SORG (8) Hur kan man hjälpa en vän
som lider av en obotlig sjukdom?

För flera år sedan var jag med på ett ungdoms­läger, då jag en dag fick bud om att en av våra medlemmar hemma i församlingen fått en obotlig sjukdom. Omedelbar operation var föreslagen, men läkarna var inte säkra på att den skulle lyckas och att patienten skulle överleva. Mannen det gällde skickade då bud till mig genom en av sina vänner och bad mig besöka honom så snart jag kunde.

När jag kom sa han:

»Paul, jag måste bli viss om att jag har allt klart med Gud. Jag måste bereda mig på att dö.»

Efter att vi samtalat om hans personliga ställ­ning till Jesus och vi hade bett tillsammans, fick han frid i sin själ. Men han uttryckte sin sorg över att han inte varit det föredöme för sina barn som han bort vara. Jag föreslog då att han skulle be sin familj komma till ett motell strax intill sjukhuset där han låg och att han skulle gå över dit, så att de fick träffas på en gång och han fick säga dem vad han sagt till mig. Han gick med på förslaget, och jag hjälpte honom att arrangera det hela.

Det var oerhört gripande att då höra honom säga sin hustru och sina barn hur han älskade dem och vad de betytt för honom, men att han var ledsen över sina många brister i det flydda och över att han brustit i sitt förhållande till dem. Men nu hade han fått frid och kände sig lugn inför vad som än skulle ske.

Det känns alltid smärtsamt att få veta att man har en obotlig sjukdom och måste förbereda sig på att dö. Vicepresident Hubert Humphrey sade exempelvis:

»Den svåraste dagen i hela mitt liv var när jag fick veta att jag hade cancer.»

Vi möter aldrig en större utmaning än när vi skall försöka hjälpa en vän som vet att han skall dö. Och det hör till vår plikt som vänner och Jesu efterföljare att göra allt vi kan för att hjälpa dessa som har att kämpa med dödens nedbrytan­de krafter.

Men hur kan vi göra det?

Döendets känslomässiga stadier

I sin bok Questions and Answers on Death and Dying (Frågor och svar om döden och döendet) har dr Elizabeth Kübler-Ross hjälpt oss att förstå obot­ligt sjuka människor och visat hur vi kan bli dem till hjälp på ett bättre sätt än tidigare. Hon menar att själva döden är lätt, men att acceptera att man skall dö, det är det verkligt svåra.

Jag har träffat personer som varit fullständigt panikslagna av fruktan för döden. En kvinna som låg döende i cancer sade till mig:

»Jag är så rädd för att somna om kvällarna. Jag är rädd för att jag inte skall vakna mer.»

Jag vet också om en man i 70-årsåldern, som lever i ständig skräck för döden. Det första han gör när han stigit upp om morgnarna är att se igenom dödsannonserna i tidningen. Sen talar han om för sin fru hur många män i 70-årsåldern som dött dagen innan. Han är så rädd för att dö, att han inte längre har någon glädje av livet.

Dr Kübler-Ross har visat, att en döende van­ligen genomgår fem känslomässiga stadier eller skeden. För att kunna bli en obotligt sjuk person till hjälp behöver man förstå sig på dessa olika stadier. De är som följer:

Chock och protest

Den första reaktionen hos en person som fått be­sked om att han har en obotlig sjukdom är en chock. Man vill helt enkelt inte tro att diagnosen är riktig. Det är ganska vanligt att man utbrister: »Nej, se det tror jag då inte.» Man menar att diagnosen måste vara fel. Man blir säkert bra och kommer nog att kunna återgå till ett normalt liv. Vederbörande vänder sig kanske till någon annan läkare i hopp om att få ett bättre besked och som kan förklara att den förra diagnosen var fel.

Ilska

I nästa känslomässiga skede har den sjuke fått klart för sig hur det står till och kan inte förneka sin situation. Då ligger det så nära till att bli be­sviken och förargad.

»Varför skulle jag drabbas av det här?» heter det. »Och varför just nu?» »Och varför inte han eller hon? Är jag inte tillräckligt bra som kristen?»

I besvikelsen blir man otrevlig mot alla i sin omgivning, mot läkaren, sköterskorna och till och med mot Gud.

Köpslagan

I detta tredje skede har den sjuke klart för sig, att det inte går att undkomma döden. Han börjar tala med läkarna - eller med Gud - om att om möjligt få sin livstid förlängd på ett eller annat sätt. Detta skede präglas av att man medger: »Ja, nu är det min tur, men. . .» Man vill vinna tid för att kunna avsluta sina affärer.

