SORG (1)
Varför? — Säg varför?

Don Anthony var en sann kristen, och han trium­ferade i döden. Men innan den slutliga segern vanns grubblade han mycket över lidandets gåta. Det hela började med att han en sommar fick besvär med magen, och då besvären bara fort­satte, vände han sig till en läkare för att få hjälp. Läkaren remitterade honom till Scott och Whites sjukhus i Temple, Texas, för en grundlig under­sökning. Läkarna där föreslog ett operativt ingrepp för att man säkert skulle kunna avgöra vad det var för fel. Man befarade nämligen det värsta. Mycket riktigt upptäcktes också en elakartad tumör, som inte gick att operera. Han fick också veta, att om inte ett rent under skedde, skulle han ha högst ett år kvar att leva.

Jag besökte honom bara några dagar efter att han fått detta besked, och han berättade då om den kamp han utkämpade. Som de flesta av oss hade han alltid räknat med att han skulle leva tills han blev gammal och att han skulle få en stilla död medan han sov. Han kunde inte fatta, varför han så plötsligt skulle råka ut för en obot­lig sjukdom. Han var ju bara i fyrtioårsåldern.

Som far till två tonåringar tänkte han på att han inte skulle få se dem växa upp, och det oroa­de honom. Hur skulle han kunna lämna dem under ett så betydelsefullt skede i livet?

Don var fast övertygad om att det var Gud som lett honom in i den nya uppgift han hade som ledare för baptistsamfundets skolor i Texas. Han hade nyligen gjort upp en långsiktig planering av arbetet, som skulle komma att kräva hans över­inseende för att kunna genomföras med framgång. Han kunde inte förstå, varför Gud lett honom in i uppgiften och sen låtit sjukdomen drabba honom just som hans arbete börjat bära frukt. Om nu sjukdomen dessutom skulle bli långvarig, undrade han mycket över hur han skulle kunna stå ut dag efter dag med den värk, den svaghet och det miss­mod han säkerligen skulle få uppleva. Han brotta­des här med frågeställningar som alla lidande människor gör sig. Varför hade detta hänt honom? Varför?

Den frågan har många visa, många filosofer och helgon brottats med under seklernas gång. Dessa ständiga sjukdomar, krig, olyckor, nödtider och farsoter förbryllar oss. Vi undrar varför Gud inte sätter stopp för alltsammans, att han inte gör slut på allt i den vägen.

Det är inte lätt att finna ett svar. Senator Tho­mas Hart Benton i Missouri brukade på sin tid tala om något han kallade för »förenklingssjuka». Han avsåg då tendensen att ge alltför ytliga och enkla förklaringar på stora och svåra problem i livet.

Erfarenheten och studiet av Bibeln har lärt mig att undvika sådana svar på lidandets problem. Det går så lätt att skylla allting på Gud, att be­teckna något som hänt som ett utslag av Guds vilja — eller kanske som ett djävulens verk. Men det är att ta saken för lätt. Problemet är mer komplicerat än så.

Att förklara varför människor får lida är inte lätt, men spörjande sinnen och plågade hjärtan kräver en förklaring. Därför samtalade jag med Don om vad som kan vara anledningen till att vi människor får lida.

För syndens skull

Den äldsta och vanligaste förklaringen till varför människor får lida är att lidandet kommer från Gud som ett straff för begångna synder. Den upp­fattningen är djupare rotad hos oss än vi kanske har klart för oss. En av mina vänner, han är jurist, började få huvudvärk ganska ofta, och när vanliga huvudvärkstabletter inte lindrade värken gick han till läkare. Denne befarade att det kunde röra sig om någon tumör på hjärnan, men för att kunna vara riktigt säker ville han att min vän skulle låta undersöka sig vid John Sealysjukhuset i Galveston. Proven som togs där bekräftade läkarens värsta farhågor. Det rörde sig nämligen om en tumör som skulle behöva opereras omgående. Men läkarna förberedde min vän på att det före­låg en risk för att han inte skulle överleva opera­tionen.

