SORG (6) Brustna hjärtan kan läka igen

När någon som vi älskat dör, blir det för oss en hjärtslitande upplevelse, något av det värsta vi varit med om. Vi kan uppleva det som att allt ljus plötsligt slocknat, och där sitter vi ensamma i mörkret och undrar hur det skall bli. Sorgen är en oerhört destruktiv faktor i tillvaron. Sorgen kan slå hårt, och den är hänsynslös i sin uthållig­het. Blir man inte kvitt den inom rimlig tid, kan den bryta ned en fullständigt.

Nu är det tyvärr så, att somliga menar att drabbas man av sorg, är det inte mycket att göra åt det. Man får försöka stå ut. Men så är det inte. Det är vår sak att »ta hand om» sorgen, annars tar den hand om oss. Det är inte meningen att vi ska sitta och ruva och gräma oss och bli ned­brutna. Även om inga ord eller teorier kan förta den saknadens bittra känsla vi plågas av, kan vi i alla fall göra något för att lindra verkningarna av vår sorg. Jag skulle här vilja föreslå sju saker som vi kan göra och som kan bli oss till hjälp:

Vänd dig till Gud

Det första du bör göra är att be Gud om hjälp.

Det är det bästa du kan göra för att få övertag i sorgen. Paulus kallar Gud för »all trösts Gud» (2 Kor 1:3), och det är just vad han är. Det latinska ordet för tröst är forte, och det betyder »att styrka».

Gud förmår styrka, ge kraft och uppehålla oss när vi har det svårt. Han låter oss inte slippa svårigheter, men han ger oss sitt stöd och uppe­håller oss när vi kommer i svårigheter men vänder oss till honom. Det är något som Guds folk kunnat vittna om i alla tider.

För tre år sedan upptäcktes det att en av mina systrar led av lungcancer, och bara tre veckor senare dog hon. Hon hade varit döv från födelsen och hade aldrig lärt sig att tala. Hon var ogift och bodde alla de femtio år hon levde hos mor och far. Det kändes därför särskilt smärtsamt för dem när hon dog. Jag befann mig just då på missionsresa i Brasilien och fick inte reda på att hon dött förrän efter två veckor. Jag kunde därför inte vara med på begravningen.

Mor har alltid varit mycket känslig, och jag fruktade för att hon skulle finna det mycket svårt att vara med vid jordfästningen. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Staterna var att resa och besöka mina föräldrar. När vi då sam­talade om begravningen, frågade jag mamma om hon orkat vara med och hur hon känt det. Jag väntade mig fa höra att hon haft det svårt, men hon svarade:

»Vet du, det gick riktigt bra. Jag bad Gud om kraft, och han hjälpte mig.»

Så enkelt var det. Trots att jag predikat denna sanning i över tjugofem år, blev jag förvånad över hennes svar. Men det blev för mig åter igen en påminnelse om att Gud både vill och kan hjälpa oss, när vi vänder oss till honom.

Fritz och Shirley utgör ett annat exempel på hur Gud kan styrka och hjälpa, när sorgen blir svår. Fritz hade haft stor framgång som kyrko­sångare, och hans hustru, Shirley, hade ackompanjerat honom. De hade en mycket pigg och rar dotter som hette Greta. Men bara fjorton dagar efter att hon slutat gymnasiet omkom hon i en bilolycka, och det blev som alla förstår ett fruktansvärt slag för föräldrarna.

Tusen personer kom till begravningen, som präglades av hopp och seger genom tron på Jesus. När jag avslutat samlingen vid graven började Fritz att så stilla sjunga »Hallelujakören», och i nästa stund hade vi alla stämt in med honom i denna vackra sång.

Några månader senare hörde jag Fritz vittna om hur Gud styrkt och uppehållit honom i sor­gen. Han sa:

»Folk har ofta kommit och sagt mig, att de hade då aldrig orkat gå igenom vad vi fått möta. Den 15 juni hade jag inte heller orkat det. Men den 16 juni, den dag Greta förolyckades, kom Guds nåd och kraft mig till hjälp, och det har gått.»

Samma Guds nåd och hjälp står även till ditt förfogande, just då du är i behov därav, om du bara ber därom. Genom att vända dig till Gud i bön och stillhet inför hans ord, kommer du att få del av den inre kraft som kan hjälpa dig i sorgens svåra stunder.

Acceptera döden som en del av livet

Döden är lika mycket en del av livet som födelsen och tillväxten är det. Gudsförnekaren George Bernard Shaw hade rätt när han sa:

»Livets slutliga statistik ser likadan ut för alla - var enda en dör.»

Trots att genomsnittsåldern ökar en aning varje år, har ingen av oss något löfte om en morgondag, och vi vet att döden är oundviklig. Våra kroppar blir utslitna med åren. Olyckor och sjukdomar kräver sina offer, och så kommer det att fortsätta. Den sista av människans fiender som kommer att besegras är döden. Vi har att räkna med döden, för sådan är livets gång.

