt glad över varje samtal men började
också inse, att hur god viljan än är hos dem som ringer, kan de inte mer än
föreställa sig vad det innebär att bli kvar, inte förstå och inse till fullo."
Att skriva brev till sin man hjälpte henne att strukturera tankarna:
"Berättade om saker som hänt, mina funderingar över olika problem. Använda samma
språk som förr! Kommentera det på ett sätt som vi brukade! Eftersom jag visste
vad hans svar troligen skulle ha blivit, fick jag litet feed-back och kunde se
saker från en annan vinkel. Jag såg fram mot de där stunderna på kvällen. Ett
facit av dagen."
Som flera av dem som hört av sig till
redaktionen blev räddningen en sorgesamtalsgrupp i kyrkans regi. "Vilken lättnad
och vilken befrielse det var att kunna sätta ett namn på sina reaktioner och
placera in dem i sorgearbetets olika faser. Det fanns trots allt en logik i alla
nya och ovana känslor. Alla hade små "hyss" för sig för att upprätthålla
gemenskapen med den avlidne, ingen tänkte så rationellt längre."Ulla B.
beskriver samma lättnad efter mötet med samtalsgruppen. Nu är det närmare
fjorton år sedan hon blev änka. Sex år behövde hon att sörja, först därefter
kunde hon söka sig tillbaka ut i livet. Via en annons i lokaltidningen gick hon
med i en dansförening och där mötte hon en man - "en god dansör och skicklig
seglare". Sympatin utvecklades till kärlek, skriver Ulla B. och de växlade
ringar. Vid 71 års ålder tog hon skepparexamen. "Sistlidna sommar gjorde vi en
långsegling via Skottland till Spanien, där båten nu vintervilar i väntan på
kommande vår och sommar. Jag skulle vilja säga till den som sörjer: När tiden
känns mogen (den kan vara kortare eller längre än min) säg JA till Livet. Anta
utmaningar!"En annan, yngre änka, talar också om vikten av att välja livet. Hon
miste sin man "efter ett trettioårigt inte alltid lätt men mycket lyckligt
äktenskap." Sjukdomsförloppet var hastigt. Och kort tid efter makens död bytte
hon både jobb och bostad. "Det var skönt att börja nytt jobb där ingen frågade
efter hur jag mådde, där jag fick vara den nya."Driven av nyfikenhet och
ensamhet gav hon sig senare ut via en kontaktförmedling på nätet. "Och så skedde
undret - fick svar från en man som jag brevväxlade med och efter en tid
upptäckte var nybliven änkeman. Vi träffades och blev kära. Avgörande just då
var att vi delade erfarenheten av ensamhet och sorg. Ingen svartsjuka. Vi kunde
gråta och den andra förstod."Inte alla vänner och släktingar har accepterat
deras kärlek. Mycket tror hon handlar om släktingarna och vännerna själva - den
rädsla alla har för att bli utbytt.
Förnimmelser, eller
änkesyner, är vanligt när någon man varit nära dör. Mellan 50 och 80 procent
av alla sörjande tycks ha dem. Och flera berättelser från läsare handlar om
detta. En 78-årig änka berättar att hon tre gånger, vanligen på morgonen, hört
någon säga hennes namn. En annan äldre kvinna berättar om upplevelser i sorgen
efter en älskad syster. "Hon kom inte med sin kropp och inte med sin röst utan
hon kom inom mig och uppfyllde mig med känslor om att jag hade gjort så gott jag
kunde och att hon hade det mycket bra där hon nu var. "En annan läsare,
E. W., berättar om när hon på sin vanliga morgonpromenad till
minneslunden, mötte en hare. Den satt där plötsligt framför henne, helt stilla,
och de tittade varandra in i ögonen en lång stund. " För mig som inte är så där
alldeles säker på om det finns något "efteråt", kändes det som om något hänt. En
hälsning? En påminnelse? Och lättare till sinnes än jag var då jag kom,
återvände jag hem och satte - styrkt av min upplevelse - på en kopp kaffe."
För en 64-årig kvinna blev makens sjukdomsförlopp och sista tid
en del av både sorgen och trösten. De hade varit gifta i 45 år, när beskedet kom
att han var obotligt sjuk och hade en begränsad tid kvar att leva. Antagligen
inte mer än två år, fick de veta, och de valde då att göra allt roligt de visste
och äta gott varje dag. Samtidigt pratade de mycket om hur det skulle bli, valde
vilken slips han skulle bära i kistan, tog hem mull från grönsakslandet att
hälla på den och en sten från sommarstället till graven. Att vara så praktiska
kring det som skulle ske, blev ett sätt att bearbeta sorgen. För två månader
sedan dog han, trots sin svåra sjukdom mer eller mindre pigg in i det sista.
- Vi kunde sörja tillsammans men skrattade mycket också, säger hon i
telefon. För mig blev det en positiv erfarenhet, om man kan säga så.
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
|
