Publicerat 1 februari 2005


Prästen Bengt Inghammar tycker att det nog bör ha gått ”en bra bit över året” från det man själv drabbats innan man börjar engagera sig i att hjälpa andra. Men det är svårt att sätta en tidsgräns eftersom alla människor reagerar så olika. (Foto: Bobo Lauhage/Kamerareportage)


Vänta med att hjälpa
tills dina sår är läkta

Att engagera sig för andra kan vara en hjälp och en tröst för den som själv drabbats av stor sorg. Men det kan också vara ett sätt att skjuta sorgen framför sig. Ett för tidigt engagemang i andra kan till och med skada den man försöker hjälpa. Det menar Bengt Inghammar, kyrkoherde i Annedals församling i Göteborg.

För flera år sedan höll Bengt Inghammar, kyrkoherde i Annedals församling, en begravning av en gammal kvinna som bott många år på vårdhem. Förutom prästen, begravningsentreprenören och organisten var det bara en anhörig som var med i kapellet. Det var en kvinna som var syskonbarnbarn till den avlidna, men som knappt hade träffat henne. När det gått några minuter började kvinnan gråta, en fullkomligt förtvivlad och översiggiven gråt som inte gick att behärska. Bengt Inghammar funderade på att avbryta begravningen, men fullföljde den. Efteråt pratade han med kvinnan som berättade att hon börjat tänka på sin pappa som dött 15 år tidigare. Pappans död hade alltid varit tabu i hennes familj och hon hade aldrig fått prata om den.
- Sorgen kommer alltid ifatt oss. Det är olyckligt om man ska behöva vänta 15-20 år för att komma åt något som man egentligen skulle behövt bearbeta långt tidigare, säger Bengt Inghammar.
Han har under sina 40 år som präst många gånger sett hur människor går upp i att göra saker för
andra, utan att ha läkt färdigt sin egen sorg.
- Det är inte så bra. Då blir man kanske så upptagen av sin egen smärta att man inte kan distansera sig på ett riktigt sätt från den man ska hjälpa. Man utnyttjar egentligen den andra för att hjälpa sig själv. Detta är man ofta inte medveten om utan man gör det i mycket god tro.

Den som är uppfylld av sin egen smärta blir huvudpersonen även i samtal som är tänkta att hjälpa andra drabbade.
- Det kan vara så att man leder över samtalet i det som berör en själv mest, i stället för att förutsättningslöst lyssna på vad den andra säger. Följden kan bli att den som ska bli hjälpt, och vars liv är i kaos, känner hur även hjälparen förmedlar kaos.
Bengt Inghammar tycker att det nog bör ha gått "en bra bit över året" från det man själv drabbats innan man börjar engagera sig i att hjälpa andra. Men det är svårt att sätta en tidsgräns eftersom alla människor reagerar så olika.
- När man återvänt till livet igen med full kraft, då kan man börja prata med andra.
Bengt Inghammar förlorade för många år sedan sin första hustru, som dog i cancer när hon bara var 30 år.
- När min fru hade dött var jag väldigt försiktig i början med att ta begravningar för jag visste att det fanns en risk att jag skulle bli upptagen av mig själv. Då kan man göra folk illa.
Det som ofta händer när människor lagt ner all sin kraft på att hjälpa andra är att sorgen så småningom hinner i fatt dem. Då blir de plötsligt ointresserade av andra och i stället upptagna av sig själva eller går in i en depression.
- Människor är ofta ganska omedvetna om det här. Ibland krävs det att omgivningen säger att "du ska nog inte vara med här nu". Men man kan också märka på sig själv att man inte är färdig för att gå in i något, men det är inte alltid lätt att ha den insikten, säger Bengt Inghammar.

