SORG (4)
Det slutar med liv

Som aldrig förr frågar folk: »Hur är det att dö?»

Tiderna igenom har historiker, filosofer, reli­gionsforskare och många med dem sökt finna ett svar på den frågan, och på senare år har till och med vetenskapsmän forskat i ämnet. Det är ju bra, för döden är en realitet i tillvaron.

Den tyske filosofen Martin Heidegger har sagt:

»Så snart man börjar leva är man gammal nog för att dö.»

Vi är alla trolovade med döden (se Heb 9:27), så ju äldre vi blir, desto närmare kommer stunden för vigseln, och vi behöver förbereda oss på den.

Även för oss som lever och rör oss i evangeliets värme känns döden så kall och främmande, och vi vill också veta:

Hur är det att dö?

För att få svar på den frågan förblir Bibeln vår bästa informationskälla. Den ger oss en hel del inblickar i dödens mysterium och kunskap om vad som väntar på den andra sidan graven.

Vi möter i Bibeln fyra olika ord eller uttryck som beskrivning på döden, och de kan hjälpa oss att förstå hur det är att dö för en kristen.

Sömn

Det vanligaste ordet i Nya testamentet som be­skrivning på döden när det gäller kristna männi­skor är sömn. Det förekommer ej mindre än tretton gånger.

Aposteln Johannes använder ordet i sitt evange­lium när han berättar om Lasaros död. Lasaros hade insjuknat och låg döende. Hans systrar, Marta och Maria, skickade då bud till Jesus och talade om hur det var. De hoppades att Jesus skulle komma omgående och bota honom. Men det gjorde inte Jesus. Han dröjde flera dagar. Men så en dag sa han till sina lärjungar, att han skulle gå och väcka Lasaros, för han sov.

Orden förbryllade dem. De visste att sjuka människor behöver vila. Om Lasaros sov, varför skulle Jesus då väcka honom? De förstod inte att Lasaros var död. Därför förtydligade Jesus sig och sa: »Lasaros är död» (Joh 11:14).

Lukas använder också ordet sömn när han berät­tar om Stefanos död. Stefanos blev stenad till döds därför att han predikat evangelium. I dödsögon­blicket bad han för dem som dödade honom, att Gud inte skulle tillräkna dem denna synd. Sen skriver Lukas: »Och när han hade sagt detta, av­somnade han» (Apg 7:60, 1917 års övers). I det efterföljande kapitlet görs fullt klart att Stefanos dog. Där kan vi exempelvis läsa: »Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades», och »några fromma män begravde Stefanos» (Apg 8:1-2). Orden sömn och död förekommer omväxlande på båda ställena.

Varför användes då ordet sömn som beskrivning på döden? Antyder det en medvetslös tillvaro? Inte alls. Det finns ingen antydan i Bibeln om att människans ande vid döden glider in i ett med­vetslöst tillstånd. Paulus talar om att »flytta bort från kroppen» var för en kristen att »komma hem till Herren» (2 Kor 5:8). Det ord som översatts med »hem» kan också översättas med »ansikte mot ansikte med». Så när en kristen dör skattar visserligen kroppen åt förgängelsen, men anden flyttar genast hem till Gud.

Men en icke troende kommer till Hades (döds­riket) när han dör. Det har vi Jesu eget ord på. I dödsriket väntar han sen i medvetet tillstånd till uppståndelsen, kroppens uppståndelse, och Guds dom (Luk 16:19-31).

Ordet sömn står inte för medvetslöshet utan för ro och vila. Vid döden befriar Gud de sina från livets mödor och omsorger, och de får ingå i vilan hos Gud.

När jag var pojke arbetade min far vid järnvä­gen. Han var ofta ute i kyla och regn i många, långa timmar. Jag minns hur han kunde komma hem efter ett tungt dagsverke, sätta sig i fåtöljen framför brasan och titta litet i dagens tidning medan mamma gjorde i ordning kvällsmaten. När han satt där och läste, hände det ofta att han somnade. När mamma sen efter en stund hade maten klar och bjöd till bords vaknade han och kände sig piggare. Han var inte rädd för att slumra till så där. Han såg ingenting farligt i det. Tvärtom älskade han och såg fram  emot den lilla tuppluren.

