SORG (5) Är jag normal?

Jag fick besök av Ann. En god vän hade enträget uppmanat henne att kontakta mig. Hennes man hade dött några månader tidigare. De hade varit gifta i tjugo år, och nu tog sorgen och saknaden hårt på henne. Det förelåg risk för att hon skulle ta skada till sina nerver.

»Ibland känner jag mig som förlamad», sa hon. »Det går ibland hela dagar utan att jag kan kom­ma mig för med något där hemma. Jag känner mig stygg och irriterad på barnen. Det är inte likt mig. Jag är inte mig själv.»

»Jag vet att jag borde vara med mera i försam­lingen», fortsatte hon, »men jag kommer mig inte för att gå på mötena. Förra söndagen satt jag hemma och tittade ut genom fönstret. Jag grät hela dagen. Ibland känner jag som om jag höll på att slitas mitt itu invärtes.»

Jag bara lyssnade.

»Är det normalt att vara så här?» frågade hon. »Eller är det något fel med mig? Håller jag på att få ett nervsammanbrott?»

Jag försäkrade Ann, att hon var fullt normal. Hennes problem bestod delvis i att hon aldrig tidigare gått igenom en så djup sorg. Därför för­stod hon inte vad som hände med henne. Det är inte många av oss över huvudtaget som gör det vid sådana tillfallen. När döden klappar på, är det samtidigt en hel hord av ovälkomna känslor som kastar sig över oss. Trots att de flesta av oss nog vet vad ängslan, depression, bitterhet och själv­ömkan är — vi har upplevt sådant i olika grad vid olika tillfällen - blir det liksom en ny och förfäran­de upplevelse, när dessa känslor plötsligt och på en gång tränger sig på, armbågar sig in i våra liv och helt bemäktigar sig oss. Då frågar vi oss precis som Ann: »Är jag normal? Håller jag på att mista förståndet? Vad är det för fel med mig?» Proble­met är att ingen förberett oss på vad som kunde hända oss, när sorgearbetet satte in.

Vi behöver bli varskodda på förhand om de känslor som kan följa med, när någon drabbas av sorg, så att vi kan förstå vad som händer med oss. Jag skall därför räkna upp och analysera en del av dessa känsloyttringar.

Chock

Det första som brukar hända när någon av våra kära — kanske helt plötsligt — rycks bort av döden, är att vi far en chock. Det blir svårt för oss att fatta vad som hänt. Det hela är som en ond dröm, och vi vill bara vakna upp och finna att det inte är sant. Sorgen kan ha en bedövande inverkan på oss. Den förstummar, förvirrar och gör oss osäkra. Att bli stum är i detta fall fullt normalt och i själva verket en välsignelse. Stumheten fungerar som en inre stötdämpare, något som hjälper oss att parera det bedövande slag vi fatt. Vi brukar ibland kalla förlusten av en som vi älskat för ett hårt slag. Och det är precis vad det är. Det är ett känslomässigt slag, som kan förvirra och göra oss fullständigt handlingsförlamade. Vi blir för ett tag så handfallna, att vi inte vet vad vi skall ta oss till.

Chocken kan hålla i sig en tid, men sorgens grepp lättar efter hand. Men det sker på olika sätt och kan ibland gå långsamt, och det kan vara svårt. Någon har beskrivit skilsmässan genom döden som en amputation i sinnevärlden. Jag har hört, att personer som fatt lemmar amputerade, efteråt kan känna smärta i kroppsdelar som de inte längre har kvar. Nerverna i ett ben kan exempel­vis vara borta i och med att benet amputerats, men nervförbindelsen med hjärnan kan ändå »känna» och förmedla smärtkänslor från det amputerade benet. Med tiden brukar den del av hjärnan som registrerar dessa känslor vänja sig vid att benet inte finns och därmed upphör smärt­känslorna. Men det kan vara en långsam process som helt följer naturens egen tidtabell.