Charles bad mig besöka honom före operationen, och jag reste ned till honom och hans familj. Medan vi då samtalade i enrum med varandra sade han: »Jag undrar vad jag gjort för galet för att förtjäna detta? Jag tycker inte att jag gjort något illa.» Omedvetet antydde han, att han trod­de att allt lidande kom från Gud som straff för synden. Han trodde, att eftersom han fatt cancer, måste han ha begått någon svår synd. Men han visste inte vari den bestod.

Den sortens förklaring på lidandets gåta var den allra vanligaste på Gamla testamentets tid. Jobs bok är troligen den äldsta boken i Bibeln, och där berättas om en rättfärdig man som förlorade sin familj, sin förmögenhet och sin hälsa. Tre av hans vänner kom till honom för att trösta honom i hans bedrövelse, och en av dem uttryckte vad alla på den tiden ansåg när han sa: »När hände det att en oskyldig fick förgås? Och var skedde det att de redliga måste gå under?» (Job 4:7). Eftersom Job råkat illa ut, berodde det naturligtvis på att han gjort något orätt. Det var deras mening. De trodde att allt lidande berodde på synd.

Den synen på orsaken till lidandet härskade fortfarande på Jesu tid. Jesu lärjungar frågade honom vid ett tillfälle om en man som var blind från födelsen: »Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?» (Joh 9:2). De var säkra på att hans blindhet berodde på synd, och deras fråga gällde enbart vem som syndat. Den förklaringen på lidandet möter man fortfarande, när man talar med människor.

Det är sant att visst lidande beror på Guds dom över synden. Floden kom på Noas tid på grund av människornas ondska. Profeten Amos säger att hungersnöd, farsoter och jordbävningar, och även nederlag i krig berodde på Israels synd. Och enligt aposteln Paulus far människan skörda vad hon sått (Gal 6:7). Det finns lagar här i världen som vi inte kan bryta mot utan att råka illa ut.

Men Jesus avfärdade konsekvent att detta skulle vara enda förklaringen till lidandet i världen. Som svar på lärjungarnas fråga om vem som syn­dat, eftersom mannen blivit född blind, sa Jesus faktiskt att det var ingen (Joh 9:1-3). Jesus fram­höll alltså, att det fanns lidande som inte hade samband med någon synd eller egenskap hos människan.

Viss dom över synden drabbar här och nu och har med sig lidande av alla slag, men i stort sett har Gud sparat sin dom till tidens slut (Matt 13: 18-43).

En Guds tuktan

En annan förklaring till lidandet är att det kom­mer som en Guds tuktan. Detta står då också i nära samband med tanken på dom utan att därför vara precis samma sak. Lidanden och prövningar som Gud låter komma i vår väg möter oss inte som straff utan är till vår fostran, för att vi skall dra oss närmare honom.

Guds ord lär oss detta klart och tydligt i Heb 12:5-15. Tuktan framställs som ett uttryck för att Gud älskar oss och att vi är hans barn — hans äkta barn. Om Gud älskar oss som sina barn, måste han aga oss som en far, för att vi skall ut­vecklas och mogna till vad han avsett. Om vi inte blir tuktade, kan det bero på att vi inte är hans barn.

Själv har jag som förälder ofta blivit tvungen att tukta mina barn. Jag har sagt ifrån åt dem, jag har grälat på dem och satt dem på plats — till och med gett dem stryk. Aldrig har det varit lätt. Det har faktiskt smärtat mig mer än jag tror det smärtat dem. Men det har varit nödvändigt. Det har sett ut som om barnen inte skulle lära sig på annat sätt. Och jag har älskat dem alldeles för mycket för att lämna dem vind för våg utan tillrättavisning. Jag har velat att de skulle växa upp till ansvarskännande, sunda och lyckliga människor. Och kärleken har krävt att jag fostrat dem.