Var inte rädd för att visa din sorg

För det tredje skulle jag vilja säga dig:

»Gråt ut din sorg!»

Sues man hade dött, och helgdagar, födelse­dagar och andra bemärkelsedagar var särskilt svåra för henne. Ofta hände det att hon började gråta utan att kunna förklara varför.

»Jag har blivit så bekymrad över mig själv för dessa tårar», sa hon. »Jag borde väl ha kommit över det värsta vid det här laget.»

Jag försökte förklara för henne, att hennes tårar ingick som en mycket normal detalj i läk­ningsprocessen efter vad hon gått igenom. Hon skulle inte alls skämmas for sina tårar eller vara bekymrad över dem.

Tårar är en av vår naturs säkerhetsventiler. Att få gråta sänker det känslomässiga trycket inom oss och minskar därigenom den spänning som annars kan tillfoga även våra kroppar skada. Det går att i det fallet jämföra oss med s.k. tryckkokare. Det måste finnas en säkerhetsventil på dem, annars kan det bli en explosion - och i vårt fall en känslomässig sådan. Det är inte bra att stänga in sin sorg. Vi behöver släppa fram den - ge uttryck för den.

Någon säger kanske: »Nej, upp med hakan! Du måste hålla modet uppe. Att sitta och gråta är att förneka sin tro.»

Tro inte på sådant tal. Tårar är ett naturligt sätt att uttrycka sorgkänslor. Jesus själv grät vid sin vän Lasaros grav. För övrigt uppmanas vi direkt att gråta med dem som gråter (Rom 12:15). »Med tungt hjärta, ja gråtande, skrev jag till er», säger Paulus i 2 Kor 2:4. Samme Gud som gav oss läppar att le med, gav oss också tårar att gråta med. Det ena är lika naturligt som det andra.

Men vi behöver inte sörja som de som inte har något hopp, läser vi i 1 Thess 4:13-18. Det betyder inte att sorg är förbjuden. Men hoppet är för oss en lindring i vår sorg. Att helt avstå från att sörja vore omöjligt, men viss moderation kan vara önskvärd.

Att kämpa emot tårarna löser ingenting. Inte är det något uttryck för tro heller. Känslor måste få uttrycka sig. Kärlek kräver att få visa sig i tillgivenhet, och sorg brukar vanligen kräva att fa visa sig i tårar.

Räkna därför med tåretider. De ingår i läk­ningsprocessen.

Vårda dina minnen

För det fjärde bör du ta dig tid till att liva upp dina minnen av den du älskat. Fly inte bort ifrån dem. Göm dem inte i någon mörk vrå i ditt inre i ett försök att glömma dem.

Kanske någon välmenande person sagt dig, att du behöver komma ut, göra en resa och komma bort ett tag. Men det tror jag inte. Bästa stället att möta omställningen, som i alla fall måste ske, är hemma. Det blir nog tid till vila och ombyte och en resa också kanske litet senare. Men att springa bort från minnena är inte rätta sättet.

Det är mycket troligt att det skulle vara bra, om du tog dig tid att titta på gamla foton, lyssna på musik som ni båda älskade, om du tog dig en promenad ibland längs stigar där ni brukade gå tillsammans och tala med vänner som stod den avlidne nära. Vårda, minnena. Spring inte ifrån dem. Att hämta sig efter en sorg innebär aldrig att alla minnen av den bortgångne samtidigt plånas ut. Det vore otänkbart.

Hur man skall göra med den avlidnes kläder och andra mer personliga tillhörigheter kan bli ett problem. Varje sak kan vara så associerad med personen den tillhört, att det kan pressa fram tårarna att behöva plocka med dem.

När Dorkas dött grät hennes vänner då man visade fram alla de kläder hon sytt åt dem (Apg 9:39). Vi skulle kanske göra likadant.

Jag vet att det finns sådana som inte vill befatta sig med sådan kvarlåtenskap. De föredrar att låta någon utomstående städa i lådor och garderober och då rensa bort allt som påminner om den bort­gångne. Sen finns det andra som är raka mot­satsen, som bildligt talat hänger fast vid varje sak och vill spara allt, precis som om man väntade att den älskade kan komma tillbaka när som helst och behöva sakerna. Varken den ena eller den andra inställningen är i det här fallet hälsosam eller välgörande. Båda innebär på sätt och vis en förnekelse av dödens realitet.

Nej, lämna inte åt någon annan att städa upp efter din älskade. Gör det själv. Visst kan det kännas svårt, men det kommer att bidra till att såret inom dig läker fortare.

