SORG (2)
Du får välja

Det viktigaste är inte att veta varför man får lida, utan hur man tar det. Attityden, inte svaret, är nyckeln till ett liv i seger.

Att veta orsaken till ett lidande lindrar inte smärtan och läker inte såren, men om vi reagerar inför det på rätt sätt, kan lidandet bli oss till gagn, oavsett vad som varit orsaken därtill.

Det beror uteslutande på oss själva hur vi rea­gerar inför lidandet. Vi har inte möjlighet att välja i större utsträckning vad vi skall möta här i livet. Men även om vi aldrig kan förstå varför somligt händer oss, kan vi avgöra hur vi skall möta det. Vi kan bestämma hur olika upplevelser skall få påverka oss genom vårt sätt att ta ställning till dem.

Det var en ung man som gick från dörr till dörr och sålde böcker. Han var ofärdig och rörde sig med påfallande svårighet. På ett ställe där han knackade på blev han ganska bryskt avvisad av damen som öppnade. När han då vände sig för att gå vidare, märkte hon att han var handi­kappad och kallade honom tillbaka.

»Inte visste jag att ni var ofärdig», sa hon.

»Jag ska väl köpa en bok av er då.»

Men det var inte medömkan den unge mannen var ute efter, han sålde böcker, och det lät han henne förstå.

»Men det sätter väl sin färg på livet att behöva vara rörelsehindrad?» sa hon.

»Ja visst», svarade han. »Men Gud vare tack att jag själv kan få bestämma färgen.»

Just det! Det kan vi få göra. Besvärligheter och prövningar vi möter färgar våra liv, men vi kan få välja färgen. Vi kan nämligen reagera inför lidan­det på minst fem olika sätt.

Bitterhet

Vi kan bli bittra. Vi kan följa det råd som Job fick av sin hustru. Vi kan »tala fritt ut om Gud (eller 'förbanna', eng övers) och sen dö» (Job 2:9).

Till och med sådana människor som säger sig inte tro på Gud gör på det sättet ibland. När skådespelaren Dean Jones berättade om sin om­vändelse och redogjorde för det elände han gått igenom, sa han:

»Jag hade slutat tro på Gud, men jag hade inte slutat att skylla mitt elände på honom.»

En del kristna reagerar på samma sätt inför lidandet. De skyller Gud för allt de råkar ut för, blir förargade, skeptiska och fulla av otro.

Det är mycket tragiskt. Vad tjänar det till att bli bitter? Det förändrar ju inte situationen. Det förtar inte smärtan. Det ger inte mer mening åt livet. Det enda som bitterheten förändrar är män­niskan själv. Bitterhet gör en människa sur, tvär och otrevlig. Blir vi bittra, ser vi bara en sida av saken. Om ondska och lidande här i världen får oss att ifrågasätta att det finns en rättfärdig Gud, borde det goda som vi får njuta tala för att han finns. Om prövningar och svårigheter gör det svårt att tro på Gud, borde hans godhet mot oss göra det svårt att inte tro på honom.

Arthur John Gossip sa vid ett tillfälle: »När en del människor prövas, överger de all tro på Gud. Men vad hugger de då tag i istället?» Och det sa han mot bakgrunden av sin egen olycka.

Inför lidandet har vi det ungefär som Jesu lär­jungar hade det när Mästaren frågade dem: »Ska ni också gå ifrån mig?» De svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord» (Joh6:68).

Det är så här i livet, att antingen håller du dig uppe med Jesus, eller också sjunker du ner i för­tvivlan. Slösa inte bort din tid i bitterhet. Det tar alldeles för mycket på krafterna och tjänar inte någonting till.

Självömkan

Man kan också reagera inför svårigheterna med att tycka synd om sig själv och säga:

»Varför skulle just jag råka ut för det här?»

Ge inte efter för denna negativa böjelse! Andra människor har mött samma svårigheter, be­mästrat dem och gjort underbara prestationer i livet. Det kan du också göra. Beethoven skrev en del av sin vackraste musik efter att han blivit stendöv. John Milton skrev Det förlorade paradiset sedan han blivit blind. Robert Louis Stevenson led av tuberkulos. Franklin D Roosevelt var svårt handikappad till följd av polio och måste ha stöd av stålskenor för att kunna stå, men det hindrade honom inte från att bli Förenta Stater­nas president. Thomas Edison var nästan döv, men hans uppfinning har ändrat historiens gång.

När Louis Braille var tre år gammal råkade han ut för en olycka i sin fars verkstad och blev blind för livet. Han kunde ha gett upp och inte brytt sig om att uträtta något produktivt. Men vid arton års ålder hade han tänkt ut ett alfabet för blinda, punktskriften, som blivit till omätlig hjälp för miljontals synskadade.

Aposteln Paulus talar om att han plågades av en tagg i sitt kött. Vad var det? Vi vet inte. Han har efterlämnat tretton brev åt oss, men den helige Ande manade honom aldrig att skriva och för­klara varuti taggen bestod.

Han ville bli befriad från den och bad gång på gång att den skulle bli borttagen. Men så skedde inte, och han måste leva med den. Men han lät inte »taggen» dominera sitt liv, utan ägnade sig åt det som var hans huvuduppgift i livet. Och han fick så mycket att göra, att det inte blev någon tid över att ömka sig.

Framlidne Herbert H Humphrey, som var senator i Minnesota och under en period Förenta Staternas vicepresident, var en stor optimist och full av entusiasm. Sedan han blivit opererad för cancer fick han veta, att han knappast hade någon chans att leva mer än högst fem år till.

