| Anita vill ge frid åt döende |
| Skrivet av C.Baldo Zagadou | |||||||||
| 2005-10-22 11:46 | |||||||||
Publicerat 2 mars 2005 00:10  Anita vill ge frid åt döende När man hittar sitt kall, hittar man också sin andlighet, menar Anita Lanz. För henne var det en plötslig insikt om att hon skulle hjälpa döende. Det handlar om att få kontakt med vad vissa kallar ditt högre själv eller inre källa, säger hon. Hundarna Zimba och Linus är hennes trogna följeslagare. I 15 år var Anita Lanz hemmafru. Så råkade hon ut för en olycka. Bröt ryggen. När hon vaknade upp efter operationen blev hon i tankarna inte bara konfronterad med sin egen oundvikliga död. Hon såg också tydligt vad hon skulle göra med resten av sitt liv: Hjälpa döende cancerpatienter att möta döden så fridfullt som möjligt.
Ja, du är verkligen en av de få människor jag känner som fortfarande har sitt yrke som ett kall, sa han när hon berättade att hon skulle bli intervjuad. Och hon tycker själv att det stämmer. Vad det innebär beskriver hon så här: Kallet har med själen att göra. Jag tror man föds till det. Att det just blev döende för mig, hänger nog ihop med min mammas död. Jag var bara tre år och det präglade mig för livet. Så är det ju ofta med hjälpande människor att man egentligen behöver hjälpen själv. A och O i mitt jobb är alltså att man verkligen jobbar med sig själv. Och det har jag gjort. Hon har en diger utbildningslista i sitt CV. Vi resonerar en god stund om svårigheten att hitta rätt. I Anitas fall tog det lång tid. Det var mitt i livet, som något hände, vilket gjorde att riktningen vände. Första drömyrket var flygvärdinna men jag var för tjock då. Det fick bli sjuksköterska. Men jag märkte redan på den tiden, när jag som ung arbetade på sjukhuset i Östersund, att jag alltid var i närheten av patienter som dog. Lyssnade, talade med anhöriga. Så kallet fanns nog i mitt omedvetna. Anita som är en mycket ambitiös människa vidareutbildade sig snart till narkossköterska och intensivvårdssköterska. Sen fick hon ett jobb i Schweiz, träffade en man, gifte sig och blev kvar. Det är därför vi pratar i telefon. Sen många år bor hon i ett invandrartätt industriområde utanför Zürich. Med tiden har banden till Sverige tunnats ut. Men hon kommer hit några dagar före jul varje år, för att få lite äktsvensk julstämning. Då tar hon in på hotell. Där, i lobbyn, möttes vi första gången. Två ensamma damer med varsitt glas. Nej, hon är ingen sipp typ: Ha roligt måste man unna sig ibland. Äta gott, gå ut med sina väninnor och skratta och dricka lite grann. Det var förstås hon som satte igång dialogen, som så småningom skulle leda till den här artikeln; Anita Lanz har ett sjätte sinne för andra, hon känner in och tycks veta precis hur vars och ens gard kan dyrkas upp; helt varligt, med respekt. Strax ledde samtalet den där sena barkvällen in på hennes kall: Att hjälpa människor över bron till andra sidan. Hon talar så, i enkla, konkreta bilder. Hon vill inte framstå som flummig. Det är egentligen ingen risk, hon är väldigt praktisk och jordnära och mänsklig. Men jag är definitivt inte rädd för någonting längre. När man får kontakt med sin inre källa, förlorar man rädslan. Och ändå: I femton år var Anita Lanz en ganska vanlig, välbärgad läkarhustru i det rika landet Schweiz. Tills hon blev sjuk av det: På slutet hade jag nästan alltid himla ont i ryggen. Nej, det bekväma hemmafrulivet var ingenting för henne. Men ibland, säger hon, behöver man få sig en knuff av ödet. I varje fall var det så för mig. Medveten om att man hittat sin väg blir man först lite senare. Men jag känner definitivt att jag är på den vägen nu. Då, den där vinterdagen för sju år sen, när hon föll handlöst i skidbacken och bröt ryggen och revbenen, kunde hon knappast ana att det skulle bli början till en helt ny tillvaro. Jag höll på att gå åt. Sen var det på vippen att jag blev förlamad. Men när jag vaknade ur narkosen efter operationen då min rygg skruvades ihop, så drömde jag en dröm Folk kom med vykort som visade deras död. Jag hörde en röst som sa: Hur är det med din död? Hur är det med dig? Jaa, tänkte Anita, om jag måste gå nu, så går jag min väg. Nu dör jag. Då blev det som en jättesmäll i rummet där på sjukhuset. Jag var helvaken. Jag visste plötsligt att jag skulle bli helt frisk och att jag hade en uppgift här på jorden att fullfölja. Ja, det var verkligen en kallelse. Sen gick allt av sig själv. Hon träffade rätt folk på rätt plats