En sak till. Det kan vara bra att ta det långsamt när det gäller att fatta en del beslut som inte går att ändra senare. Tar du tid på dig, kan du över­blicka din situation bättre och klarare se vad som kan vara av betydelse och vad som inte är det. Många har exempelvis ångrat, att de hade så bråttom med att sälja huset där de bott eller att flytta in hos någon.

Jag säger det ännu en gång: Att vårda minnena av din älskade kan verksamt bidra till att såret inom dig läker.

Tala ut din sorg

För det femte ska du inte tiga med din sorg.

Sorgen behöver inte bara finna uttryck i tårar, utan också i ord. En hemlighet med psykoterapin är att man då befriar sig från förträngda känslor genom att klä dem i ord. Det lättar att få tala ut och säga hur man känner. Det kan vara saknad, bitterhet, besvikelse, kanske vrede. Tala med någon, en nära anhörig eller vän, kanske med pastorn i församlingen du tillhör. Det behöver inte vara någon professionell rådgivare.

Men det bör vara någon som verkligen intres­serar sig för dig och som tar sig tid att lyssna på dig. Välj någon som inte så lätt blir chockad och som kan hålla tyst med ett förtroende - någon som du vet tror både på dig och på Gud. Tag reda på en sådan person och öppna dig för honom eller henne.

En framstående psykiater har sagt, att när ett par goda vänner sitter och samtalar över en kaffe­kopp en förmiddag, är det mycket mer av psyko­terapi i det än i en hel dags konsultation på en läkarmottagning. Ett rejält samtal med en nära vän kan lösa problem, eller åtminstone ge större ljus över dem innan de blir oöverstigliga.

Håll i gång

Skaffa dig något att syssla med. Tårarna flödar inte längre lika ymnigt som i början. Du har på­mint dig gamla minnen, och du har talat med andra människor om din sorg. Nu behöver du få något arbete.

Under sitt barns kritiska sjukdom isolerade sig konung David i sin sorg. Han bara grät, fastade och bad. Men när barnet dött gick han allra först till Herrens hus för att tillbedja Gud. Sen kastade han sig åter in i sin ansvarsfulla uppgift som sitt folks ledare (2 Sam 12:20). Det var det bästa han kunde göra.

Någon har sagt, att »sorg frodas i sysslolöshe­tens åker», och det är nog så. Man känner inte saknaden och tomheten på samma sätt, om man har något att göra. Vi är att gratulera om vi har ett arbete, plikter att fylla och saker och ting vi måste se till. Det är bra för oss att få ägna oss åt praktiska saker som helt enkelt måste skötas.

Men rusa inte tillbaka till arbetet alltför snart, det behöver kanske sägas det också. Det skulle inte lösa problemet utan kanske bara undertrycka det. Även om arbete kan verka som ett bote­medel för dig själv, kan det också bli ett medel som förnekar sorgen, och det är inte heller bra. Måtta kan här vara på sin plats. Börja inte bråd­störtat, men dröj inte heller för länge. Du kan förslösa all din energi och förmåga genom att bara ömka dig själv, samma energi som skulle kunna tjäna ett meningsfyllt ändamål.

Ingenting kan vara bättre i din situation än att få arbeta med någonting kreativt och mindre van­ligt. Att leva kan vara som att åka cykel. Det är svårt att hålla balansen om cykeln står still, men rullar den bara framåt, går det lättare. En ska­pande sysselsättning kan bidra till att de sorgsna tankarna håller sig borta allt oftare och allt längre stunder.

Se livet som en gåva

Vi människor äger inte varandra. Vi tillhör Gud. Vi är hans barn och egendom. Det är bara av nåd som vi får vara tillsammans med varandra en tid här på jorden — en liten tid. När Gud ger oss någon annan människa att vara tillsammans med, ska vi se detta som en Guds gåva. Det går inte att vägra släppa ifrån sig sådana Guds barn, när han kallar dem till sig.

John Powell skriver i A Reason to Live, a Reason to die, att han fäst sig vid att Jesus använder två bilder, när han berättar om döden. Han talar om »tjuven som kommer om natten», och han talar om »brudgummen som kommer för att hämta sin älskade». Powell säger:

»Skillnaden ligger inte i dödens natur utan i attityden till den det gäller. För den som anser sig rå om personen döden hämtar, kommer döden som en tjuv. De som inser att Gud rår om allt och att vad vi har bara är lån av nåd, för dem innebär dödens besök att den 'ursprungliga kär­leken' kallar sin älskade till sig.»

Detta är måhända en ny tanke för dig, när det gäller den bibliska uppenbarelsen, men den ger i varje fall ett annat perspektiv på det vi här talar om. Döden är ingen tjuv, även om den mycket väl kan förefalla vara det i dina ögon. I verkligheten kommer döden som ett bud från vår nåderike Herre och klappar på för att hämta någon som hör honom till.