Likadant är det med Gud i hans förhållande till oss. Är vi hans barn, far vi räkna med att han kommer att tillrättavisa oss — ja, även bestraffa oss ibland. Han älskar oss alldeles för mycket för att inte ta itu med oss, ,när vi gjort något fel.

Gud använder då alla slags erfarenheter för att fostra sina barn. Det kan röra sig om kroppslig svaghet och sjukdom - ja, till och med om död (1 Kor 11:30-32). De troende i Korinth hade upp­trätt ovärdigt och inte visat vederbörlig respekt för Herrens lekamen och blod. De hade gjort Herrens måltid till en dryckesfest. För att tillrätta­visa dem hade Gud låtit sjukdom och svaghet drabba dem, och det står att några av dem till och med hade avlidit. Det står faktiskt så — av­lidit! Därav kan vi sluta att Gud ibland tar bort sina barn ur världen hellre än han låter dem gå under i sin synd (1 Joh 5:16).

En hemsökelse från Satan

Den mest logiska förklaringen till lidandet bortser vi ofta från. Vi är blinda för att det kan vara Satan som sänt det för att därigenom beröva oss tron. Han är alltjämt i verksamhet här i världen, och han har stor makt. Gud har visserligen be­gränsat den, men den är ändå stor. Den som skyl­ler allt lidande på Gud har glömt bort att djävu­len finns och att han är i full verksamhet.

De bibliska författarna skyller ofta sjukdomar och lidanden på djävulen. Jesus talar om en kvinna som »Satan hållit bunden i arton år» (Luk 13:16). Paulus talar om att han »fått en tagg som sticker honom», och han beskriver den som »en ängel från Satan som misshandlar honom». (Se 2 Kor 12:7-10.) Han var övertygad om att det var Satan - inte Gud - som var upphovet till det lyte som plågade honom.

Jobs lidande hade också Satan som upphovs­man. Författaren till Jobs bok berättar om hur Åklagaren (Satan) trädde fram inför Gud och an­klagade Job för att tjäna Gud enbart för egen vinnings skull. När Satan vidhöll detta, tillät Gud att han skulle få pröva Jobs tro.

Till att börja med skickade Satan en storm, som dödade alla Jobs barn. Han sände sen rövare, som plundrade och lade beslag på allt han ägde. Till slut plågade han Job med bölder över hela kroppen.

Dessa Jobs lidanden kom inte i något enda fall från Gud. Alltsammans var Satans verk. Och de kom inte därför att Job varit en dålig människa. De kom därför att han varit rättfärdig. Lidandet var ett försök från Satans sida att driva Job till förtvivlan. Syftet var helt enkelt att förmå Job till att förbanna Gud och sen dö. Detsamma är sant om mycket av vårt lidande också.

Gud är inte upphov till lidande och till sådant som är ont. Olyckan är inte hans verk, inte heller sjukdomen. Han vill inget av det slaget och är inte upphov därtill. Tvivlar du på det? Tänk då ett ögonblick på skapelseberättelsen. Ursprungligen förekom ingen sjukdom, inga olyckor, inga miss­bildningar. Det fanns ingen död i världen. Allt i den vägen gjorde sitt inträde efter att Adam och Eva fallit i synd (1 Mos 3:17-19). Det säger oss något om Guds idealvärld före syndafallet.

Tänk sen på hur det skall bli vid tidens slut. I himlen skall det inte finnas några tårar, ingen sorg, ingen smärta och ingen död (Upp 21:4). Det säger oss, att det som är ont och som smärtar inte är Guds bästa vilja för oss.

Om detta inte är nog bevis, tänk då på Jesu liv och verksamhet. Jesus använde en stor del av sin tid på jorden till att bota sjuka och lidande män­niskor. Han skickade aldrig bort någon eller sa: »Jag är ledsen, min vän, men Gud vill att du ska bära ditt lidande.»

