Brev till mor och far från en ung soldat.  

JR   10.

18. 12. —39.

Kära, rara mamma, det är nu en liten tid sedan jag skrev sist, men jag har väntat så innerligt att få brev hemifrån. Jag har inte fått något brev eller andra meddelanden sen mamma skickade paketet med strumporna och underkläderna och det är ganska länge sedan dess. ----------

Jag tror att rättvisan ändå till sist skall segra, jag tror att Finland med sitt sagolikt tappra motstånd kommer att öppna ögonen på andra länders regeringar och de kommer att inse vilken fara kommunismen är för Europa och för hela världen. Det var vår regerings en­da utväg — om vi skulle givit efter, så skulle vi ha kunnat redan nu betrakta oss som en rysk vasallstat, men hellre dö än under Ryss­land, det är hela folkets vilja. Vi strida för en rättvis och human sak, vi strida för våra hem, för allt som är oss kärt, och vi kommer att kämpa som Lejon ända till döden, sådan är an­dan i hela armén. Men för vad kämpar den ryske soldaten? Jo, de kämpa för en imperialistisk, kommunistisk diktatur, vars åsyftan är världs­revolution, som styres av blodtörstande indivi­der, för en regim som säkert är okänd för den ryske bonden, de kämpa för en regim som är ohållbar, som aldrig kommer att behärska världen, men jag är säker på det att Ryssland går sin undergång till mötes, fast det kommer att räcka, och kanske vi aldrig kommer att få uppleva det, men så länge det finns liv finns det hopp heter det ju. Hur har mamma mått, mamma skall inte tänka för mycket, allt står i Guds hand och varje människas dag är nog redan på förhand bestämd. Det är underligt med oss människor, när vi står nära döden är det alltid så nära till hands att anropa Gud om hjälp, men där emellan glöms det nog. Så har det alltid varit och så är det nu också med mej och tusende andra. Mamma jag ber om förlå­telse för allt ont som jag gjort och allt illa jag gjort åt moster och åt alla andra.

Mamma bed för mej! Gud hjälpe Finland! Skriv snart!