Lika omöjligt kan det vara att på en gång acceptera att döden berövat dig den du älskat. Men så småningom kommer insikten om vad som hänt att tränga in i varje vrå av ditt medvetande. Du kommer då att på ett rationellt sätt kunna räkna med att den du älskat är död.

I James Fennimore Coopers bok »Den siste mohikanen» blir indianhövdingens ende son dödad,   medan   han   försöker   rädda   överstens dotter. Efter begravningen frågar flickan Falköga:

»Vad kommer hövdingen att göra nu?»

Falköga svarar:

»För en mohikan tar det bara några minuter att begrava den döde, men det tar månader att begrava sorgen.»

Så är det för oss också.

Ängslan

Efter chocken följer oro och ängslan. För att ta ett exempel så var det lärjungarnas reaktion när Jesus förberedde dem på sin förestående död. De kunde inte tro att det var sant vad han sa. I tre år hade han varit centralpunkten i deras liv. De hade följt honom på hans vandringar, de hade lyssnat till hans undervisning och varit beroende av honom. De hade också lämnat allt för att följa honom. Och nu skulle de således bli lämnade åt sig själva. Vad skulle de då ta sig till? - Utan honom! De blev helt naturligt mycket bekymrade (Joh 14:1).

Har man varit mycket beroende av den person som dött - känslomässigt eller kanske ekonomiskt - då kan det upplevas som om hela grunden för ens liv ryckts undan. Man känner sig övergiven och bortkommen, och en sådan upplevelse är alltid skrämmande. Man undrar: »Vad ska jag nu ta mig till? Hur ska jag orka leva vidare? Vem kan jag nu vända mig till?» Kanske man grips av panik och börjar frukta för morgondagen och andra dagar som kommer.

Förra året dog min far. Före och omedelbart efter begravningen var det många släktingar och vänner som kom på besök. Men bara några tim­mar senare syntes inte längre några vänner till. Efter några dagar var även alla anhöriga utom jag borta. När även jag packade för att resa hem till mitt, sa mor, att nu skulle det bli första natten på över femtio år som hon skulle vara ensam. Sådant kan te sig skrämmande för lite var.

Att bli ängslig är en fullt normal känslo­reaktion, när de etablerade grundvalarna i livet rycks undan. Efter hand kan vi få visst stöd hos anhöriga och vänner - och i vår tro. Det kan lätta bördan, men i början kan den vara förfärligt tung.

Depression

Depression är det själsliga midnattsmörker som kan lägra sig över oss, nar vi förlorat någon som vi älskat. Hur kunde det vara annorlunda?

En hustrus hela liv kretsar ofta kring hennes familj. Hon lagar mat, tvättar kläder, ser till att barnen kommer iväg i tid till skolan eller arbetet, och hon lyssnar noga när de kommer med sina bekymmer. Det existerar kanske inte så mycket för henne utanför familjen.

När så döden kommer och rycker bort någon av dem, undrar hon kanske hur hon skall orka leva — om hon ens vill leva. En stor del av motivet för henne att leva har försvunnit, och en känsla av meningslöshet och ensamhet har kommit i dess ställe.

C S Lewis berättar i sin bok A Grief Observed om hur det kändes när hans hustru dött. »Att hon är borta vilar som ett moln över allting.» Även vi kan komma på oss med att vi sitter där och bara stirrar ut i tomma intet och känner allt så tungt och meningslöst. Vi upplever en trötthet och en oro, som gör det omöjligt att koncentrera oss på något. Vi försöker kanske låta bli att bara tänka på henne eller honom som nu är borta, men tanken och minnena gör sig bara påminda på nytt. Kanske vi försöker bedja, men det är motigt det också och känns som att tala i ett tomrum. Vi börjar undra, om solen någonsin kommer att lysa mer.

När konung Davids lille son låg för döden blev han så deprimerad, att han varken åt eller sov. Han brydde sig inte om hur han bar sig åt heller. Han var så utom sig av förtvivlan, att hans tjäna­re fruktade för att han skulle göra sig illa (2 Sam 12:16-18). Vi kan känna det likadant.

