| Beklagar sorgen |
| Skrivet av Mikael Reuter |
| 2005-09-16 14:42 |
|
Beklagar sorgen En läsare ställer sig frågande, för att inte säga direkt negativ,
till uttrycket jag beklagar sorgen, som enligt hans mening är en olycklig
kontamination, det vill säga sammanblandning, av jag beklagar förlusten och
jag deltar i sorgen. Man kan alltid beklaga förlusten, men sorgen är den
mekanism som i slutändan återger balansen och framtidstron, och den skall
definitivt inte beklagas, även om den gärna kan delas, menar han. Förekommer
beklaga sorgen också i Sverige, eller är det ett resultat av finskt inflytande
(surunvalittelu)? Här vill jag först och främst säga att de allra flesta tycks finna
det svårt att i ord uttrycka sitt deltagande när någon har förlorat en
närstående. I en artikel om sörjande står det till exempel så här: Folk
undviker det som är jobbigt att prata om och vet inte hur de ska bete sig. De
beklagar sorgen, inte förlusten. De säger en massa sanna saker men de är inte
känslomässigt relevanta. På sätt och vis kan man säga att detta stöder
frågeställarens åsikt, men ändå kan jag inte riktigt hålla med om det. Det är
nämligen ovedersägligen så att uttrycket beklagar sorgen är helt etablerat på
svenska, och snarast kan betraktas som den normala kondoleansfrasen. Enligt
Svenska Akademiens ordbok (det aktuella bandet tryckt 1902) har uttrycket
använts åtminstone sedan 1700-talet. Den definition som SAOB ger för (denna
betydelse av) beklaga är gifva (konventionellt) uttryck åt sitt deltagande i (ngn sorg)
l. vid (ngn sorglig händelse); kondolera. Också konstruktionsordboken
Svenskt
språkbruk tar
upp uttrycket, med exemplet han kom omedelbart efter dödsfallet för att beklaga
sorgen. Utifrån de här exemplen kan man kanske säga att beklagar
sorgen är ett
i viss mån konventionellt uttryck, som inte signalerar ett verkligt djupt
engagemang och deltagande i sorgen. I de flesta fall är detta väl också helt
ärligt och adekvat: det är ofta en överdrift att säga att man verkligen deltar i
sorgen, om inte den döde är någon som man själv har haft en nära relation till.
Och det att man beklagar sorgen ska inte uppfattas som att man beklagar att den
sörjande sörjer, utan att man beklagar att det har skett något som ger anledning
till sorg. Helt klart är i varje fall att uttrycket inte har något med
finskan att göra. Även om kondoleans på finska är surunvalittelu (ordagrant sorgbeklagande), så
är motsvarande finska standardfras snarare otan osaa (jag deltar). MIKAEL REUTER |
| Senast uppdaterad 2005-09-19 11:54 |
