SORG (3):

Det är en mening med allt

Tro är inte bara att räkna med att Gud skall hjälpa här och nu, då det gäller själva lidandet. Tro är också en övertygelse om att lidandet eller prövningen skall bli av värde för framtiden. För det stämmer med vad Bibeln säger. Paulus skri­ver: »Vi vet, att för dem som älskar Gud sam­verkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut» (Rom 8:28, eng. övers och 1917 års övers).

Det är inte Guds avsikt att vi ska ha det bara bra och bekvämt här i livet. Han är mer angelä­gen om vår andliga utveckling. Hans mål är inte i första hand att vi ska få det bekvämt i yttre måtto, utan att vi ska »formas efter hans Sons bild» (Rom 8:29). Hans yttersta mål är att göra oss lika Jesus.

Med det målet för ögonen använder Gud »allt» som kommer i vår väg, menar Paulus. Det bety­der dock inte att han orsakar allt. Det gör han inte. Och det betyder inte heller att allt vi möter är gott - för det är det inte. Men det betyder att Gud använder det ändå, även sådant som han inte or­sakat och som kan bedömas som ont, för att vi skall bli bättre därigenom.

Rätt uppfattat ger detta oss orsak till verklig optimism. Det innebär ju, att trots lidanden och motgångar ser Gud det aldrig hopplöst. Han kan vända nederlaget i seger och triumfera mitt i tragedin, precis som han gjorde på Golgata. Det betyder att ingenting behöver leda till full förlust för något enda Guds barn. Oavsett vad som hän­der och varför det händer kan Gud låta det få bi­dra till att forma vår karaktär. Det betyder att Gud kan ta det svåraste lidande och låta det bidra till att vi blir mer Kristus-lika människor.

På samma sätt som Jesus fullkomnades genom sitt lidande, kan även vi bli formade och fullkom­nade genom lidanden (Heb 12:10).

Tålamod

Lidandet kan verka tålamod. Tålamod är att kunna stå ut med pressen i livet utan att gå sönder eller ta till lugnande medel. Tålamod bidrar till att utveckla den karaktärsstyrka vi behöver för att kunna leva i seger.

Det finns en del som tror att kristendom är en mirakeldrog som gör livet lätt, men så är det inte. Målet är inte att vi skall slippa undan svårigheter, men den kristna tron skapar hos oss en karaktär, som övervinner svårigheterna när de kommer. Kristen tro gör oss starka — inte hållningslösa. Den är ingen utväg att slippa ifrån bördor i livet, den ger oss kraft att modigt bära dem.

Dr Dan Poling berättar i sin bok Faith Is Power om hur hans son blev inkallad och gick ut som fältpräst under andra världskriget och hur han då sa till sin far:

»Nu, pappa, vill jag inte att du ska be för mig att jag ska komma helskinnad tillbaka igen. Nej, be att jag aldrig blir feg. Be för mig, att jag alltid gör min plikt.»

Göra vår plikt - det är just vad Gud vill att vi ska göra. Han vill göra oss sådana, att vi klarar vad vi än möter.

Men hur kan Gud göra oss till sådana männi­skor? Ett sätt är genom prövningar och svårig­heter. »Om er tro består provet, ger den uthållig­het», skriver Jakob (Jak 1:3). Och i Rom 5:3 skriver Paulus: »Lidandet skapar uthållighet» (eller »verkar tålamod», eng. övers). Enda sättet för Gud att göra oss karaktärsstarka är att låta oss gå igenom prövningar och svårigheter.

I sjöfolkskretsar har man ett gammalt tale­sätt som går ut på att ingen sjöman har visat vad han duger till när havet ligger lugnt. Det betyder med andra ord, att det vill svårigheter och pröv­ningar till för att sann storhet skall utvecklas och komma till synes hos oss människor. Av någon an­ledning visar det sig aldrig vad en person duger till, så länge allt är lätt och bekvämt.

När kaptenen i ett fotbollslag vill träna sina spelare, låter han dem inte spela kuddkrig, han låter dem möta hårdföra motståndare. Genom att de får anstränga sig till det yttersta, tränar de upp sig och får starka muskler. Vi blir starka karaktärer, får andliga muskler, på liknande sätt.

