SORG (13) Frågor och svar om döden

Ingen av oss tycker om att tänka på och tala om döden. Därför bär vi också på frågor som vi antingen är rädda för att framställa eller inte vet till vem vi kan ställa dem. I detta kapitel skall vi ta upp och försöka besvara några av dessa ofta aktuella frågor om döden och livet efter detta.

Kan en kristen begå självmord?

Självmord är på flera sätt den mest tragiska formen av död. Ett självmord verkar vanligen mer chockerande och skapar större sorg hos de efter­levande än andra dödsfall. Ofta känns stämpeln självspilling synnerligen pinsam för de anhöriga.

I Bibeln berättas om sex personer som begick självmord (Dom 16:29-30; 1 Sam 31:4-5; 2 Sam 17:23; 1 Kon 16:18; Matt 27:5). I våra dagar ökar antalet självmord på ett oroväckande sätt - sär­skilt bland de unga.

Nu uppstår frågan: Kan en kristen begå själv­mord och ändå hoppas på att få komma till him­len?

Jag svarar med ett eftertryckligt ja på den frågan. Det råder inget tvivel om att självmord är synd. Det är ett brott både mot lagen och nåden. Det är överträdelse av lagen, för Gud har sagt: »Du skall inte dräpa» (2 Mos 20:13). Grund­textens ord för »dräpa» betyder »mörda». Det inbegriper att mörda sig själv lika väl som att mörda någon annan. Självmord är också ett för­nekande av Guds nåd. Det första generella ut­trycket för Guds nåd som vi har i Bibeln finner vi i hans omdöme om allt sitt skapade verk och allt liv när han sade, att det var mycket gott (1 Mos 1:31). Livet är gott, därför att det är en Guds gåva. Därför att det är gott skall det njutas. Att göra slut på sitt liv är att neka till detta - att säga att livet inte är gott.

Men trots att självmord är synd, är det inte den oförlåtliga synden. Det är bara en synd — en annan synd — som det inte finns förlåtelse för (Matt 12: 31-32). Det gäller inte självmord.

Vår frälsning är inte baserad på hur vi dör. Den avgörs av vår ställning till Jesus Kristus. Om vi ser upp till Jesus som vår Frälsare när vi dör är vi frälsta. Om inte går vi förlorade (Joh 3:16-18). Hur vi dör finns inte med i bilden.

Jag har en känsla av att en person som begår självmord har tillfälligt förlorat sina sinnens fulla bruk. Människans självbevarelsedrift är vanligen hennes mest utpräglade egenskap. Att avvika därifrån är synnerligen irrationellt. En person som gör det skall beklagas, inte fördömas. När allt kommer till allt vet vi inte hur mången modig kamp den personen utkämpat och vunnit tidigare, innan den förlorade det sista slaget.

Vore det rätt att allt gott den personen gjort och att alla goda impulser den haft skulle vara glömda och strukna till följd av en olycklig hand­ling på slutet? Det finns en gräns för vad vi var och en tål — en bristningsgräns. En del människor utsätts för en svårare press här i livet än andra. En del människor tål mer än andra. Så när det gäller vårt sätt att reagera inför ett självmord, bör det finnas rum för kärlek och medömkan - inte fördömanden.

Håll i minnet att vår frälsning och vårt eviga väl beror på vår ställning till Jesus. Han erbjuder oss evig frälsning. Inte ens ett självmord kan ändra på den saken.

Vad händer mellan döden och uppståndelsen?

Döden innebär slutet på ett kapitel i människans tillvaro. Människan dör och kroppen myllas ner i jorden. Som kristna tror vi på en kroppens uppståndelse på den yttersta dagen (Joh 11:24). Frågan är då:

»Vad händer med människan mellan döden och uppståndelsen?»

Lukas tar i sitt evangelium upp saken och skriver tydligt därom. Han säger, att vid döden återvänder vår kropp till den jord varav den är kommen och vår ande till Gud som givit den (Luk 16:22-23; jfr Pred 12:7). För en kristen inne­bär detta att anden flyttar hem till Gud (2 Kor 5:8). När Kristus återvänder till jorden vid sin andra  tillkommelse  skall våra kroppar uppstå och våra andar återförenas med dem.