Depression och övergivenhetskänslor är bara vad vi kan förvänta oss. Och sådana känslor kan hänga över oss som tunga moln i månadtal. Men efter hand kommer de i alla fall att lätta, och solen skall titta fram på nytt och sända sina strålar över oss med hopp och glädje.

Självförebråelser

Jag talade nyligen med en ung man, vars far för en tid sedan dött i en hjärtattack. Jag frågade honom hur hans mor tog det.

»Hon plågas av svåra skuldkänslor», sa han. »Pappa hade sagt på morgonen samma dag han dog, att han kände sig dålig, och nu anklagar hon sig för att hon inte tagit honom till doktorn på en gång.»

Den sortens skuldkänslor bemäktigar sig oss ofta, när någon av våra kära dött. Vi tänker på sådant som vi bort göra men inte gjorde, sådant som vi skulle ha sagt eller kanske borde ha låtit bli att säga. Självförebråelserna kan låta så här:

»Ack, att jag ändå gjort mer för honom medan han levde . . . Om jag ändå kallat på läkare tidi­gare, då hade han kanske inte dött. . . Jag önskar jag kunde säga henne hur jag älskar henne . . . Om jag bara inte sagt så som jag gjorde . . . Jag önskar jag låtit henne resa, när hon i alla fall så gärna ville...»

Nästan alla känner något i den stilen.

Vance Havner gav ett gott råd, när han berät­tade om hur hans hustru dött. De hade varit gifta i trettiotre år. Han sa:

»Plåga dig inte med att ideligen tjata: Om jag bara gjort det eller det, om jag bara tänkt på det innan det var för sent, innan min älskade redan var borta. Om jag bara gjort det. . . om bara . . . om bara . . . om bara! Sluta upp med det! Du kan driva dig själv till vansinne med detta 'om jag bara'. Visst är jag fortfarande kvar i den djupa dalen, men jag tänker inte stanna där för alltid. Den tar väl slut någon gång. Jag är inställd på det.»

Självömkan

När någon av de våra dör, ligger det nära till för oss att beklaga oss.

»Varför skulle jag behöva möta detta?» låter det. »Varför just jag? Det var inte rättvist.»

Ett sådant tal uttrycker självömkan. För när vi beklagar oss över att en frälst person dött, beror det på att vi tycker synd om oss själva - inte om den döde. Den som fått flytta hem till Herren är ju räddad undan all smärta och lidande. Han har fatt ingå i Livet, ett liv som är mycket bättre än livet här på jorden. Nej, vår klagan beror i den situationen på att vi tycker synd om oss själva. Vi gråter över oss själva. Vi gråter därför att vi för­lorat något för egen del och därför känner oss ensamma. Inte gråter vi över den som fatt flytta hem till Herren.

Viss självömkan kan vara normal, och det finns en aning därav hos oss alla. Men vi far inte ge efter för den. Jag kommer att tänka på en pastor, som fick besök av några vänner strax efter att hans hustru dött. Han var 86 år den gången. Under ett tidigare skede i livet hade han fått ett nervsammanbrott och vistats flera månader på vilohem. Vännerna väntade sig nu att finna honom över sig given efter att han förlorat sin hustru. De hade varit gifta i sextio år. Men i stället mötte han dem med ett leende. Och så sa han:

»Som ni vet, hade Florence god hälsa och var rätt så kry ända in i det sista. Det är jag som varit den krasslige och haft krämporna. Och vet ni, jag har varit så rädd för att jag skulle dö först och lämna henne ensam. Men nu har Herren tagit hem henne, och det är jag som får möta ensamheten. Hon slipper det, och jag är så tacksam. Det blir något jag kan göra för Florence.»

Bitterhet

Bitterhet, förtrytelse och vrede kan också göra sig gällande vid förlusten av någon man älskat. Och sådana känslor kan vända sig mot nästan vem som helst. Kanske mot medlemmar i familjen, som man inte anser har gjort vad de varit skyldiga att göra för den döde. Det brukar ju ofta falla på någons lott i familjen att se till föräldrarna när de blivit gamla eller sjuka. Ibland blir en sådan person bitter, därför att den känner som så att de övriga i familjen bara dragit nytta av henne eller honom.

