SORG (11) När begravningen är över

När begravningen är över brukar det kännas som svårast för de närmast sörjande. De har hittills mobiliserat all sin inre styrka för att kunna ta emot släkt och vänner som kommit för att beklaga sorgen och visa sitt deltagande. De har varit tvungna att fatta en del nödvändiga beslut, och så har det varit själva begravningen med dess spänning. Sen, några timmar eller högst några dagar därefter har de blivit ganska ensamma.

Släkt och vänner har återgått till sitt, och själva har de fatt ta itu med sina vanliga sysslor igen. Men deras värld är inte längre densamma. De har fatt nya problem, och kanske har det blivit aktuellt med nya levnadsförhållanden. Ett döds­fall kan ju få så många konsekvenser.

För bara några dagar sedan hade de många släktingar och vänner omkring sig som erbjöd sin hjälp - men just då var det inte så mycket för dem att göra. Nu däremot har det plötsligt blivit så mycket mera av det slaget utan att någon finns till hands som kan hjälpa. I den situationen in­finner sig en ny ensamhetskänsla. Profeten Jeremia  beskriver i  sin bok Klagovisorna hur de känner det. Denna bok i Bibeln kan närmast beskrivas som en sorgesång över Jerusalems bittra öde, när staden ödelagts av den invaderan­de babyloniska hären. Profeten Jeremia hade tidigare gjort allt för att rädda staden från under­gång genom sina botpredikningar. Men männi­skorna hade inte velat lyssna på honom utan fortsatt sitt syndaliv tills Guds dom drabbat det obotfärdiga släktet. Nu gråter och klagar Jeremia över ödeläggelsen i Klagovisorna.

I första kapitlet liknar Jeremia staden vid en änka som gråter och sörjer över att hon mist sin man. Folk drar förbi men tycks inte fästa något avseende vid hennes sorg och förlust. Alla är så upptagna med egna angelägenheter och har inte tid eller intresse för hennes smärta. I sin sorg och förtvivlan ropar hon till den likgiltiga massan: »Går detta er inte till sinnes, ni alla som drar vägen fram?» (Klag 1:12).

Under flera månader efter begravningen kan de sörjande känna som om ingen bryr sig om dem, när de ser hur folk bara kommer och går, helt upp­tagna med egna angelägenheter. Utan att de tänker på det, kan det hända att de blir misslynta över att andra är glada, när de själva känner sig så ledsna. Därför menar jag, att den närmaste tiden efter begravningen behöver de sörjande oss allra mest.

När ett dödsfall inträffar kan det få en bedö­vande inverkan på omgivningen. Man blir chockad. Det kan vara svårt att fatta vad som verkligen hänt. Först efter hand klarnar det i hela sin vidd för dem som stått den döde närmast. Under den anpassningsperiod till nya förhållan­den som inträder, behöver de dig mer än någon­sin. De behöver känna sig accepterade, få stöd och uppmuntran. Ingen kan leva ett rikt och meningsfullt liv skild från andra människor, och det är särskilt sant om sådana som fatt sorg. Att känna sig ensam och övergiven kan då bli dubbelt svårt.

All sorg har sin bestämda ensamhetskänsla med sig. Som vän kan du aldrig befria de sörjande helt från den, men utan din visade omtanke och ditt intresse skulle den kännas dubbelt svår. Du tycker ibland att du skulle vilja säga något till tröst, men orden fattas dig. Tänk då på att någon handling från din sida kan bättre än ord uttrycka att du står vid deras sida och ger dem ditt stöd.

Vad jag menar är att du kan i all enkelhet göra någonting praktiskt. Titta över till dem med litet mat i bunkar eller karotter som sen skall återlämnas. Det kan ge dina sörjande vänner, som bara suttit inne och inte velat visa sig bland folk, en orsak att gå ut, när de skall lämna till­baka matkärlen. Eller också kan du få orsak att hälsa på igen för att hämta dem. Förresten kan du ju titta in till dem på en kopp kaffe, när du har vägarna förbi. Eller varför inte bjuda hem dem eller ta dem med på någon utflykt, om det passar.