Så ska vi inte glömma, att en värdefull sak med besvärligheter är att de kan framskapa tålamod hos oss och på så sätt rusta oss att möta livets vardag.

Verkliga värden

Lidandet lär oss också att förstå vad som är av verkligt värde. Min vän juristen, som jag nämnde om tidigare, gick igenom operationen. Hjärn­tumören avlägsnades och han levde ytterligare ett och ett halvt år. Han kunde även ägna sig åt sin advokatverksamhet några månader. Sista söndagen han kunde vara med i kyrkan bad jag honom avlägga ett personligt vittnesbörd inför församlingen. Det gjorde han. Han berättade om hur hans liv förändrats genom den sjukdom han drabbats av. Bland annat sade han att han varit en kristen och en församlingsmedlem bara till namnet ända tills han blev sjuk. Men då hade allt blivit annorlunda. Nu såg han på livet, på Gud och på familjen på ett nytt sätt. Saker som han tidigare bara tagit för givna och inte ägnat sig så mycket åt hade plötsligt blivit långt viktigare för honom än klienter, framgång och pengar. Och så tillade han:

»Inte för att jag vill rekommendera cancern som attitydförändrare, men nog är den effektiv i det fallet.»

Lidanden över huvud taget är mycket effektiva som attitydförändrare. De kan förändra vår syn i mycket inför vad som verkligen är av betydelse i livet.

Jakob talar i sitt brev om att prövningar kan lära både rika och fattiga vad som är livets verk­liga värden (Jak 1:9-10). De lär den fattige vilka tillgångar han har, vilken rikedom det exempel­vis är att ha vänner, att han har en skatt i för­samlingen han tillhör, att han är rik i Gud. Den fattige får klart för sig, att han i grund och botten är en rik man.

Å andra sidan lär prövningarna den rike vad fattig han är när allt kommer omkring. De visar honom vad litet materiella ting är värda i tider av verklig nöd.

Ödmjukhet

Lidandet kan göra oss ödmjuka, lära oss att inte vara så stora och märkvärdiga. Det påminner oss om vad svaga och beroende vi djupast sett är och att vi, liksom små barn, skall förlita oss på vår himmelske Fader för allt. Det var aposteln Paulus vittnesbörd. Som missionär fick han möta många svårigheter. Han såg döden i vitögat vid flera tillfallen. Om dessa prövningar skrev han: »Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på den Gud som uppväcker de döda» (2 Kor 1:9).

Vi nämnde förut Paulus tagg i köttet. Han säger att den avhöll honom från att bli högfärdig (2 Kor 12:1-10). Här såväl som på en del andra ställen i Bibeln får vi det intrycket, att det inte gick av sig självt för Paulus att vara ödmjuk. Men lidanden och prövningar bevarade honom från att bli hög­färdig och gjorde honom användbar i Guds tjänst.

Allt som påminner oss om vår otillräcklighet och Guds alltillräcklighet är av värde. Även om upplevelsen känns bitter, blir det slutliga resul­tatet gott.

Sinnesändring

Har vi kommit bort från Gud, kan lidandet leda oss till sinnesändring och föra oss tillbaka till honom. Vid ett tillfälle då jag gästpredikade i en församling, tog pastorn mig med på ett besök hos en av församlingens medlemmar. Han hade förbe­rett mig på att jag skulle få höra ett mycket gri­pande vittnesbörd. Jag måste säga, att mannen vi besökte visade sig vara en strålande kristen, som varit blind i över tjugo år. Han berättade att han blivit frälst i sin ungdom. Några år hade han levat för Gud och varit mycket aktiv i församlingen. Men så flyttade han hemifrån och kom även bort från Gud. Så fortsatte det i åtskilliga år - tills han blev blind. Med tårfyllda ögon citerade han ett par bibelversar som han älskade: »Förrän jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig vid ditt ord.» »Det var mig gott att jag blev tuktad, så att jag fick lära mig dina stadgar» (Ps 119: 67,71). Hans blindhet hade liksom psalmistens lidande lett till sinnesändring, och det räknade han som en välsignelse.

