SORG (9) Hur kan man förklara döden
för ett barn?

För några månader sedan fick jag bud per telefon om att en 41-årig man, som var medlem av för­samlingen, låg för döden. Man ville att jag skulle komma till honom omedelbart.

Jag gav mig genast iväg och befann mig på sjukhuset efter bara en kvart, men kom ändå för sent. Han var redan död. Jag fick begränsa mig till att ge den nyblivna änkan den tröst och det stöd jag förmådde och återvände sedan hem till mitt arbetsrum.

En halvtimme senare fick jag telefon på nytt. Det var en nära vän till den berörda familjen som ringde. Han hade blivit ombedd att tala om för den avlidnes nioårige son att hans pappa hade dött. Och så frågade han:

»Vad ska jag säga? Hur kan man förklara döden för ett barn?»

Ja, det är en angelägen fråga.

Har du behövt göra något sådant någon gång. Vad säger du då? Hur förklarar du döden for ett barn?

Att göra det är något av det svåraste men ändå betydelsefullaste du kan bli ombedd att göra. Låt oss tänka efter en stund, hur vi kan göra det på bästa sätt.

Några allmänna råd

Det brukar bli ganska tyst, när det blir fråga om att tala med barn om döden. Mänga föräldrar förklarar ännu mindre om döden än exempelvis om sex. Därav följer också att barn sällan tar en rätt uppfattning om döden. Jag skulle tro det beror på att föräldrar gärna vill bespara sina barn att behöva tänka på dödens hårda verklighet.

När sen döden ändå klappar på, blir föräldrar­na så överväldigade av sorg över förlusten av en make eller maka eller någon annan närstående, att barnen far klara sig på egen hand känslo­mässigt. Sorgligt nog är det så.

Döden är en realitet som vi måste räkna med förr eller senare och som behöver förklaras for våra barn på ett nöjaktigt sätt. Jag vill har föreslå hur man kan göra det:

Visa förståelse

Ett barn sörjer på annat sätt än du. Dess upplevelse är begränsad. Barnet kan inte fatta och förstå allt som hänt. Men ett barns känslor är värda all respekt, och att visa det förståelse är det bästa du kan göra.

Ett barns vanligaste reaktion inför döden är rädsla och nyfikenhet. När någon som stått dem nära dör blir de rädda och behöver tröst. Har den ena föräldern dött, kan de bli rädda för att den andra föräldern också skall dö och de bli lämnade ensamma. Vad ett barn behöver i en sådan situation kan vara att du håller det i famnen medan du lugnt talar om, att hur den lille än känner det, så har i alla fall den döde det lugnt och gott. Barnet behöver både fysisk och känslo­mässig förvissning om att allt kommer att ordna sig och bli bra för de kvarlevande.

Den lille är kanske nyfiken på vad som hänt och behöver en förklaring. Nonchalera honom då inte. Svara på hans frågor så gott du kan. Vill han veta vad som skall göras i gravkapellet, så förklara vad begravningsbyrån sköter om och ordnar med. Men gör det inte i närvaro av några hysteriska vuxna, och inte heller om han inte frågat.

Ska ett barn vara med på en begravning?

Ja visst. Det kan bli till hjälp, bara det inte sker mot barnets egen vilja eller om man befarar att någon vuxen skall uppträda olämpligt.

Joseph Palombo i Chicago, känd barnpsykolog, anser att barn över tre år mycket väl kan vara med på begravningar och andra religiösa cere­monier i samband med en egen förälders död.

Barnet är en viktig familjemedlem och bör få vara med vid alla viktigare tilldragelser i familjen - och en begravning måste nog räknas till dessa. Ett barn skall inte behöva känna sig utestängt från detta som så påtagligt berör de övriga i familjen. Men jag upprepar: Det skall inte tvingas vara med. Det skall ske av fri vilja.

Ett barn kan ha direkt nytta av att vara med på en begravning. Det ser då inte bara hur man gör då någon dött, det märker också att det är flera som känner det tomt efter den som dött. Det händer också att barnet blir föremål för mer kärlek och omtanke från en del släktingars och vänners sida än som annars varit vanligt. Även det kan bli till tröst och hjälp.

Var lugn

Motstå till varje pris frestelsen att hitta på histo­rier för att göra döden mer acceptabel och be­griplig. Säg inte något i stil med: »Din pappa har rest långt bort och kommer inte tillbaka», eller: »Din mamma har somnat och kommer inte att vakna mer». Sådana förklaringar kan skapa mycken rädsla och oro. Barnet undrar naturligt­vis varför pappa inte skall komma tillbaka. Det har han ju alltid brukat göra. Eller varför sa han inte adjö innan han reste? Om mamma går ut, kanske hon inte heller kommer tillbaka. Om jag somnar, kanske jag inte heller vaknar.  

Narras inte för barn!

Det enda och samtidigt betydelsefullaste när man skall förklara döden för ett barn är att enkelt och ärligt säga vad som hänt. Du kan säga: »Din pappa har dött. Han kommer inte att vara hos oss mer. Vi är så ledsna för det, och vi saknar honom. Vi vet inte varför detta hänt, men vi tror att han nu är hemma hos Gud. Och när han nu är borta, ska vi ta hand om dig och hjälpa dig.»

