I stödgruppen kan man skämta

Skrivet av A.Asker

2005-09-25 13:04

Publicerat 25 maj 2005 05:30 i Svenska Dagbladet

I stödgruppen kan man skämta om det värsta

Brita von Polgar förlorade sin man och sina döttrar i tsunamikatastrofen. Lars Hartzell sin sambo och sin dotter. Stödgruppen de deltar i har inte bara blivit deras hjälp och tröst, utan också deras livlina.

Hur mycket sorg ryms i ett rum? När nio personer möts som alla förlorat sina barn, och i några fall även sin partner, blir sorgen massiv.
- Det är skönt för man behöver inte ta någon hänsyn. "De vanliga människorna" vill man inte oroa för mycket, säger Brita von Polgar.
"De vanliga människorna" är alla vi som inte fått våra familjer utraderade.
Brita von Polgar förlorade sin man Imre och döttrarna Moa, 10 år, och Clara, 8 år, i tsunamin. Lars Hartzell miste sin sambo Linda och dottern Mira, 1 år.
Stödgruppen är ett samarbete mellan Röda korset och Referenspunkt Ersta. De hade sitt första möte i februari i år.
- Det kändes väldigt konstigt att sätta sig med nio personer som var mer eller mindre rödgråtna, en del med fysiska skador. Men vår handledare bröt isen direkt och bad alla i tur och ordning berätta vad de varit med om. Första personen började gråta och sedan dess har vi allihop kunnat gråta inför varandra, berättar Lars Hartzell.
Vi träffas hemma hos Brita von Polgar och dricker kaffe i hennes försommarvackra trädgård. Hon har låtit gräset växa, under gungställningen blommar förgätmigej och tusenskönor. Det är nyplanterat i rabatterna, hennes mamma och pappa har hjälpt henne med det.
Efter intervjun ska Lars och Brita träffa stödgruppen. Sedan första träffen har deltagarna träffats ungefär två gånger i veckan.
- Det finns ofta en oro hos "de vanliga människorna" att de ska säga eller göra fel saker. Den oron känner man av hela tiden. I vår grupp är det ingen som har dåligt samvete gentemot andra, förklarar Brita von Polgar.
Plötsligt kommer två svartklädda män in i trädgården. Det är sotarna. När de sotat färdigt påpekar de att stegen viker sig och måste monteras bättre.
- Oj, det är bra att du säger. Det ska jag titta på, svarar Brita von Polgar vänligt.
När jag efteråt frågar om hon verkligen har ork för sådant skrattar hon och säger att hon struntar fullkomligt i om putsen rasar eller stegen svajar. Vardagens trivialiteter har blivit mycket oviktiga.
Sådana erfarenheter kan de dela i
stödgruppen. Brita von Polgar är knappast ensam om att ha svårt att ta sig samman och betala räkningar. Hennes pappa hjälper henne varje månad.
- Men det är ömsesidigt, han tycker om att få hjälpa mig. Jag har kommit på att det är väldigt viktigt att ge lite uppgifter till vänner och bekanta.

Det är underbart med all omsorg från familj och vänner intygar både Brita och Lars, men det kan bli för mycket av det goda.
- Alla ska ta så mycket hänsyn. I stödgruppen är jag en i gänget, på samma sätt som jag var en i kompisgänget förut. Det är jag fortfarande, men min situation efter katastrofen hamnar ofta i fokus, säger Lars Hartzell.
Det finns bekanta som lite försiktigt undrat om de inte går för ofta till stödgruppen, om det inte blir väldigt deprimerande?
- Men det är ju precis tvärtom! Det är stödgruppen som gett mig styrka att fortsätta, säger Lars.
Att gruppen fungerar så bra tror de beror på att alla är i samma situation, alla har förlorat sina barn, de är i samma ålder och de har professionella
personer som leder gruppen.
Numera skrattar deltagarna mer än de gråter på sina träffar. De kan skämta om sig själva, om taffliga begravningsentreprenörer, om döden och om en andra krogsvängskarriär på Café Opera. Sådana skämt skulle vara oerhört sårande om de kom från någon annan.
När deltagarna skiljs åt vet de att de andra också går hem till tomma hus. Efter en middag med vänner kan det vara svårt att vara den enda som går hem till tystnaden.
- Jag missunnar dem inte sina lyckliga liv - tvärtom. Men jag kan känna avundsjuka och framförallt sorg, säger Lars Hartzell.