Jesus betraktade sjukdom och död som in­kräktare och som främmande företeelser i Guds rike. Han ansåg inte Gud vara upphov därtill, och det ska inte heller vi göra. Så nästa gång någon sjukdom, olycka eller annan prövning drabbar dig eller någon du älskar, kan du vara säker på att den inte kommer från Gud. Du frågar kanske: »Varför har Gud låtit det gå så här?» eller »Är det Satan som ställt till med detta?» Om du undrar: »Vad har jag gjort för att förtjäna detta?» kan svaret mycket väl vara att inget av dina förmodanden är befogat.

Mycket lidande här i världen är Satans verk och syftar till att driva Guds barn till förtvivlan och till att vända sig bort från Gud. Händer det att Gud måste tukta sina barn, gör han det för att de skall bli bättre, men Satans attacker syftar till att göra dem bittra.

Den fria viljan

Vår fria vilja kan vara en annan orsak till att vi får lida. Nu kan man ju fråga sig, varför Gud skapade oss sådana som vi är, och svaret blir att han skapade oss för att vi skulle dela hans glädje. Men förutsättningen för att vi skall kunna göra det är att vi kan välja fritt. Hade Gud inte gett oss den friheten, skulle vi inte kunna känna samma glädje som han. Gud skapade oss därför med en fri vilja. Med den gåvan följer emellertid både en risk och ett ansvar.

Vi har alla förmånen och förmågan att själva välja hur vi vill ha det. Människan har sin lust i att gå egna vägar, säger profeten Jesaja (66:3). Det betyder att vi kan välja att vandra med Gud eller att gå bort från honom. Vi kan lyda hans ord eller bryta mot det. Vi har vår frihet att begå misstag och göra dumheter. Vi har frihet att synda. Mycket lidande är en följd av att man miss­brukat den fria vilja man blivit begåvad med av Gud.

Låt mig ta en bild. Den värld Gud har skapat regleras av lagar, och en av dessa lagar är tyngd­lagen. Rättar vi oss efter dessa lagar går det bra för oss. Men bryter vi mot dem, blir vi lidande på det. Valet är vårt. Tyngdlagen håller vår värld samman. Utan den skulle allt flyga åt alla håll. Tyngdlagen är följaktligen god. Men bryr vi oss inte om den utan exempelvis stiger ut i luften från en hög klippavsats, kan det leda till att vi slår ihjäl oss.

Vi är också fria att synda om vi vill. Vi kan dricka oss druckna och sen köra bil och kanske köra över ett oskyldigt barn. Skulle något sådant hända, ska vi sen inte säga, att det var Guds vilja. Lagen stämplar det som ett brott. Säger vi något annat, skulle det ju betyda att vi skyller Gud för sånt som vi bestraffar människor för. En sådan handling är inte efter Guds vilja. Vi ska inte fråga Gud: »Varför lät du det gå så här?» Nej, fråga drinkaren. Det var han som gjorde sitt val och har att svara för följderna. Skulle vi anmärka på Gud för något, vore det i så fall att han gett oss en fri vilja.

Vi befinner oss i en värld, där ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Det goda som andra gör »stänker» bildligt talat på oss. Vi har nytta av det, och det är vi väl glada för?

Men det finns också onda människor som »stänker» på oss. Mycket lidande här i världen be­ror inte bara på egna misstag och felsteg, utan på andra människors synder. Det ska vi komma ihåg. Gud är följaktligen bara indirekt ansvarig. Ska vi klandra honom för något, vore det i så fall för att han litat alldeles för mycket på oss och inte tvärtom.

Men han ville att vi skulle få smaka hans glädje här i livet och ansåg därför att det var värt risken att ge oss en förutsättning därtill genom en fri vilja. Det var visserligen han som började proces­sen, men det är inte hans fel att vi gjort vad vi gjort. Felet är inte att söka hos Skaparen utan hos de varelser som han skapat. Felet är med andra ord vårt, inte hans.