Så kan döden bli for oss. Livet kan vara tungt och mödosamt. Pressen kan kännas svår. Be­kymren tynger ned oss. Men döden kommer med lättnad och befrielse från allt detta. Döden betyder inte att livet är slut. Att dö är att somna in vid slutet av en mödosam dag för att sen vakna vederkvickt.

Den norske biskopen Berggrav förklarade vid ett tillfälle hur det kan vara att dö, och det gjorde han med att berätta följande:

»Det var en gång en bonde, som tog sin lille son med sig när han gick på besök till en by ett stycke bort. På vägen måste de ta sig över en strid flod på en smal och bristfällig bro. När de sen skulle återvända hem igen hade det mörknat, och pojken blev rädd när han tänkte på den dåliga bron.

När fadern märkte det, tog han pojken på ar­men och bar honom. Efter bara en liten stund somnade den lille mot faderns axel. När han vak­nade såg han att han var hemma i stugan, och morgonsolen lyste in genom fönstret i rummet där han låg.

Så är det att dö», sa Berggrav. Att dö är att somna in och sen vakna hos vår himmelske Fader. Det är att gå in i Guds vila.

Uppbrott

Det finns ett annat ord i Bibeln som beskriver döden, nämligen ordet uppbrott (Fil 1:23; 2 Tim 4: 6), och det har en mångsidig innebörd.

Ibland syftar ordet på att ett dragdjur lösgöres från plogen eller arbetsvagnen. När arbetsdagen är slut löser ägaren djuret, lyfter av bördan och låter det vila över natten. På liknande sätt fram­står döden som avkoppling från arbetet. Paulus var en gammal man när han skrev de citerade orden, och han skulle med glädje lägga av sin börda. Han var en gammal veteran, som ut­kämpat mången strid och var väl förtjänt av att slippa ifrån. Nu överlämnade han arbetet åt yngre krafter.

I andra fall där ordet används avser det en fånges befrielse från sina bojor. För Paulus inne­bar döden en befrielse. Han satt i fängelset i Rom när han skrev och visste att döden för honom inne­bar att han skulle få byta fångenskapen mot him­lens underbara frihet.

Ibland används ordet för att beskriva hur för­töjningarna lossas då ett skepp skall gå till sjöss. Resor hörde till det vanliga i det romerska riket på Paulus tid. Han hade själv många gånger varit med om att fartyg han färdats med kastat loss och styrt ut på de djupa vattnen. Som missionär hade han varit på resande fot. Han hade bott i tält, suttit i fängelser och vistats hos vänner. Men han glömde aldrig sitt verkliga hem. Döden var för Paulus som att gå ombord på ett fartyg, lätta ankar och segla hem. Vila efter möda, frihet efter fångenskap och att komma i hamn efter en stor­mig seglats.

Medan jag skriver detta befinner jag mig i ett flygplan över Atlanten efter en fjorton dagars resa till Bibelns länder. Jag har sett många hög­intressanta platser och däribland det fängelse, varifrån Paulus skrev sitt brev till filipperna. För mig har det varit en resa av det slag man bara får vara med om en gång i livet. Jag har bott på förstklassiga hotell, ätit god mat och blivit uppassad. Nu är jag på väg hem.

Trots att det varit en härlig resa har jag ändå aldrig kunnat slå mig till ro och känna mig lugn. Jag har alltid blivit påmind om att jag var bara turist i ett främmande land. Språk, seder, bruk och valutor har varit annorlunda än jag tidigare varit van vid. Visst har det varit en storslagen resa, men nu längtar jag bara efter att få komma hem. Vad roligt det skall bli att få träffa de mina, att få sova i min egen säng och äta vid eget bord. Borta bra, men hemma är ändå bästa platsen på jorden. Inget går upp mot att fa komma hem, när man varit borta ett tag. På det sättet är det för en kristen att dö. Det är som att resa hem.

Brytas ned

Att brytas ned är ett tredje uttryck som beskriver vad döden är. Vi möter det bland annat i 2 Kor 2 Kor 5:1: »om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes» (1917 års övers). Paulus liknar här våra kroppar vid tält, som efter att ha använts en tid plockas ned, viks ihop och läggs undan. Ett tält är ingen permanent bostad. I tält bor man bara för tillfället. Vår kropp är med andra ord bara en tillfällig bostad för vår ande (vårt immate­riella liv). Våra kroppar slits ut med tiden, och vi blir tvungna att flytta ur dem.