Det berättas i Bibeln om konung Hiskia, hur han låg för döden och var förtvivlad. Herrens profet hade kommit med bud till honom och sagt: »Så säger Herren: Beställ om ditt hus, ty du måste dö.» Efter att ha fått det beskedet står det att Hiskia vände sig till Gud och bad. Han påminde Gud om hur han vandrat inför honom i trohet och med hängivet hjärta och gjort mycket gott. Sen grät han (2 Kon 20:1-6). Hiskia ville utverka ett uppskov och lyckades. Gud gav honom ytterli­gare femton år att leva. Men det är ovanligt att en döende lyckas utverka något liknande hos Gud.

Depression

I det fjärde skedet börjar den sjuke ängslas över att behöva lämna de sina, sitt arbete och livet här på jorden. Detta skede präglas av klagan. Ack, ack, ack! Och depressionen kan antingen vara aktiv eller tystlåten. Är den aktiv, yttrar den sig i tårar. Är den tystlåten, visar den sig i att man drar sig undan — sluter sig inom sig själv. Jag skulle tro att Jesus, som fick pröva på allt vad vi männi­skor kan få gå igenom, upplevde just detta skede när han utkämpade sin kamp i Getsemane kort innan han fördes till Golgota (Luk 22:44).

Accepterande

Detta femte och slutliga känslomässiga skede i döendet inträder när den sjuke godtar detta faktum att han skall dö. Han gör upp med sig själv, med sina medmänniskor och med Gud och får frid.

Bibeln berättar om många som mötte döden med frid och lugn i själen. Ett sådant exempel är Symeon, en gammal präst som levde i väntan på att få se den utlovade Messias. Gud hade sagt honom, att han inte skulle dö förrän han fått se Herrens Messias, d.v.s. världens Frälsare. När Josef och Maria kom till templet med Jesusbarnet och lämnade den lille åt Symeon för att så skulle göras med honom som var föreskrivet i lagen, berättas det att Symeon tog den lille i sina armar och utbrast: »Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen» (Luk 2:29-30).

Aposteln Paulus var också lugn och hade frid i sin själ inför döden. Han skriver i 2 Tim 4:6-7 följande: » . . . tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.»

Det är klart att alla går väl inte igenom samt­liga dessa fem stadier. Somliga lever inte länge nog efter att de insjuknat för att kunna göra det. Andra vägrar acceptera att de skall dö. De fort­sätter bara med att neka till att det är så illa med dem och går från doktor till doktor eller försöker med alla tänkbara mirakelkurer de hört om i desperata försök att överleva. Jag känner till flera som gått i graven, hela tiden förnekande att det var något allvarligare fel med dem. Men som regel torde det ändå vara så, att får en obotligt sjuk person bara tid på sig, brukar han normalt gå igenom dessa fem här uppräknade skeden innan han dör.

Den obotligt sjukes behov

Förstår man sig på vad en dödsdömd känner och går igenom och vill komma honom till hjälp, kan det vara bra att veta vilka särskilda behov han har. Det brukar gå att urskilja sju:

1. Han behöver få tala om sin död

Det första han behöver är att möta förståelse. Han behöver åtminstone ha en person att umgås med på uppriktig och öppen basis. För han har behov av att fritt kunna tala om hur han känner och har det - hur negativt det än kan vara. Var därför tillgänglig och öppen för den sjuke. Vägra inte att delta i ett allvarligt menat samtal om döden. Försök inte undvika ämnet. Den som vet med sig att den ligger för döden kan och vill tala om sin förestående död, och låt honom då göra det. Du kan hjälpa honom att öppna sig genom att exempelvis säga:

»Jag förstår att du känner dig deprimerad ibland, missmodig — till och med arg kanske. Har du behov av att få tala om det, ska jag gärna lyssna.»

Eller du kan fråga: »Hur mår du egentligen, ärligt talat?» Eller: »Skulle du vilja prata litet om hur du känner det?»

Vill den sjuke tala om döden så hör på. Några svar behövs knappast. När han kommer in på ämnet, känner han sig kanske förargad på litet var - även på Gud. I så fall behöver du inte försvara Gud. Han klarar sig. Om Gud kan le åt hed­ningarna som rasar mot honom (Ps 2:1-4), står han säkert ut med att en döende kanske uttrycker sin besvikelse i hårda ord.

Du skall ha klart för dig, att det inte är dig han är förargad på, och djupast sett inte på de andra heller, han är förargad över sin egen situa­tion. Han står inför att göra en stor förlust och frågar:

»Varför skulle det gå så här för mig? Varför har det inte drabbat någon annan?»

Han är arg för vad han inte längre kan göra. Han vädrar sin bitterhet över värken och fasar för att bli beroende av medicin och för att bli oduglig att leva. Är han förälder känner han sig kanske besviken över att inte få se sina barn växa upp.

Men att på något sätt få ge uttryck för sina instängda känslor verkar avspännande och blir härigenom till nytta. Tänk på det. Stanna och väsa tålamod. Han behöver få tala ut, och han behöver dig.