Tro

Förlusten av nära och kära som lämnat oss kan hos oss väcka ett större intresse för himlen och det tillkommande livet. När prövningar och bekym­mer trycker oss, längtar vi ibland efter den slutliga förlossningen och efter att få flytta hem till Her­ren. När döden berövat oss någon vi älskat, tänker vi på himlen och på att vi har någon som väntar på oss där. Intresset för Gud och de eviga tingen blir större än tidigare.

D L Moody sade vid Henry Drummonds be­gravning:

»Att Henry Drummond flyttat hem har gett himlen ännu en attraktion.»

Vi känner det ofta på samma sätt.

Robert Service uttryckte vad många upplevt när han skrev:

Jag sökt honom -
sökt på de vidsträckta haven,
på snöbergens tindrande toppar,
i djupa skogarnas dunkel.
I ödsliga öknar jag ropat hans namn,
men ingenstans -
ingenstans hördes ett ljud.
Jag sökte och sökte
men fann inte Gud.
Men efter allt sökande hände en dag
mig drabbade dödens förfärande slag.
Mitt barn lagts på bår -
det jag älskat så ömt,
som varit mitt allt,
om vars framtid jag drömt.
Det var mig av alla det hårdaste bud.
Men när jag förkrossad
då lyfte min blick -
DÅ SÅG JAG GUD!

En del människor lyfter aldrig sin blick förrän de ligger där på rygg. Mer än en har funnit Gud tack vare sorg och lidande.

Till Guds ära

Lidandet kan ge oss tillfälle att ge Gud ära och vara hans vittnen. Vi talade i ett tidigare kapitel om mannen som var född blind och om hur detta gav Jesus ett tillfälle att ära Gud (Joh 9). På samma sätt kan våra lidanden leda till att Gud blir ärad.

Aposteln Paulus gladde sig över att hans fångenskap blivit till framgång för evangeliet. Ordet som här översatts med »framgång» används i andra sammanhang om vägröjare som högg sig fram genom skogarna för att bana väg för de romerska härarna, så att de kunde tränga fram till områden de inte kunnat nå på annat sätt. Paulus såg det så, att hans lidande banat väg och öppnat nya dörrar för evangeliet. Det hade gett honom en chans att predika även för fångvaktare (Fil 1:12-13).

Lucille som tillhörde den församling jag tjänar, kämpade länge med cancern. Men trots sitt lidan­de var hon alltid strålande glad och folk häpnade över det. Hon förvandlade sin sjukbädd till pre­dikstol, och därifrån vittnade hon om Herren. Genom sitt sätt att reagera inför lidandet och genom sina ord fick hon bli ett redskap till att föra många till Herren. Hon fick människors öra på ett sätt som annars inte varit möjligt för henne.

Medkänsla

Lidandet gör oss mera förstående för hur andra kan ha det, så att vi ömmar för dem som har det svårt. De av oss som inte behövt gå igenom stora lidanden kan ha svårt att sätta sig in i hur en del människor har det. Trångmål och svårigheter har en förmåga att mjuka upp oss, att göra oss mer känsliga och förstående.

Abraham Lincoln hade alltid varit godhjärtad. Men efter att hans son Willie dog i februari 1862, gjorde det lidande han då kände att han blev extra ömhjärtad mot personer som hade det besvärligt. Han besökte därför ofta soldatläger, sjukhus och fängelser, talade med männen och vann både deras förtroende och kärlek.

Jag har tänkt på att aposteln Paulus talar i ett av sina brev om att Gud hade tröstat honom och hans medarbetare i alla deras svårigheter, så att de i sin tur kunde trösta dem som hade det svårt (1 Kor 1:4). Gud använde alltså Paulus lidande så, att han skulle bli i stånd att trösta andra.

Vi blir skickade att hjälpa andra på samma sätt. Svårigheterna vi möter i livet lär oss för det första hur andra kan känna det, och för det andra att Guds nåd är nog för oss. Sen kan vi säga till andra som är prövade:

»Jag inte bara förstår hur du känner, för jag har gått igenom något liknande, men jag fann då att Guds nåd var mig nog. Vad han gjort för mig kan han göra för dig också.»

Bibeln lär att vi inte bara är förvaltare av gåvor vi fatt, utan också av vad erfarenheterna lärt oss - och då gäller det även våra sorger och lidanden. Gud använder sig ju ofta av dem för att göra oss till bättre redskap i sin tjänst.