Bitterheten kan också rikta sig mot den läkare som anlitats. Man tycker kanske, att han borde ha kommit snabbare när han blev tillkallad, eller att han bort göra mer för den sjuke innan döds­fallet var ett faktum. Man förväntar sig ibland, att läkarna skall vara rena undergörare. Men det är de inte. Många gånger blir de föremål för en bitterhet som alls inte är befogad.

Bitterheten kan också vända sig mot Gud. Man tycker att han svikit. Förr brukade jag försöka försvara honom mot sådana angrepp. Nu gör jag det inte längre. Jag har nämligen lärt mig, att sådana utbrott av bitterhet är klara tecken på tro. Folk blir inte arga på någon de inte tror på.

Ibland kan bitterheten inte preciseras mot någon viss person. En ung mor som förlorat sin tvåårige lille son genom en drunkningsolycka, kände ofta bitterhet när hon såg andra mödrar med sina barn.

»Jag skäms för att medge det nu», sa hon, »men jag undrade varför de fick behålla sina barn, när inte jag fick behålla mitt.»

Akta dig för bitterhet! Att bära på bitterhet är som att bära en säck med tunga stenar. Den känns bara tyngre och tyngre med åren, så tung att du kommer att vackla under dess tyngd. Det är beklämmande att se en människa gå där böjd under en börda som den inte behöver bära.

Det finns ett bättre sätt att bemästra sorgen. Darrell och Doris lärde mig det för några år sedan. Deras ende son, som studerade vid ett college, blev skjuten, och mordet blev aldrig upp­klarat. Båda föräldrarna var avgjorda kristna, men det var nära att det inträffade kom dem att förlora fotfästet. Hur skulle de stå ut med att inte veta varför deras son råkat ut för detta, och vem som var mördaren?

De brottades naturligtvis med många känslor: vrede, hat och bitterhet. Några dagar efter be­gravningen fick jag emellertid ett brev från dem, och här följer ett utdrag:

» . . . Men vi känner oss djupt förkrossade över den frid Gud låtit oss få känna. Vi har inte för­tjänat det. Vi har inte ens bett Gud därom. Friden har bara kommit som en oförskylld gåva - precis som frälsningen — och vi har bara fått ta emot den. Och detta mottagande har lett till att vi kunnat lämna ifrån oss Terry utan att känna någon bitter­het mot Gud över att han låtit detta hända oss.

Det ligger ingen tröst i att försöka förstå eller räkna ut varför detta skulle hända. Terry är borta, och ingenting kan ge oss honom tillbaka. Vår tröst kommer från Gud ...»

»Du hade så rätt», skrev de längre ned. »Gud har lagar, och det händer att sparvar faller till marken. Vi har nått botten - men vi har funnit att den är fast och håller att stå på . . .»

Blandade känslor

Ibland kan ett dödsfall upplevas som en lättnad. När det föregåtts av långvarig sjukdom och svårt lidande, har de anhöriga kunnat bli både fysiskt och psykiskt uttröttade. De känner det som en lättnad när allt är över. Och det är fullt begripligt.

Men om man i en sådan situation inte är för­siktig, börjar man kanske anklaga sig för att man känner denna tacksamhet över att personen ifråga dött. Man menar sig inte ha rätt att känna tack­samhet.

Ja, det är många slags känslor som kan inställa sig i samband med sorgen efter en död. Man skall bara ha klart för sig, att det är fullt normalt. Räkna med att sådana känslor som bitterhet, harm och självömkan kommer. Men gör dem inte till dina vänner för livet. Vänd dig emot dem, tag itu med dem, avvisa dem och ägna dig i stället åt dina uppgifter och glädjeämnen. Det är rätta sättet att gå till väga.

Paul W.Powell

1981