När det gäller kristna människor, beskriver Paulus denna framtida händelse på ett mycket talande sätt i 1 Thess 4:13-18. Gör vi en samman­fattning av vad han där säger, blir det följande:

1.  Vi dör och blir begravda (v 13).

2.  Kroppen återvänder till jorden, anden åter­vänder till Gud (v 14a).

3.  Vid  Kristi  återkomst  uppstår kroppen,  vår ande och vår kropp återförenas (vv 14b-16). Vi skall då ha en förhärligad uppståndelsekropp lika Kristus själv i all evighet (Fil 3:20-21).

4.  Om vi ännu lever kvar här på jorden vid Kristi återkomst, kommer våra kroppar att för­vandlas i ett nu utan att behöva genomgå någon dödsprocess (v 17 och 1 Kor 15:50-52).

5.  Vi skall sen vara tillsammans och »alltid vara hos Herren» (v 17).

Skall vi känna igen varandra i himlen?

Det skall vi säkert göra. Aposteln Paulus säger om himlen och de himmelska verkligheterna: »Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig» (1 Kor 13:12).

I himlen kommer vår kunskap att vara vida överlägsen vår kunskap här på jorden. Där kommer vi att veta mycket mer än här och vara mycket klokare. Det betyder också att vi kommer att känna varandra ännu bättre än någonsin.

När Jesus var på förklaringsberget tillsam­mans med tre av sina lärjungar — Petrus, Jakob och Johannes - visade sig Mose och Elia för dem. Dessa båda hade varit döda sen lång tid tillbaka. Lärjungarna hade följaktligen aldrig förr sett eller känt dem (Matt 17:1-6). Men utan någon presen­tation och utan tillgång till fotografier kände de genast igen Mose och Elia. Det ger en antydan om att i himlen behövs inga presentationer. Vi kommer inte bara att känna igen våra nära och kära, vi kommer utan vidare att känna igen alla andra också.

Aposteln Paulus, som genom gudomlig uppen­barelse fått en underbar inblick i dessa ting, säger att den kropp vi har i vår ringhet här, den skall bli lik den kropp Jesus har i sin härlighet (Fil 3: 20-21). Kände lärjungarna igen Jesus när han uppstått ur graven? Ja, det gjorde de — utom vid något tillfälle då han enkom förblindade deras ögon, så att de inte kände igen honom (se Luk 24:16). De visste vem han var. De kunde se mär­kena efter spikarna i hans händer och efter spjutet i hans sida. De visste att han var densamme Jesus som de kände. Lägger vi samman allt detta som berättas i Bibeln, blir det ett överväldigande bevis för att vi kommer att känna igen varandra »på den andra sidan».

Är det plågsamt att dö?

Gregory Zilboorg säger att fruktan för döden finns alltid med i vår mentala konstitution. Melaine Klein, brittisk psykolog, tillägger att fruktan för döden är roten till all mänsklig oro. Dr Felix Ibanes säger att fruktan för döden beror på tre saker: Först vår inneboende rädsla för smärta och den ångest som är förknippad med att dö. För det andra vår ovilja att lämna nära och kära, ett arbete vi älskar och andra glädjeämnen som bin­der oss vid denna värld. För det tredje - och den kanske mest påtagliga orsaken - rädslan för det okända (Readers´ Digest, mars 1964).

Sen gammalt föreställer vi oss döden som den fientlige och stränge liemannen, som objuden kommer och mejar ned människorna med sin lie. De flesta av oss associerar dessutom döden med smärta och lidande. Vi tänker på döden som en fasansfull upplevelse och undrar ofta:

»Gör det ont att dö?»

Enligt flera vittnesbörd som finns att tillgå är själva döendet inte alls svårt eller smärtsamt. Tvärtom kan det vara behagligt och fridfullt. Här några vittnesbörd:

I en artikel med titeln »Hur känns det att dö?» skrev dr William Osler - en av nio läkare som medverkade i artikeln: »De flesta människor inte bara dör som hjältar, enligt min kliniska erfaren­het dör de utan smärta eller fruktan.» Alla nio läkarna var eniga med honom om detta, och deras samstämmiga uppfattning i det fallet borde kunna inge oss en positiv känsla inför döden.