Sena eftermiddagar och kvällar kan ofta kännas svåra. Middagar är i många familjer tillfällen då man inte bara äter utan övar samvaro. Att bjuda hem dem på middag kan visa att du verkligen vill bli dem till hjälp. Att bjuda på skjuts till kyrkan eller till shoppingcentret kan också ha gott med sig och verka helande. Ett barn som förlorat en förälder skulle säkert tycka om att få följa med på en fisketur eller till någon idrottsplats. Att klippa gräsmattan eller skotta snö åt någon som blivit änka kan visa din omtanke och göra gott.

Öva dig i att lyssna. Den som fatt sorg har ofta behov av att få tala om hur det varit förr. Men vi undviker gärna att nämna personen som dött, för vi är rädda för att ett omnämnande skulle bara väcka känsliga minnen till livs och riva upp såren. Därför väljer vi att tala om allt möjligt annat. Men det kan bli ännu mer sårande att tala och låtsas som om ingenting hänt. Varför inte nämna om något trevligt från förr, som visar att du också känner det tomt efter den som dött.

Hör på när din sörjande vän talar om hur han känner. Annars sluter han sig kanske och drar sig inom sitt skal i tanke att han inte är accepterad. Sådant kan få olyckliga följder. Låt honom gärna få vädra sina känslor. De kan vara av många slag: självförebråelser, fientlighet, fruktan, själv­ömkan, depression, missanpassning. Att sådant kommer fram kan bli till mer nytta än vi före­ställer oss.

Tänk på att en person som gått igenom en djup sorg lätt blir ytterst känslig för vad andra gör eller inte gör i sitt förhållande till honom eller henne. Man tycker att »det där kan jag aldrig glömma». Då måste du hjälpa den personen att kunna glömma. Hjälp honom eller henne att inse, att det blir en tung börda att bära på bitterhet, och det verkar ingenting gott.

Nya intressen

Efter begravningen kan den sörjande behöva få tag i något att syssla med, som inte är känslo­mässigt knutet till det förflutna. Även om det sker motvilligt, måste han vända blicken från det som varit och mot nya erfarenheter.

När jag skriver detta sitter jag i en stuga invid en sjö med utsikt över ett vackert skogsparti. Det är lövsprickningstid, och träden är fulla av nytt liv. Jag har lagt märke till att bladknopparna sitter på den nya veden. Det är de yngre gre­narna och kvistarna som bär knoppar och löv. Träden lever alltså vidare genom att växa. På samma sätt menar jag att en sörjande människa behöver samla sig kring det som kan växa och utvecklas i dess liv.

Uppmuntra den sörjande att engagera sig i nya aktiviteter så snart han tror sig om att orka med det. Inte för att dessa aktiviteter skall få honom att glömma sorgen utan som en följd av att han fått övertag över den.

C S Lewis har skrivit om vad han kallar »sor­gens lättja». Sorg kan förlama, och därför kan din vän behöva få hjälp med att ta nya tag. Det kan vara bra med att ta anställning. Visst kan fri­villigt arbete vara bra på sitt sätt, men en an­ställning, där arbetstagaren känner större ansvar inför sin arbetsgivare, är bättre. Ett meningsfullt och ansvarskrävande arbete kan bli en bärande kraft i livet. Varför inte gå på någon kurs som kan öppna nya vägar? Det kan också vara ett alternativ.

Hjälp till med informationer

När begravningen är över är det mycket din vän behöver veta. Som regel brukar det förekomma en del juridiska angelägenheter, och många kan ha svårt med juridiskt språk och olika formuleringar i en del handlingar. Hjälp honom då att få tag i någon kunnig person, som kan bistå honom i så­dana sammanhang — om han så vill.