2. Låt din kärlek »droppa in»

En allvarligt sjuk person känner sig troligen mycket ensam. Han har behov av att någon verk­ligen bryr sig om honom. Visst har han kanske folk omkring sig — om han ligger på sjukhus exem­pelvis — men han saknar sådana han kan känna meningsfull samhörighet med för att inte känna sig övergiven. Han behöver personlig omtanke och värme - inte bara television.

Känner han att hans anhöriga och vänner gett upp hoppet om honom, kommer det att bli sär­skilt svårt för honom att dö. Fortsätt därför att visa intresse och tillgivenhet genom besök, upp­muntrande ord, brev, blommor och andra små gåvor. Den sjuke har inte möjlighet att återgälda dig, men fortsätt ändå. Du är Kristi representant.

Om du bara ger dig till tåls och lyssnar, när den sjuke kanske berättar om en fisketur en gång, som han tyckte var särskilt rolig, eller om du hjälper till med att mata honom, så tjänar du Herren med det.

Hur var det Jesus sa? »Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig» (Matt 25:40).

I sin bok Scott Was Here berättar Elaine Ips-witch om sin tioårige son Scott. Det hade konsta­terats att han hade Hodkins sjukdom (en mycket svår sjukdom i lymfkörtelsystemet, övers anm.) i framskridet stadium. Läkarna trodde att han skulle kunna leva högst ett par år. Under den tiden måste Scott ligga på sjukhus gång på gång för att få kemoterapeutisk behandling. Under dessa sjukhusvistelser började han skriva om sin sjukdom, och när hans lärare i engelska hörde om det, föreslog han att Scott också skulle skriva om sina upplevelser på sjukhuset som kompensation för det skolarbete han missade. Även läkarna fick reda på hans livfulla skildringar och bad att få använda dem i sitt orienteringsprogram för patienterna.

Några veckor efter att Scott dött gick hans mamma igenom hans papper och fick då tag i ett med överskriften: »Hur jag skulle vilja visa kärlek.» Där läste hon följande:

»Jag skulle vilja visa kärlek genom att vara omtänksam, visa omsorg och hjälpa till där jag kunde. Att krama och pussa skulle också vara ett bra sätt. Att le och skratta när någon man tycker om är lycklig, det är också bra. Att uppmuntra och vara extra vänlig när den man älskar ar ledsen. När man är sjuk hjälper det när någon håller en i handen och på det sättet liksom låter sin kärlek droppa in i en.»

Säg din döende vän att du håller av honom, och visa det i handling så gott det går. Han be­höver få höra att han är värdefull och har varit till nytta. Låt honom inte få en känsla av att om han dör, kommer ingen att märka att han levat.

3. Hjälp honom hålla fast vid hoppet

Påminn honom om att Gud gör under, och att därför behöver varken du eller han ge upp hoppet om att det skall bli bättre för honom. Fortsätt också att be.

Detta väcker en fråga: Ska man säga till en per­son att han har en obotlig sjukdom och därför kommer att dö snart?

En gallupundersökning visade, att 87 procent av kvinnorna och 92 procent av männen som till­frågades ville veta om deras sjukdom var obotlig. Utfrågningen visade också, att somliga ändrade sig om de blev mycket sjuka.

För min del anser jag, att en obotligt sjuk per­son har rätt att få veta om sitt tillstånd. Det är ju honom och hans liv det gäller. Vi bör dock vara försiktiga med att sätta en gräns för hur långt livet kommer att räcka.

David J Peters, en 39-årig dermatolog, blev intervjuad innan han dog i cancer, och intervjun togs upp på videoband. I den intervjun sade han, att han inte ansåg att läkarna skulle ge patienter­na några förutsägelser om hur länge de hade en chans att leva. Att ange en sådan tid kallade han för »parkeringsmätarförutsägelse». Han menade att det var ungefär som att säga: »Du har så och så lång tid kvar på parkeringsmätaren, kanske sex månader.» Dr Peters varnade för sådana tids­bestämmelser, väl medveten om att läkare kan ta fel.

»Jag tror att ni (läkarna) bara slår ned modet på patienterna», tillade han. »Den stackars sjuke ligger sen där, har bara tidsförutsägelsen i tankar­na och ger upp. Jag tror det är fel. Säg hellre: 'Du finns inte med i statistiken, så jag vet inte exakt var någonstans på skalan du är med. Som­liga blir bra från den här sjukdomen, och jag vet inte om du kommer att leva sex månader eller sextio år till.»

Det var dr Peters uppfattning. Gör vad du kan för att hålla hoppet levande hos din sjuke vän. Hjälp honom att se framåt.