När någon då beklagade honom, svarade han: »Kära du, det är inte vad de tar ifrån en som räknas, det är vad man gör av det man har kvar.» En motgång är en upplevelse - inte något av­görande. Låt därför inte motgången driva dig vare sig till misströstan eller till självömkan. Om dessa människor som jag nämnt och som besvärades av så svåra handikap kunde och vågade gå in för så stora saker, varför skulle då inte du också kunna det?

Obefogad resignation

Det finns också en möjlighet att bara resignera inför lidandet. Det är ett tredje sätt. Man menar att det får väl gå som det vill. En del människor tror att man måste acceptera allt utan att ifråga­sätta någonting här i livet.

Jag höll en gång en predikan om prövningar och lidanden och sa då bland annat, att vi har rätt att fråga Gud varför vi måste ha det som vi har. Veckan därefter sade en kvinna till mig, att mitt påstående chockerat henne. Hon ansåg att ingen kunde ha rätt att ställa en sådan fråga till Gud.

Jag påminde henne då om att profeten Habackuk gjorde det. Han var kanske den förste av Israels religiösa skeptiker, kan man säga. Han hade sett hur de ogudaktiga blomstrade och hade framgång, medan de rättfärdiga förtrampades, och han ropade till Gud för att få en förklaring. Han ville veta varför det kunde vara så (Hab 1:3). Och så tillade jag, att även Jesus frågade Gud. När han hängde på korset ropade han: »Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?» (Matt 27:46).

Enligt Bibeln håller Gud oss ansvariga för vad vi gör, och jag tror att han väntar sig att vi skall räkna med att han också ansvarar för vad han gör. Det finns mycket som bara Gud kan förklara. Många gravar på kyrkogården kan behöva en förklaring. Det finns en mängd lidanden och sjuk­domar som aldrig far någon förklaring, om vi väljer att bara dölja våra känslor och vägrar att ta lärdom av sorgerna i livet.

Även om vi inte får svar på en gång, är det inte fel av oss att fråga Gud varför något hänt. Han har gett oss förstånd, och han väntar sig att vi skall ta reda på vad som är livets och lidandets mening. Att godta allt som möter utan att fråga varför, är att inte använda det förstånd Gud gett oss.

Full intellektuell förklaring

Ett fjärde sätt att reagera består i att kräva full intellektuell förklaring till allt som händer. Det är lika oresonligt som den blinda resignationen. Det är att begära mer än Gud vill uppenbara. Vi måste komma ihåg, att vi aldrig till fullo kan fatta Guds tankar och vägar. De är outgrundliga (Rom 11:33).

Trots att det måste finnas en förklaring till allt lidande här i världen, kan vi inte med vårt be­gränsade förstånd fatta hur det kan ligga till i varje särskilt fall. Vi måste nöja oss med att inse vår begränsning. Det är mycket vi inte kommer att förstå förrän vi är hemma hos Herren en gång (1 Kor 13:12). Att förvänta sig att man skall be­gripa allt här i livet är att begära för mycket.

Tro

Bästa reaktionen inför lidandet är att låta det dra oss närmare Gud i tro. Tron blickar upp till Gud för att få hjälp och finna hopp. Tro är att hålla fast vid Guds kärlek och makt, så att man ber honom om hjälp. Tro är att förtrösta på Gud, även då man inte förstår varför något hänt.

Eloise Hammach hade den sortens tro som jag här åsyftar. Hon tillhörde en församling där jag en tid varit pastor. Så kom jag tillbaka dit en gång i samband med en begravning. Det är flera år sen nu. När vi stod där vid den öppna graven berättade hon för mig, att hon just fått besked om att hon hade cancer. Flera år tidigare hade hon blivit opererad för samma sjukdom och efteråt fått en hel serie behandlingar. Hon hade sen dess inte haft några besvär och trodde att hon var frisk. Men för ett tag sen hade besvären återkommit, och läkarna hade tillrått henne att lägga in sig på sjukhus för en ordentlig undersökning. Naturligt­vis hade hon blivit orolig.

»Jag har varit så bekymrad», sa hon, »och så rädd att jag inte kunnat sova. Jag har bett och bett tills jag inte orkat bedja mer. Till slut har jag sagt: 'Nu Gud, vad som än kan vara din vilja så böjer jag mig under den.' Och tänk, när jag sa detta uppfylldes jag av en frid som jag aldrig känt maken till i hela mitt liv.»

När proven blev klara bekräftades vad hon fruktat. Det var cancer i framskridet stadium, men hon sa:

»Men friden, den har jag kvar. Jag blev inte alls orolig. Jag blev inte alls upprörd — inte heller be­kymrad. När mina vänner kom på besök och märkte hur jag tog det sa de: 'Men Eloise, det här förstår vi inte.'»

Och så fortsatte hon:

»Vet du, Paul, jag förstår det inte heller. Jag tror att det här måste vara den sortens frid som övergår allt förstånd.»

Eloise vände sig till Gud i sin nöd, och han gav henne den kraft och den nåd hon behövde för att kunna vara vid gott mod trots lidandet.

Han kan göra detsamma för oss, om vi vänder oss till honom.

Bitterhet och självömkan kan ödelägga oss. Att blint tro på ödet eller att kräva förklaring på allt kan aldrig tillfredsställa. Men tron på Gud kan styrka och bära oss.

Låt ditt lidande få föra dig närmare Herren. Sök honom i Ordet och i bönen. Be honom ge dig mod, kraft och frid. Gör du det, kommer du, efter att du genomgått din prövning, att vara klo­kare, modigare och en bättre människa.

Paul W.Powell

1981