Paulus var tältmakare till yrket och visste hur det var att sy tält. Men inte bara det. Han visste också att när ett tält varit i bruk en tid måste man ta ned det. När han så tänkte på döden, slog det honom att här hade han en förträfflig bild på vad döden innebar. Att dö var som att flytta ur ett tält, som sen togs ned och lades undan.

Han säger också, att medan vi ännu är kvar i kroppen »stönar och suckar vi» (2 Kor 5:2, eng övers). Har du tänkt på hur du kanske låter ibland när du ska stiga ur sängen om mornarna? Jag undrar om inte alla stönar mer eller mindre som jag. Och ju äldre vi blir, desto mer stönar vi. Det är ett tecken på att våra tält, våra kroppar, börjar bli slitna och få skavanker.

Jag har idrottat så länge jag minns. Jag har spelat basket, volleyboll och tennis. Nu är jag 45 år men fortfarande aktiv. Men det går inte lika lätt nu som tidigare. Jag får mera ont i kroppen nu än jag någonsin kunnat föreställa mig, och när jag varit riktigt i gång med att spela, sover jag dåligt. När jag så skall stiga ur sängen på mor­gonen, hörs det i hela huset hur jag stönar och jämrar mig. Jag märker att min kropp börjar bli sliten. En vacker dag kommer den att ha tjänat ut. Jag får lägga av den och byta till en ny. För Paulus var det precis på det sättet. Att dö var att flytta ur en utsliten, bräcklig kropp till en ny och bättre boning.

Bortgång

Ett fjärde ord för döden är bortgång. Det används om Jesu död i Luk 9:31 (eng. övers och 1917 års övers), och med syftning på aposteln Petrus död i 2Pet 1:13-15.

Ordet har också betydelsen »exodus» eller »ut­tåg» och anknyter då till en av de största till­dragelserna i Israels historia, då Mose ledde folket ut ur slaveriets Egypten till Löfteslandet som de fått av Gud.

När Petrus tänkte på sin egen förestående död framstod den som ett uttåg ur denna världens dunkel till det solljusa löftesland Gud berett. Döden innebar en fullkomning för honom.

Men precis som Israels barn blev förföljda den gången av obevekliga fiender, blir också vi stän­digt attackerade av efterhängsna fiender: djävu­len, världen och vårt eget kött. Sjukdomar, svag­heter och ålderskrämpor gör sig påminda. Vi för­blir gäster och främlingar på jorden (1 Pet 2:11). Men en dag skall vi vara framme och gå in i Löfteslandet som Gud berett.

Hur är det? Tycker vi kanske att vi är i de levandes land och på väg till döendets land?

Kära du, det är tvärt om. Vi kristna befinner oss i realiteten i de döendes land, men vi är på väg till de levandes land. För oss är döden inte slutet utan steget över till det vi skall bli. Att dö är inte att upphöra vara till utan bara att släcka lampan, därför att den nya dagen brutit in. Vi är på väg ut.

Jag har tänkt på missionär James Barnes sista ord: »Jag har varit döende i tjugo år. Nu ska jag börja leva.»

Vad är det alltså för en kristen att dö?

Det är att slumra in och vakna på nytt veder­kvickt. Det är att lätta ankar och segla hem. Det är att lämna ett tält som tjänat ut och flytta över till en permanent bostad — ett evigt hem. Det är att flytta till Guds löftesland.

Det är därför Paulus skriver om sig själv: »Ty för mig är livet Kristus och döden en vin­ning . . . Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa» (Fil 1:21,23).

Det är inte någon bitter gammal man som är trött på livet och bara vill dö som står för de orden. Han säger inte att av två onda ting är döden det minst onda. Han säger att den är den större av två välsignelser. För Paulus var livet något gott. Men att flytta hem till Herren Kristus var ännu bättre. Det var för honom ren nettovinst. Varje kristen har anledning att se saken på samma sätt.

Alla tillgängliga bevis talar samstämmigt om att slutet för en kristen inte är kyrkogården. Det finns liv på andra sidan, och vi får träda in i det ge­nom dödens port. Och det är ett liv i glädje, frid, fulländning och återförening, som Gud har berett åt oss.

Paul W. Powell

1981