Det kan gälla att få ut försäkringar och att få hjälp med en del ekonomiska transaktioner. Som jag i ett tidigare sammanhang framhållit, kan det vara av vikt att din vän inte har för bråttom med att besluta om ett och annat som han senare skulle vilja ha litet annorlunda. Han bör ta det lugnt. Litet tid kan ge bättre perspek­tiv på saken det gäller, så att det klarare framgår vad som är bäst.

Dela med dig av andliga erfarenheter

Du kan ge tips på böcker som varit dig till hjälp och vägledning i svåra situationer. Det är gott att få ta del av andras erfarenheter av sådant man själv möter - sådana som haft att möta detsamma som man själv och som tagit sig igenom.

Och när du rekommenderar böcker, glöm då inte Böckernas Bok. Bibeln innehåller i alla fall de bästa recepten både för livet och i döden. Jag har just varit till sjukhuset för att besöka en man som ligger för döden i cancer. Vid sjukbädden träffade jag mannens hustru, och vi gjorde sen sällskap då vi gick därifrån.

»Han blev inlagd på sjukhuset bara fyra dagar efter att jag kommit ut därifrån», berättade hon. »Jag hade då genomgått en större operation och var rena nervknippet, då jag fick reda på min mans sjukdom. Inte kunde jag äta, och inte kunde jag sova. Inte visste jag vad jag skulle ta mig till.»

Hon talade om för mig att hennes väninnor bara sa åt henne att ta några lugnande tabletter, men det ville hon inte göra.

»Jag fann bästa receptet i Guds ord», sa hon. »Där läste jag: ' Oroa er inte för någonting, utan lägg i stället fram allting i bön! Tala om era behov för Gud, och glöm inte att tacka honom för hans svar'» (Fil 4:6, Levande Bibeln). »Den sanningen räddade mitt liv», sa hon.

1. Oroa er inte för någonting. Är det möjligt? Ja. Motsatsen till oro är tro. Är vi medvetna om att Gud har all makt och att han både kan och vill hjälpa oss, då kan denna visshet bevara oss från oro. Vi behöver överlämna oss åt honom på nytt varje dag. Då kommer vi att finna att vår oro gradvis minskar. Tro och oro trivs inte tillsam­mans i vårt hjärta. Tillväxer vi i tro, kommer oron att svälta ihjäl.

2.  Lägg fram allting i bön. Bön är det mäktigaste uttrycksmedel tron har. Bön är inte bara vägen till frälsning, utan även vägen till frid och hopp. Vi behöver inte inskränka oss till att bara be om frälsning. Vi kan även låta vår  bön  omfatta dagens omsorger. Vi får göra alla våra behov kunniga, allt som tynger, allt som smärtar. Han vill hjälpa oss med allt vad vi behöver.

3.  Tacka Gud för allt. Uppfatta inte alla välsignel­ser du dagligen får åtnjuta som självklara. Tacka Gud! Ju tacksammare du är, desto större frid kommer du att äga. Det blir omöjligt för bitterhet och förtrytelse att bo i ett hjärta som är fullt av tacksamhet till Gud.

Vi tycker kanske att vi inte kan tacka Gudmor allt, men vi kan tacka honom under allt. Vi har alltid skäl att vara tacksamma för att han är med oss och för vad han gör för oss, även under de svåraste upplevelser.

Jag har själv prövat det här receptet och funnit det effektivt. Jag är inte främmande för vad depression, fruktan och oro vill säga. Även jag har varit nere i den mörka dalen. Under en svår period i mitt liv praktiserade jag Fil 4:6 varje kväll när jag gick och lade mig, och sen varje morgon när jag steg upp. Jag tillägnade mig i tro denna stora sanning, och resultatet blev till läkedom och hälsa för själen.

Detta är Guds tidlösa ordination mot depres­sion, ängslan och oro, och det skall du påminna din sörjande vän om, när du fortsätter att besöka honom.

Paul W.Powell

1981