Du kan sanningsenligt säga, att när man slutar leva och vara här på jorden, då finns det ett liv till, som pappa nu far fortsätta att leva och där han aldrig behöver ha ont eller svårt. Även om vi inte vet allt om det, kan vi vara säkra på att Gud vet allt och att han tycker om och tar hand om pappa.

Trots att man skall vara fullt ärlig i vad man säger, skall man inte belasta ett barn med mer än det frågar om. Ett barn behöver inte veta alla detaljer. För övrigt skall man tänka på att anpassa informationen efter barnets fattningsförmåga. Men det är viktigt att svara på frågorna. Hur omfattande ditt svar sen skall vara avgörs bäst efter vad som krävs för att barnet skall känna sig nöjt med svaret. Börja inte med att gå in på detaljer. Om inte ditt första svar tillfredsställer, far du räkna med att det kommer en ny fråga.

När de flesta föräldrar berättar för sina barn om en del förhållanden i livet och naturen, går de inte på en gång in för att presentera fullstän­diga biologiska utredningar. De ger uppriktiga svar, men bara i erforderlig omfattning för att barnet skall bli nöjt. Du skall göra likadant, när det gäller frågor om döden. Men om du vägrar se saken som den är, när du har att göra med ett barn - vägrar inse och erkänna att personen som dött aldrig mer kommer att vara hos barnet och dig och att du är ledsen för det - då kommer det att väcka misstro och missförstånd hos den lille.

Klandra inte Gud

En kyrkogårdsvaktmästare blev en gång till­frågad om vilka ord som var vanligast på grav­stenar, och han svarade: »Vila i frid.» Det där­näst vanligaste var: »Ske din vilja.»

Är det inte sorgligt att man associerar döden med Guds vilja? Det finns en tendens hos en del människor att skylla allting på Gud. Att många människor dör i förtid kan bero på flera saker: slarv, synd och andra människors okunnighet. Men vi bör aldrig inge ett barn den föreställning­en, att sådana tragedier är Guds vilja. Gör vi det, kan det leda till att barnet börjar hata Gud, efter­som det menar att det var Gud som tog ifrån honom hans pappa.

Vad man särskilt bör tänka på

Barn reagerar olika inför döden beroende på ålder och på tidigare uppfattningar om döden. Det är därför bra, om vi vet något om barns tänke­sätt i olika åldrar.

För barn under tre år innebär döden bara en förändring i dess omgivning. Man har ännu inte någon egen identitet och kan uppfatta en förälders död som att förlora någon del av sig själv.

Barn mellan fyra och sex år brukar ha många frågor om döden, både uttalade och outtalade. De är nyfikna på sin omgivning och undrar, var­för deras älsklingsdjur och människor dör. Barn i den åldern kan ha en ganska overklig uppfatt­ning om döden. I deras lekar låtsas man att som­liga dör, men de blir strax levande igen och är som vanligt. På teven ser de hur människor blir dödade i ett program men sen visar sig leva i alla fall i ett senare program. De uppfattar inte döden som någonting slutgiltigt. Skilsmässan är fort­farande det mest påtagliga för dem när någon dött. När en förälder dör, brukar därför en av barnets första tankar vara:

 »Vem tar nu hand om mig?»

Ett barn i denna ålder frågar kanske också: »Ska jag också dö? Ska du dö? Varför dör folk?» Anledningen till sådana allvarliga frågor beror väl mest på att döden kommit så nära - när någon förälder eller anhörig dött.

Från sex år och några år uppåt börjar ett barn förstå att döden är någonting slutgiltigt och ound­vikligt. Barn i denna ålder har en tydlig böjelse för att personifiera döden. Döden är en hemsk varelse, ett skelett klätt i en kåpa, som kommer för att ta människor. Sådana barn är mycket sår­bara och blir lätt rädda. För dem känns förlusten av någon närstående så starkt, men de har inte tillräcklig kunskap för att kunna uppfatta döden på ett fullt realistiskt sätt. Därför kan denna ålder vara den mest kritiska, när man skall försöka förklara döden.

Barn mellan åtta och tio år vill inte gärna tala om döden. De slår helst ifrån sig sådana tankar, och man kan först tro att det är en bra reaktion hos dem. Men i stället kan det senare bli svårare för dem, när de växt till och utvecklats tillräckligt för att kunna uppfatta döden som ett biologiskt faktum alla människor måste räkna med. Nu är de också i stånd att uttrycka sorg, en förmåga som fördjupas i tonåren. Mindre barn visar bara flyktigare känslor av ledsnad. De berörs mer av andras reaktioner inför döden än av sin egen inre sorg.

Naturligtvis kan somliga barn uppfatta döden på ett sätt som vanligtvis hör hemma i lägre eller högre åldrar än deras egen, så vad jag här sagt i det föregående är bara ämnat att ge en upp­fattning om vad som är typiskt för barns sätt att reagera i olika åldrar.