Inne i Britas hus hänger Imres, Moas och Claras kläder kvar. I korgen i hallen ligger flickornas bollar, reflexer och handskrivna lappar.
- Det är en tröst. Jag är inte alls mogen att plocka undan någonting. På något sätt vill man vara i smärtan. Det gäller bara att disponera den i lite lugn och ro.
I helgen var Brita von Polgar i Järvsö på en träff med andra som förlorat sina familjer.
- Jag har ännu inte tittat på videofilmer, det har
jag inte vågat. Men andra som är i min situation berättade att de gjort det. Då kände jag att jag kanske är mogen att ta det steget.
Med tre att sörja samtidigt är det svårt att veta var man ska börja.
- Ibland drabbas man. När jag ser ett klädesplagg, får en kram av någon av barnens kamrater eller hör en sång så kommer en av dem till mig. Då blir man så otroligt tacksam för att man får möta sorgen till en av dem, säger Brita von Polgar.
Brita och Lars förlorade också flera nära vänner i tsunamin, men har ännu inte haft kraft eller utrymme att sörja dem - vilket är en sorg i sig.
Begravningar och minnesceremonier har avlöst varandra.
- Vi hjälpte varandra i gruppen att orka börja tänka på det här med begravningar. Det var ett otroligt steg, säger Brita von Polgar.

De har haft begravningar för Imre och Linda. Den stora plågan är att barnen ännu inte är identifierade.
Medlemmarna i stödgruppen har bildat en förening som ska sätta press på myndigheterna för att skynda på identifieringen.
- Det visar hur stark stödgruppen är. Om jag varit ensam skulle jag aldrig orkat dra igång en förening, säger Lars Hartzell.
Det nationella sörjandet med minnesceremonier, tysta minuter och minnesmärken betyder ingenting för dem.
- Vi är inte där än. Innan jag har fått hem min familj är frågor om var minnesmärken ska stå helt ointressanta, säger Lars Hartzell.
I medierna har det rapporterats att kommunernas krisgrupper inte behövdes, men Lars och Brita tycker att det är för tidigt att säga. I dagarna ska några av Britas anhöriga börja i en självhjälpsgrupp.
- Behoven kommer efter hand. Alla har så bråttom med allting de ska hjälpa till med. De tror att grupperna inte behövs om ingen hört av sig efter tre månader, säger Brita.
Under resan hem möttes de av mycket empati. Men väl hemma har det varit tyst. Ingen från landsting eller kommun har hört av sig. De har bara uppmanats att lämna prov för att undersöka om de har MRSA-bakterier.
- Då blev jag jätteglad. Åh, vad härligt - de vill kolla mig! säger Brita och skrattar.

Ingen av dem har orkat börja arbeta än. Lars Hartzell, som tackade ja till ett nytt jobb via mejl samma morgon som tsunamin, gjorde ett försök att börja jobba redan i februari.
- Då var jag definitivt inte mogen för det. Det är tungt att gå till ett jobb och kväva känslor. I samma stund man sätter sig i bilen och ska åka hem så kommer allt över en.
Inte heller Brita von Polgar har gått tillbaka till sitt jobb som sjukgymnast.
- Men jag tror att jag så småningom kan bli bättre i mitt jobb av det här. Men då måste jag bearbeta det på rätt sätt.
Det har nu gått fem månader efter tsunamin.
- Jag har inget annat val än att få tiden att gå på ett så drägligt sätt som möjligt och hoppas på att styrkan och meningen kommer, säger Brita von Polgar.
Hon är tacksam att hon kan njuta av natur, god mat och inte minst goda möten.
Lars kan finna tröst i att andra sagt att Lindas och Miras energier finns någon annanstans och att de säkert vill att han ska bli lycklig igen, de vill inte att han ska leva ensam resten av livet utan ny partner eller nya barn.
- Det är många som har sagt det och det kommer nog att hjälpa mig att inte känna dåligt samvete.
Stödgruppen har under de här månaderna varit en anledning att kliva upp på morgonen, duscha och åka iväg.
Naturen är en tröst. För en tid sedan åkte hela gruppen till Gotland, vandrade på stränderna, njöt av lugnet och skönheten, åt gott, drack gott och hade det så bra som de förmådde.
- Allt kan emellanåt kännas otroligt meningslöst. Nu handlar det om att hitta nya glädjeämnen i livet. Där hjälper vi varandra oerhört mycket, säger Lars.
Brita kan ibland vara rädd att provocera i och med att hon fungerar så pass bra som hon gör.
- Jag tänker att jag inte lever upp till förväntningarna på hur människor tror att man ska reagera när man varit med om det värsta. Men å andra sidan tycker jag att de flesta man möter blir glada och stärkta över att det går så bra som det gör.
Men båda garderar med att de kan ha sin värsta svacka framför sig.

Lars berättar hur han gläds över att träffa vännernas barn, men när han för en vecka sedan körde en kompis barn i vagn somnade flickan och låg helt stilla. Då såg han sin döda dotter framför sig och det blev för mycket.
De konstaterar båda att de har mycket kvar att bearbeta.
Både Lars Hartzell och Brita von Polgar går också i enskilda stödsamtal. De tycker att samtalen är ett bra komplement till gruppen.
På frågan om krisgrupper behövs svarar de tveklöst ja.
- Jag är övertygad om att man stärks i sin tro att man ska få ett nytt bra liv, tack vare gruppen, säger Lars Hartzell.
- Jag ser det också som en vetskap att vi har varandra och vi kommer att ha varandra så länge vi vill, säger Brita von Polgar.

ANNA ASKER