En värld i vånda

Det finns för övrigt mycket lidande som inte kan påstås vara en hemsökelse från vare sig Gud eller Satan och inte heller kan skyllas på människans fria vilja. Jag tänker på sådant som översväm­ningar, tyfoner, jordbävningar, cancer, miss­bildningar och liknande, som vi inte på något sätt kan rå för. Både onda och goda drabbas lika där­av, och sådana katastrofer förefaller inte, som jag ser det, vara domshandlingar eller tuktan eller en följd av människans fria val. Varför händer då sådant? Därför att hela jorden lider under förbannelsen för syndens skull — en värld i vånda.

Tragedi, lidande och död finns inte med i bilden av den ursprungliga skapelsen. Sådant kom som en följd av syndafallet. När den mänskliga natu­ren föll, då föll också den omgivande naturen (1 Mos 3:17-19). Få av oss har klart för sig vilka långt gående följder synden haft och har enligt naturens ordning. När Adam och Eva syndade, släpptes allahanda onda krafter lösa på jorden. Hela skapelsen infekterades av människornas synd. Här har vi måhända förklaringen till de flesta naturkatastrofer som betecknats som gudomliga domsakter.

Aposteln Paulus framhåller, att hela jordens tillstånd är lika dåligt som människans. Skapelsen ropar som i födslovåndor efter förlossningen (Rom 8:22). Det betyder att hela naturen är under förbannelse för syndens skull, precis som männi­skan är det. Och den slutliga förlossningen från Gud kommer inte bara att omfatta människan utan även både himlen och jorden (2 Pet 3:13).

Stormar, nödtider, farsoter och naturkatastrofer är bara yttringar av hur hela naturen suckar och våndas. Mycket lidande är därför helt enkelt det pris vi får betala för att leva här i en värld, som är förbannad för syndens skull.

Låt mig ta en bild. Vårt liv här är som att gå in på isoleringsavdelningen på ett sjukhus. Det spelar ingen roll hur frisk du är, du tar en risk. Problemet är inte ditt hälsotillstånd utan den ned­smittade omgivningen. Att gå in där betyder att du utsätter dig för faran att bli smittad.

Det är förenat med fara att leva i denna av synden smittade värld. Du kan få lida av syndens följder, och detta lidande behöver inte alls ha något att göra med det liv du levt. Det ingår bara i risken att leva i en värld som blivit förbannad för syndens skull.

Vi ser alltså, att lidandet här i världen kan ha många orsaker. Somligt lidande kan vara en Guds dom över synden. Somligt kommer som tuktan och tillrättavisning för att vi skall utvecklas på rätt sätt. Satan tillfogar också lidande för att därigenom skada vår tro. Somligt lidande kan bero på vår egen oförsiktighet eller dumhet. Det finns lidande som orsakats av andras synder och lidanden som helt enkelt har sin orsak i att vi lever i en värld som är hemsökt av synden.

Som vi ser finns det inget heltäckande svar på lidandets gåta. När vi lärt oss allt som går att lära sig om lidandets möjliga orsaker kanske vi ändå inte kan förklara, varför det drabbat i något visst fall. Det kan förbli en gåta så länge vi lever.

Eftersom vi alltså inte kan finna svar på alla lidandets varför, gör vi klokt i att hålla ut i tro på Gud och ödmjukhet hur det än ser ut. I lik­het med Job, som först inte alls kunde förstå var­för hemsökelsen drabbat honom, gör vi klokt i att säga: »Även om han slår mig, vill jag ändå för­trösta på honom» (Job 13:15, eng. övers). Vi får säga som Jesus, som inte kunde förstå varför Fadern övergett honom där han hängde på korset: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande» (Luk 23:46).

Detta är inte något utslag av blind fatalism (ödestro). Det är kristen optimism. Aposteln Paulus lärde sig genom sitt lidande, att Guds nåd var nog för honom (2 Kor 12:9). Guds nåd är nog för dig också. Om du håller ut i förtröstan på Gud, även då du inte får svar på alla varför i livet, skall du finna att detta är sant. Av vad orsak lidandet än kommer i din väg, kommer det att bli dig till nytta både i livet och i döden.

Paul W.Powell

1981