Sorg kan hanteras

Om du nyligen förlorat någon du älskat, tycker du kanske att du aldrig kommer att repa dig efter denna förlust — men det gör du, om du bara går tillväga på rätt sätt.

Jag har tidigare nämnt om Eloise Hammack som fick cancer. Hon dog sen efter att ha legat sjuk en längre tid. Ett år senare fick jag ett brev från hennes man, där han samtidigt skickade med en kopia av ett annat brev han skrivit till sina båda döttrar, som är gifta och har egna familjer. Hans brev till dem är ett underbart vittnesbörd om hur det går att handskas med sin sorg. Att jag fick ta del av det beror på att vi är så nära vänner. Han skriver:

Kära Elaine och Carolyn!

Den 22 oktober blir det ett år sen Eloise flyt­tade hem till himlen. Trots att jag har haft mycket att stå i, har jag haft gott om tid att tänka och minnas, särskilt om nätterna och vid veckosluten. I och med att det nu gått ett helt år, är jag mycket bättre i stånd att ta itu med mitt problem och kan se det kla­rare

Min förlust var den mest förödmjukande upplevelse jag någonsin gjort. Den fick mig på knä så att säga. Vart skulle jag vända mig? Det var inget annat att göra än att se uppåt. Men jag har också funnit, att tiden läker såren. När jag förlorade Eloise var det som om jag förlorat min högra arm. Det gjorde så ont i början. I och med att läkningen börja­de, kändes smärtan något mindre, men varje gång man ser ned blir man påmind om sin förlust.

Jag har arbetat mycket med en del saker, och det kan förklara att jag också gjort fram­steg. Att jag räknat efter vad mycket jag har att vara tacksam för, har varit mig till stor hjälp. Här är något därav:

— Jag har ett stort förråd av ljusa och glada minnen av vårt 44-åriga äktenskap och ett minimum av besvikelser.

— Jag har rätt så god hälsa, och jag känner inte årens tyngd.

— Jag har god levnadslust och sinne för hu­mor

— Vi har fått av denna världens goda vad vi behövt och har sluppit ifrån penningbekym­mer

— Jag har orkat arbeta, spela golf och um­gås med vänner

— Det har varit tillfällen, då jag kunnat göra livet lättare för andra.

— Livet i sig har varit en värdefull tillgång.

— Jag har en lång lista med bönesvar.

— Jag har två rara döttrar och deras famil­jer, som jag vet håller av mig

— Så har jag en fast och väl grundad tro på Gud och en förnyad visshet om ett kom­mande liv i himlen.

När jag tänker på allt detta goda, vore jag väl otacksam om jag skulle klaga.

Jag har under året som gått fatt djupare insikt i en del sanningar:

— Att allting har sin tid. Att födas har sin tid, och att dö har sin tid (Pred 3:1-2).

— Att mina vänner har kommit att betyda mer för mig än tidigare i en stressad tid. De har verkligen blivit något av en krydda i tillvaron.

— Att Gud verkligen är stor. Sången »O store  Gud»  har  fått  ett  djupare  innehåll för mig.

— Jag tror att jag lärt mig något av vad det vill säga att »Guds Ande är nära». Jag har upplevt, att Gud har varit mig så nära genom sin Ande här hemma, så det har varit som att samtala med en god vän. Nu förstår jag bättre vad en kolumnist menade, när han skrev i tidningen om »snudd av äng­lavingar». Nej, tro nu inte att jag är något   helgon. Jag är fortfarande samma lekfulla pojke som ni alltid känt, och jag hoppas jag inte har tappat bort mina kulor — jag har bara kommit närmare Gud.

Jag hoppas att ni inte kommer att upp­fatta detta brev som något utslag av själv­ömkan, utan att det skall uppmuntra och inte bedröva er.

Jag skriver av två skäl. Det ena är att jag behöver få uttrycka vad jag ofta tänkt (och det kan måhända bedömas som själviskt). Men jag vill också om möjligt bli er till hjälp under vardagens mångahanda, för också ni gjorde en stor förlust den 22 oktober förra året.

Tillgivnast

Pappa

Här ser man hur det går att handskas med en svår sorg. Glöm inte, att ett brustet hjärta kan läka igen.

Men så frågar du kanske:

»Hur länge kommer sorgens smärta att finnas kvar?»

Livet ut. Du kommer aldrig att glömma så länge du lever. Förlusten av någon du älskat är som en större operation, då någon del av dig själv avlägsnats och du fått ett ärr för livet.

Men det betyder inte att smärtan kommer att förbli lika svår för alltid. Det är en tid i början, då såret smärtar mest. I och med att det läker avtar smärtan — men ärret kommer alltid att finnas kvar.

Men kom också ihåg, att allt är inte bara smärta. Det finns också ljusa och välsignade minnen med i bilden. Håll din blick på dem och lev vidare.

Paul W.Powell

1981