D L Moody var en lika framgångsrik evangelist i slutet av förra seklet som Billy Graham är det i dag. Han dog 1899. Mitt under en väckelse­kampanj i Kansas City blev han sjuk och måste resa hem till Massachusetts. Bara några dagar senare var han död. Det berättas emellertid, att han i sina sista stunder sade till sin son: »Will, detta är ingen dröm. Är detta döden, är den out­sägligt ljuv.»

Robert Louis Stevenson, den store skriftställa­ren, sade när han låg för döden: »Om detta är att dö, då är det lätt.»

Eddie Rickenbacker var på sin tid hjälteidolen framför andra i Amerika. Första gången han kom i rampljuset var när man fick se honom som våg­halsig racerförare. Sen blev han legendarisk som USA:s flygaräss under första världskriget och Kongressens hedersmedaljör. Senare blev han pionjär inom bil- och flygplanstillverkningen. Han var med om ett av de mest dramatiska flygplanshaverierna under andra världskriget, då hans flygplan störtade i Stilla havet och han sedan seglade omkring på en räddningsflotte i 24 dygn tillsammans med sex andra besättningsmän, innan de blev räddade.

Under sin äventyrliga karriär var han den ena gången efter den andra bara en hårsmån från döden. Han hade haft »tårna innanför pärle­porten» vid sju tillfällen, sa han. Rickenberger var kristen och varmt troende. Han kom från ett gudfruktigt hem. Han framhöll att han kände ingen fruktan för döden, därför att han var viss om att Gud vakade över honom här i livet och hade en plats beredd åt honom i himlen.

Under en flygning till Atlanta den 26 februari 1941 störtade han med sitt flygplan och låg sen fastklämd i vraket i flera timmar i hällande regn, innan räddningsmanskapet kom till platsen. När han blev förd till sjukhuset var han mer död än levande. Men han höll ut i tre dygn gipsad från hakan till fötterna. »Jag började dö, det kände jag», berättar han i sin självbiografi. »Jag kände dödens närvaro i rummet, och jag anade, att nu var det min tur att gå. Du har kanske hört sägas, att det är obehagligt att dö. Det ska du inte tro. Att dö är ljuvligt. Känslan är den härligaste jag någonsin haft. Döden kom förklädd som en god vän. Allt var så lugnt och högtidligt. Jag tänker nu: Vad underbart det skulle vara att bara få flyta ut ur denna värld. Det är lätt att dö - men man far kämpa för att leva» (Rickenberger: An Autobiography, Prentice Hall).

Vad händer med en baby som dör?

När ett litet barn, kanske en baby, dör uppstår gärna frågan:

»Vad händer med den lilla? Blir den räddad och kommer till himlen? Kommer föräldrarna att en gång få träffa sitt barn där?»

Även om Bibeln inte talar så utförligt i ämnet, finns det likväl några trösterika ord. När ett barn dör innan det nått ansvarig ålder är det tryggt. Jesu död på korset har sonat all synd och berett frälsning för alla människor — både för dem som ännu inte kan ställas till svars för några synder, och dem som genom tron omfattar denna fräls­ning. Därför kan vi vara säkra på att ett litet barn som dör flyttar hem till Jesus. Och om föräldrarna tror på och tillhör Jesus, kommer de en gång att få vara tillsammans med sitt barn hemma hos Herren.

Konung David förlorade en liten babyson genom döden. När han fick besked om att den lille dött sade han: »Så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag, ty jag tänkte: 'Vem vet, kanske blir Herren nådig mot mig och låter barnet få leva.' Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han kommer inte tillbaka till mig» (2 Sam 12:22-23). Gamla testamentet talar alltså om att när föräldrar dör får de möta barn som dött före dem.

Att barnen hör Guds rike till finns klart uttalat i Nya testamentet. Jesus sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de ... Och han tog dem i famnen . . . och välsignade dem» (Mark 10:14-16). (I den auktoriserade engelska översättningen har de ord som i svenska översättningen återgetts med »Guds rike tillhör sådana som de» översatts med »av sådana är Guds rike», övers anm.)

Den kände teologen Bengel skrev: »Jesus hade inga barn, så han adopterade alla barn.» Jesus vill säga oss att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Som jag ser det, framgår det av Jesu ord att små barn »är en del av Guds rike». De har livet - det eviga - innan de nått ansvarig ålder och gjort något ont.