Någon sa vid ett tillfälle: »Det går inte att bryna en yxa mot en klick smör.» Ibland är det svårigheterna som blir brynstenar. Gud använder dem för att skärpa oss och göra oss användbara.

Inspiration

Våra lidanden kan också inspirera till tro hos andra. En del av de troende i församlingen i Rom hade svalnat i sitt nit för Herren. Av fruktan för förföljelse hade de upphört med att vittna om Herren. Så kom Paulus till Rom som fånge. När de andra kristna då såg hans mod, hans glada sätt och hoppfullhet, inspirerade det dem till att göra nya insatser. De började vittna igen (Fil 1: 13-18). Det händer ofta att en persons tro blir styrkt genom någon annans tro.

Det sker under

Visst behagar det Gud ibland att hela de sjuka på en gång och att återföra de döende till livet som svar på enträgen hjärtebön. Det sker under, även om läkare, läkemedel och vanlig sjukvård ofta får vara redskap i Guds hand till sjukas he­lande. Men som sagt är det ibland Guds vilja att gripa in på ett särskilt sätt och göra ett under. Där­för bör ingen sjuk försumma att söka Guds hjälp till läkedom.

När  aposteln  Paulus  var  i fängelse i  Rom, skickade församlingen i Filippi Epafroditos till ho­nom med en kärleksgåva för att bli honom till hjälp. Medan Epafroditos var ute i det ärendet blev han allvarligt sjuk, och Paulus skriver: »Sjuk var han verkligen, nära döden.» Ordet som över­satts »nära» betyder bokstavligen »vägg i vägg med». Epafroditos var så sjuk, att han befann sig »vägg i vägg» med döden. Han var så nära döden han kunde komma utan att dö. Men så förbarma­de sig Gud över honom och gjorde honom frisk. Gud helade Epafroditos, inte bara för hans egen skull utan också för Paulus skull. Om Epafroditos hade dött, skulle det ha blivit till sorg på sorg för Paulus. För att bespara sin trogne tjänare ytterli­gare sorg reste Gud upp Epafroditos från sjuk­bädden (Fil 2:27).

I Andra Konungaboken berättas att konung Hiskia låg för döden men ropade till Gud. Och Gud hörde hans bön, förbarmade sig över honom och gav honom ytterligare femton år att leva (2 Kon 20:1-6).

Aposteln Paulus stod själv ofta ansikte mot ansikte med döden, men Gud räddade honom gång på gång, så att han kunde fortsätta sin be­tydelsefulla gärning (2 Kor 1:9-11; 11:23).

För bara några veckor sedan officierade jag vid en begravning. Det var en äldre änkefru som fått sluta. Tretton år tidigare hade hon varit mycket sjuk och fått besked av läkare att hon hade bara några månader kvar att leva. Hon hade då sålt sitt hem och flyttat till sin dotter för att där till­bringa de sista månaderna av sitt liv. Men till allas förvåning levde hon ytterligare tretton långa år. Så länge helbrägdagörelseunder sker, har vi all orsak att tro på och bedja om under.

Vi ska ta till oss uppmaningen i Jakobs brev: »Är någon av er sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över ho­nom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk» (Jak 5:14-15).

Du som just nu befinner dig mitt uppe i bedrö­velser och lidanden tycker kanske, att det inte kan komma något gott av det. Men misströsta inte. Det tar som regel lite tid, innan det goda som är en frukt av lidandet kommer till synes.

Vi ska komma ihåg, att allting »samverkar» till det bästa för den som älskar Gud. Många gånger kan vi inte finna något gott i separata händelser och upplevelser i och för sig. Det kan vara som med ingredienserna i ett bakverk. Mjöl, fett, jäst­pulver och andra ingredienser smakar var för sig inte särskilt bra. Men när de blandas med var­andra i rätta proportioner och gräddas vid rätt temperatur och lagom länge, kan resultatet bli delikat.

På samma sätt kan Gud blanda ingredienserna i vårt liv, det behagliga med det besvärliga, och göra något värdefullt av det.

Om du håller fast vid detta i tro, kommer Gud inte att svika dig. Och under tiden skall du hålla i minnet, att ingenting kan skilja dig från Guds kärlek och omsorg (Rom 8:35-39).

Paul W.Powell

1981