År 1992 var det en svår spårvagnsolycka i Göteborg där 13 människor dog, både barn och vuxna. Då ledde Bengt Inghammar, tillsammans med ett par andra präster, en samtalsgrupp med anhöriga till de omkomna i ungefär ett år.
- Strax efter att vi slutat med den gruppen kom Estoniakatastrofen. När jag vaknade på morgonen och förstod vad som hänt var min första tanke "hoppas de får upp alla kroppar". Min nästa tanke var "nu får en annan präst ta hand om de här anhöriga".
När han funderade på varför han tänkte så förstod han att arbetet med den andra gruppen tagit så mycket kraft att han inte hade energi att starta en till.
Efter ett par år inträffade brandkatastrofen på diskoteket i Göteborg då 63 ungdomar omkom. Bengt Inghammar kallades upp på natten och var med i arbetet i sjukhuskyrkan.
- Då fanns inte ett spår av tvekan, inte ett spår av trötthet utan då var jag färdig för att gå in med full kraft igen.
Ibland kan man reagera på sorg genom att bli överaktiv.
Engagemanget behöver inte vara utåtriktat utan kan också vara inom familjen. Det är kanske det vanligaste. Om en familjemedlem omkommit i en olycka är det ofta en person i familjen som står stark; ordnar begravning, sköter kontakter med omgivningen, handlar
mat, städar och tar hand om de andra.
- Sedan när de andra har gått igenom sitt och börjar återvända till livet, då står den här människan där och har hela sin reaktion kvar.
Bengt Inghammar har den erfarenheten att de som gråter mest i början inte behöver vara de som behöver mest stöd en tid senare.
- När jag möter dem en månad senare efter begravningen är det kanske precis tvärtom. Den som var så stark i inledningen är nu den som behöver tas om hand.

Att skjuta upp sorgen kan naturligtvis fylla en funktion. Någon måste se till att det i alla fall finns mat på bordet och att barnen kommer till skolan också i en familj som drabbats av en tragedi.
- Men de människor som får stå som åskledare när det smäller, de behöver en väldig omsorg efteråt när de själva går sönder.
Om man inte tar itu med sina sorger med en gång finns det en tendens att man kapslar in dem, enligt Bengt Inghammar. Att bryta upp en stelnad reaktion och göra den levande igen är mycket svårare än att bearbeta den direkt. Då måste man
kanske gå tillbaka åratal i tiden och söka sig till de känslor man hela tiden hållit tillbaka och förnekat, vilket kan vara förknippat med mycket ångest.
Men det här innebär inte att man ska undvika att ta hjälp av andra som drabbats av en liknande förlust som en själv. I en anhöriggrupp kan människor hjälpa varandra genom att dela erfarenheter och känna igen sig i varandras reaktioner.
- Men då ska det finnas en ledare som håller i gruppen och som blir en trygghet. Det ska finnas någon som på psykologiskt fikonspråk "härbärgerar känslorna", någon som inte blir lika berörd utan som har distans.

Är ledaren för gruppen också drabbad är risken att det blir han eller hon som hela tiden styr samtalet in i det som han eller hon vill prata om i stället för att se allas behov.
- Man kan också hålla borta sin egen smärta genom att prata om allt annat än sin egen sorg. Jag kan tänka mig att det finns människor som blir upptagna av till exempel rättsprocessfrågor och på det viset kan hålla sin sorg ifrån sig.
Han berättar om en självhjälpsgrupp för nyskilda där de hjälpte varandra att komma över separationen.
- Det var fint och bra. Men efter ett tag var bara de kvar i gruppen som var mest arga på det andra könet och som sade att det är bara dumt att tro att man kan lita på någon människa.

Alla andra lämnade efter hand föreningen och inledde nya förhållanden.
- Om de med obearbetade aggressioner styr så försöker de få med sig alla andra att tycka likadant. Den processen är inte särskilt ovanlig i krisgruppssammanhang. Vi söker bekräftelse på just det som vi själva behöver få näring till, vår vrede eller vad det nu är.
Men Bengt Inghammar poängterar att han inte är emot att sörjande engagerar sig. Samtidigt kan det bli en väldig kraft i kraven från anhöriga.
- Jag tror att anhöriggrupper har förändrat mycket i samhällets sätt att se på olyckor och man har lärt sig vikten av att lyssna på människor.
Bengt Inghammar tycker inte att självhjälpsgrupper ska hålla på mer än tre-fyra månader, möjligen längre om det är stora grupper så att alla får säga sitt. Det är farligt att permanenta dem för då fortsätter man att ha sorgen och döden som centrum.
- En del grupper efter Estonia och bussolyckan där barn från Kista omkom fortsätter och jag tror att det är lite synd att man inte drar ett streck. Jag menar att det är viktigt att man vänder tillbaka till livet igen.

ANNA ASKER Reporter