och hamnade till sist vid hemsjukvården för cancerpatienter. Numera arbetar hon också deltid på ett sjukhus, med rådgivning för sjuksköterskor och läkare på en medicinsk klinik. Hon är också på fritiden medarbetande i ett hospiceprojekt i en närbelägen by. Vad kan man göra för människor som ska dö? Anita räknar upp: Smärtlindring, symptomkontroll, psykologisk rådgivning, fixa all teknik som behövs i hemmet. Och så pratar vi mycket. Psykoonkologiska samtal. Vad handlar de om? För det mesta: Om att släppa taget. Och vad händer sen? Ofta kommer religiösa tankar upp. Det är en andlig dialog. Ja, för det har jag märkt under de här åren som jag sysslat med döende cancerpatienter, att hittar du ditt kall, då hittar du också din andlighet. Och det är det viktigaste av alltihop här i livet. Vad menar du med det? Det handlar om att få kontakt med vad vissa kallar ditt högre själv eller inre källa eller vad andra kallar Gud. I banalare ord kan man uttrycka det så här: Anita Lanz fullkomligt älskar sitt jobb. Och på sistone, säger hon, har hennes sjätte sinne förfinats så att hon faktiskt känner på sig vad som ska hända med de sjuka. Inte sällan dör de just när hon är kommer. Alla mina gamla prestationskrav har lösts upp. För så är det ju, man vill vara duktig. I början handlade jobbet mycket om det, att jag skulle bevisa nåt för mig själv. Så är det inte längre. Jag gör verkligen allt för mina patienter. Hemvårdsteamet som Anita tillhör har 24-timmarsjour 7 dagar i veckan. De har ansvar för alla dödssjuka cancerpatienter i sitt län, i varje län finns ett sånt här team. Var och en i gruppen de är sammanlagt åtta ser till 15 patienter. Arbetsbelastningen varierar från intensivt till stiltje. Men känner du aldrig att du skulle vilja ha patienter som kan bli bra? De här människornas öden är gräsliga. Klart jag skulle vilja att man skulle kunna dra till ett under så att de blev friska igen. Men det är inte min väg. Min väg är att hjälpa dem över bron till en annan värld. Det är det jag lyckas bäst med. Att se till att de inte har smärtor, att de inte är rädda, att man hämtar prästen i rätt ögonblick. Att man hjälper till att lösa upp konflikter med anhöriga. Att de närstående sätter sig intill den döende så att det blir frid och fröjd även om de kommer ryka i luven på varandra om arvet en vecka senare. Men så att åtminstone den som är sjuk får dö i harmoni. Hon berättar om en relativt ung kvinna som låg i skilsmässa och fick galopperande cancer. Till sist lyckades Anita ändå samla man och barn, ett par systrar och en präst som gemensamt kunde välsigna den döende. Kvinnan tog sin man i armarna och jag vet att barnen än i dag tror att om mamma hade fått leva hade det blivit bra mellan föräldrarna igen. Det hade det ju inte blivit. Men ungarna fick leva vidare med den känslan. Det är ju så viktigt för barn. Ofta tar hon med en liten ängel jag köper massor! till sina patienter. Ibland hänger den över sängen, ibland tar den döende ängeln i handen när det känns extra svårt. Jag brukar säga att så länge vi är kvar på jorden hjälper ängeln oss att få det bra. Om du ska gå över bron följer ängeln med. Det låter ju mer som ett prästjobb än ett sjuksköterskejobb... Vet du: Så ska sjuksköterskejobb vara! Ju närmare man kommer patienten, ju bättre går det. Men man måste veta att när patienten dör, går hon sin väg och jag går min, en erfarenhet rikare. Du kommer ständigt i kontakt med människor i extrema situationer. Det betyder väl att du får vara med om mycket som annars sällan kommer i dagen? I kontakten med de här patienterna är allt äkta. De vet att inget världsligt spelar roll längre. Huvudsaken är att få frid. Och när man har förmånen att möta den äktheten, blir man äkta själv och kan hitta den där källan Det är som ett flöde av energi mellan mig och patienten. Vi blir avbrutna av en ilsken telefonsignal i bakgrunden. Det är en av mina döende patienter. Jag måste ta samtalet. Senare på kvällen ringer hon tillbaka: Ja, det är Anita igen. Jag vet inte om jag fick fram det, hur viktigt det är att se själen hos varje patient? Det kan vara en mördare, nån du inte skulle ha tyckt om i vanliga livet. Men alla har ju en själ. Det är den jag försöker möta, befria. Då spelar det ingen roll om man är buddhist eller muslim eller inte tror på Gud alls. Ett stort, dyrt hus kan alla lämna. Men ofta, vet du, det är min erfarenhet, är det allra svårast att ta farväl av ett älskat husdjur. |
|||||||||