Vi vet att dessa barn är i trygghet, därför att den Gud vi tror på är den han är. Han är nämligen en kärleksfull Gud, full av nåd och barm­härtighet. Vi vet alltså vad som händer med dessa barn som ryckts bort innan de uppnått ansvarig ålder och ställts inför valet om de skall tro på Jesus och ta emot honom som sin Frälsare. De är i himlen hos honom som är barnens Vän. Och vi som hör Herren till kan se fram emot att få vara tillsammans med dem en gång i himlen.

Hur är det i himlen?

Den frågan har jag mött många gånger. Men det finns inga ord som kan beskriva himlen. Aposteln Paulus fick en gång vara med om att bli uppryckt till den tredje himlen, säger han. Han blev förd till Guds närhet, och han säger att den uppenba­relsen var så underbar, att den inte gick att be­skriva. Han hade inga ord för vad han upplevt.

Men även om vi inte till fullo kan förklara hur det är i himlen, kan vi ändå med stöd av några bibelord försöka göra det. Johannes talar i Uppen­barelseboken om en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1). Det förekommer två ord för »ny» i Bibeln. Det ena betyder närmast ny till utseendet, det andra avser ny till sitt slag. Det är det senare ordet som Johannes använder här. Himlen är inte någon renoverad jord som blivit lagad och om­målad. Den är en ny himmel.    

Det kommer inte att finnas några gravkamrar eller kyrkogårdar i himlen, för det finns inga döda där. Det finns inga brustna hjärtan och före­kommer inga sorgtunga avsked där, för vi läser om himlen att där finns ingen sorg och inga tårar.

Där hörs inga sirener som här, när ambulanser rusar fram, och det finns inga sjukhus. För där behöver ingen lida. Det finns inte heller några fängelser eller arrestlokaler, eftersom alla ogär­ningsmän och lögnare skall vara utestängda där­ifrån. Himlen är en annorlunda plats.

Johannes säger också att »havet fanns inte mer» (Upp 21:1). Havet har alltid betecknat det oroliga och gåtfulla, det som åtskiljer. Innan de sjöfaran­de hade tillgång till navigationsutrustning vågade de inte segla så långt från kusten. De fruktade for vad som kunde finnas bortom horisonten. Där tog världen slut. Havet var det stora mysteriet. Man såg hur vågorna oavlåtligen kom rullande in mot stranden dag efter dag, år ut och år in — men varifrån? Havet var aldrig lugnt, aldrig stilla.

Slutligen var havet någonting som åtskilde. När Johannes skrev ned dessa ord var han för­visad till en ö i havet, ön Patmos, därför att han predikat evangelium. Han såg havet som det som skilde honom från fastlandet och från de männi­skor han älskade och som han tjänat ibland under åren. När han satt där och tänkte på himlen, var den en plats där det inte fanns något hav, där det inte fanns några barriärer som skilde honom från dem han älskade.

Johannes använder också en annan bild av himlen när han talar om den som en brud som är smyckad för sin brudgum (Upp 21:2). En ung kvinna är sällan skönare att skåda än på sin bröllopsdag. Troligen har då gjorts mer för att för­höja hennes skönhet än någonsin tidigare i livet.

När bruden kommer uppför gången i kyrkan för att förenas med sin brudgum framme vid altaret, är hon skönheten och renheten personifierad. Sådan är himlen.

Himlen är det skönaste Gud kunnat tänka ut och som hans hand kunnat framskapa.

Vad mer kan jag säga? Jo, himlen kommer för oss att bli en plats för meningsfull tjänst. Sysslo­löshet är inget gudomligt ideal. Det värsta hel­vetet på jorden eller någon annan stans skulle vara att ha allt att leva med men ingenting att leva för. I himlen skall vi inte sitta och slöa. Aposteln Johannes antyder, att där skall vi bli engagerade i skapande, meningsfull och glädjefylld tjänst åt Herren i all evighet. Se Upp 7:15-17.

Himlen är en plats utan sjukdom, utan död och sorg. Himlen är en skönhetens hemvist och en plats där vi får möta våra kära igen. Där skall vi få tjäna Herren med outsäglig glädje i all evighet.

Paul W.Powell

1981