4.  Hjälp honom att lita på sin läkare

En döende person behöver känna förtroende för sin läkare och den sjukhuspersonal som vårdar honom. Han måste kunna lita på att allt görs som kan göras för honom. Det är till hjälp om han kan förstå vad som sker, vad den behandling han får går ut på och hur den kommer att verka.

Fruktan för det okända är tio gånger värre än fruktan för det kända. Ta därför reda på vad du kan och håll honom informerad på ett förtroende­fullt sätt. Läkare och sköterskor är ofta så upp­tagna, att de glömmer att meddela patienten vad han vill veta.

5.   Uppmana honom att inte oroa sig för familjen

En döende som burit ansvar för sin familj behöver kunna lita på att dessa som varit beroende av honom kommer att få sina behov tillgodosedda när han är borta. Detta gäller i synnerhet föräldrar med minderåriga barn. Jag vet om flera döende, som varit mycket mer oroliga för hur deras efterlevande skulle kunna reda sig än för hur det skulle gå för dem själva.

6. Hjälp honom lära känna sin Frälsare

Vad den som fått en obotlig sjukdom behöver framför mycket annat är en väl grundad kristen tro. I likhet med vännen jag nämnde i början av detta kapitel, behöver man bli fullt viss om hur man har det ställt med sitt förhållande till Gud och hans Son, Jesus Kristus. Man behöver veta, att man är redo att dö och kunna nalkas graven med frid i sin själ. Det är så gott att veta, att man har allting klart med både Gud och männi­skor. Man behöver inte ta grämelser och oförlåtna synder med sig i graven.

Det händer ofta, att en person som ligger för döden har behov av att få bekänna någon gammal dold synd. Begär någon då att få bikta sig för dig, så säg honom att han kan göra det med fullt för­troende för att du kommer att hålla hans bekän­nelse hemlig. Lyssna på honom och ge honom av­lösning, dvs försäkra honom om både din och Guds förlåtelse.

Ibland uppstår frågan:

»Ska jag vittna för en döende som inte är kristen?»

Visst ska du göra det. Du skulle svika din plikt, om du inte gjorde det och talade om vad Gud er­bjuder honom. En person kan bli frälst på sin dödsbädd, om han vänder sig till Herren Kristus. När Jesus korsfästes var det två rövare som korsfästes samtidigt. De var båda dömda till döden och utan allt hopp. I den stunden vände sig den ene av dem till Jesus, den andre vände sig bort från honom. Den obotfärdige gick förlorad i dödens stund, men den botfärdige blev frälst i sista ögonblicket. Jag tror att detta berättas i Bibeln enkom för att ingen skall behöva förtvivla. Så länge det finns liv finns det hopp. Vittna därför om Jesus för den döende, och ge honom till­fälle att avgöra sig för Gud. Att ta emot Jesus som sin Frälsare gäller mer än ett val mellan liv eller död, det gäller himmel eller helvete.

Man behöver inte älska döden, men man behö­ver inte heller låta sig terroriseras av den. Om din vän känner Jesus som sin Frälsare, då kommer han att äga stor frid och trygghet inför döden.

7. Hjälp honom att samla sig omkring livet

En person som lider av någon sjukdom som obevekligen leder mot döden bör vi på alla sätt hjälpa att förbli inställd på att leva och att vara verksam så länge det är möjligt. Inte för att lura döden. Det tar så kort tid att dö - bara en bråkdel av livstiden; kanske en vecka, två veckor, en månad - men resten av den tid som tillmäts oss är det meningen att vi skall leva. Vi bör därför hjälpa honom att göra det mesta av den tid han har kvar.

Orville E Kelly, en 47-årig tidningsman, fick lymfkörtelcancer, och det fanns ingen bot. Han fick besked om att han skulle leva sex månader, eller högst tre år. Hans första reaktion blev: Då ger jag upp. Han säger:

»Cancer - det betydde i mitt fall att dö en plågsam död.» Han upplevde alla de fem stadier vi talat om tidigare. Men så fick han plötsligt en helt ny och positiv syn på sin situation.

Han bestämde sig för att leva i stället för att gå och vänta på döden. Han bestämde sig för att leva så länge och så produktivt som möjligt.

Hjälp din vän att göra likadant. Uppmuntra honom att se varje ny dag som en gåva från Gud - något att ta vara på. Din vän kommer att må bättre, om han lär sig att leva med sitt lidande i stället för att ständigt tänka på att han kommer att dö därav. Dö skall vi ju alla göra på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Det är aldrig lätt att dö, och det är vår skyl­dighet att hjälpa våra medmänniskor i deras svåra stund. Kommer du ihåg kvinnan som smorde Jesu fötter med dyrbar balsam och hur Jesus uppskattade hennes handling med tanke på sin förestående död? Du kan göra något lik­nande för din döende vän. Och när du gör det, kommer din omsorg om den döende att få samma mening och värde som hennes.

Paul W.Powell

1981