Det går att dra två viktiga slutsatser av dessa iakttagelser: dels att barn tänker på döden och berörs därav, dels att man inte skall begära större mognad hos ett barn än vad som kan vara normalt i dess ålder när det gäller dess uppfattning om döden.

Några lättfattliga bilder

Det är viktigt att vi förklarar döden för ett barn på ett sätt som det kan förstå. Ett av de bästa sätten är då att ta exempel från naturen. Hela naturen vittnar om att allt som lever dör och att nytt liv uppstår ur döden. Du kan fråga:

»Vad händer med träden ute på gården när det blir vinter?»

Svaret du far blir troligen:

»Då vissnar löven. De blir gula och ramlar ned på marken.»

Du kan då påpeka, att även om det ser ut som om trädet dött, finns det liv innerst inne i det. Men det kan man inte se. Trädet väntar bara på våren med sol och värme. Då kommer livet att tränga fram igen i form av nya löv och nya grenar.

Det är med människorna precis som med träden. Vanligen lever de längre - inte bara ett år. Men så händer något med deras kroppar, och de dör. Det ser då ut som om allt liv är borta. Man begraver deras kroppar i jorden, och vi kan inte se och vara hos dem mera. Men bara för att de är borta från oss betyder det inte att de inte lever mer eller är borta för alltid. Fastän deras kroppar har slutat vara i verksamhet är deras ande fort­farande mycket levande.

En människas ande kan man inte se eller ta på, men den finns. Alla människor har en ande. Anden är en del av oss, och det är den som gör att vi kan skratta, att vi kan tycka om och kan tro på Gud. Anden dör aldrig.

Tala om för barnen, att vi som är kristna tror att Gud vill att vi alltid skall leva och vara hos honom. Han sände sin Son Jesus till jorden enkom för att tala om det för oss. När Jesus dött upp­stod han igen från de döda och visade oss därmed, att döden är inte slutet på allting. Jesus lovade också göra i ordning rum åt sina barns andar när deras kroppar dött. Det är ett spännande löfte, att vi ska få komma och bo hos Jesus.

Precis som träden som såg så döda ut får nya löv om våren, skall våra döda kroppar också få nytt liv. Så även om du känner dig ensam och ledsen för att någon du tyckt om har dött, och du kanske gråter, så ska du komma ihåg att Jesus har lovat alla dem som tror på honom att få vara där han är. Precis som hela naturen lever upp igen om våren, skall våra kära som dött och lämnat oss uppstå till nytt liv igen.

Vi behöver framhålla, att döden är alltid det naturliga slutet på livet här på jorden. Hela naturen vittnar om att det är så. Allt levande dör, men för oss kanske det dröjer länge innan vi dör. Det är ju så olika. Vi får se upp, så att vi inte inger fruktan hos barnen för att vi eller de helt plötsligt skall dö. Bästa förklaringen till att män­niskor dör kan vara att de blivit gamla. När en äldre person dör ligger det nära till att förklara döden på så sätt, att kroppen är som ett hus som anden bott i länge. Men med åren har det där huset blivit så utslitet och dåligt, att den männi­skans ande inte kan bo där längre. Anden flyttar ur huset - och hem till Gud. Detta är i så fall en biblisk liknelse (2 Kor 5:1), som barn i de flesta åldrar kan förstå.

När en yngre person dör, och då särskilt en för­älder eller en lekkamrat, då blir det svårare att förklara, delvis därför att det inte finns något tillfredsställande svar. Sådana dödsfall kan väcka panik hos ett barn. Hela livet syns plötsligt så osäkert, och marken gungar under dess fötter.

Som föräldrar kan vi alltid berätta för våra barn om himlen i bilder som de förstår, och Bibelns beskrivningar är bäst. Alla beskrivningar på himlen som vi har i Bibeln utmynnar i att få vara hos Gud, trygga och glada i hans omsorg och omslutna av hans kärlek. Det är en uppfatt­ning om himlen som vi vill att våra barn skall ha, när det blir fråga om Guds gåva av ett evigt liv.

Jag har en känsla av att denna traditionella bild av himlen hjälper ett barn att förstå vad Gud ordnat åt oss efter döden, däribland full trygghet och kärlek. Precis som vi hoppas kunna visa våra barn att Jesus hjälper oss att inte vara rädda här i livet, hoppas vi också kunna hjälpa dem förstå att när Jesus är med oss, behöver vi inte vara rädda för döden heller.

Minns att vad du säger och gör kommer att inverka på hur barnet tänker och känner. Det måste ha något fast och stadigt att hålla i. Det måste ha något sant att tro på. Vare sig barnet är tre eller tretton år kommer det då att med mod kunna möta olika förändringar i sitt liv.

Barn accepterar döden mycket villigare än du tror. Ganska snart efter att någon av deras när­maste dött kan de vara ute och leka igen, som om ingenting hänt. Bli inte förvånad eller besviken över detta. Det är helt naturligt. Att dö hör till livets gång, och barn accepterar det förvånans­värt bra.

Paul W.Powell

1981