"Jag är fortfarande Emils mamma.."

Skrivet av Gert Svensson/dn.se

2005-09-09 10:39

Publicerad 2 mars 2004

Foto: Fredrik Funck

Den 2 november 2000 dog Lena Fagerströms son Emil. Han blev nitton år.

"Jag är fortfarande Emils mamma,

trots att han är död"

"Vi åt ingenting på flera dagar", berättar Lena Fagerström. "Ingen av oss kände hunger. Vi var tysta, ensamma, ordlösa. Till sist lagade Emils lillasyster Linnéa mat. Hon försökte glädja oss lite."

Det regnade när nittonårige Emil Fagerström satte sig i förarsätet i sin Ford Escort. Han hade valt att sova över hos sin kompis i Bollstanäs utanför Upplands Väsby för att slippa köra hem i mörker. Men nu var han tvungen att ta sig till jobbet.

Bilen var i bra skick, däcken helt okej. Torkarbladen kämpade för att hålla vindrutan fri från vatten, men så fort de hade svept förbi var vägen suddig igen.

Kanske råkade bilen i vattenplaning, kanske var det något annat som hände. Under sina sista sekunder i livet var Emil fånge i ett fordon som rusade fram på fel sida av vägen.

Långtradarchauffören försökte väja, men hann inte.

De blöta ambulansmännen försökte få i gång Emils hjärta, men lyckades inte.

Samma morgon hade Lena Fagerström ätit frukost och gått till jobbet som om inget hade hänt, som om även denna dag skulle finna ro och lägga sig till rätta bland alla de andra dagarna i hennes liv.

Hon tröstade barn, strök gardiner och serverade spagetti och köttfärssås på förskolan där hon hade arbetat i tjugofem år. På eftermiddagen tittade hon in i klädbutiken där hennes son Emil var anställd. Men han hade aldrig kommit dit den dagen.

När hon kom hem till radhuset i Viksjö och hängde av sig jackan i hallen ropade hon på Linnéa, Emils lillasyster. Linnéa svarade, men hon lät konstig på rösten.

Två poliser reste sig ur soffan i vardagsrummet. Den ena tog sats och sade att de hade något sorgligt att berätta gällande Emil.

Lena hörde vad poliserna sade, men hon förstod inte. Hon tyckte att hon såg sig själv från sidan när de höll om henne och ledde henne till soffan.

- Jag steg ut ur mig själv, berättar hon. Det som hände angick mig inte riktigt, och den känslan hängde kvar i flera månader. Varje gång jag kom hem och såg Emils skor i hallen högg det till i bröstet. Under en sekund gjorde det vansinnigt ont, men sedan klev jag ur smärtan och kunde tänka på annat. Kroppen gör väl så där för att man ska överleva. Den stänger av när känslan blir för stark.

Poliserna gav Lena och hennes make Owe rådet att låta bli att titta på Emil. Först tänkte de göra som poliserna sade. Men sedan ändrade de sig. Lena ville i alla fall klappa honom på handen en sista gång.

Dagen efter olyckan steg de in i ett kalt rum på Karolinska sjukhuset. På en brits, under en ljusblå sjukhusfilt, låg deras döda son.

Allt var stilla. Någon hade tänt stearinljus och lagt upp pojkens ena arm på filten.

- Han var iskall, berättar Lena. Jag tänkte att vi borde ha tagit med hans dunjacka så att han inte behövde frysa ... Hans näsa var bruten, han hade skrapmärken i pannan och en tand var avslagen. Jag kände att hans ben låg i en konstig vinkel under filten, men några andra skador kunde jag inte upptäcka.

Emil såg ut att sova, men Lena och Owe kände tydligt att han inte längre var närvarande.

- Hans kropp låg där. Men själva Emil var borta.

Det var viktigt för Lena att få se sin sons livlösa kropp.

- Ja, det var då hans död blev verklig för mig. Om jag hade låtit bli hade jag nog inte trott på att han verkligen var död. Jag hade fått fantasier om att han fanns där ute någonstans.

Stunden var egentligen outhärdlig. Lena kunde knappt andas. Ändå gick hon fram och strök sin pojke över håret, klappade och pussade honom, lade sin kind mot hans bröst.

- Jag förstår inte att jag klarade av att göra så. Men det kom som en mildrande dimma runt mig, allt blev lite mjukare.

Likadant var det på begravningen. Hon satt och skakade till Emils favoritlåtar: "If I could turn back the hands of time" med R Kelly, "Hotel California" med Eagles, "Redemption song" med Bob Marley. Men hon grät inte, inte ens när "Who wants to live forever?" med Queen ljöd i kyrkorummet, en sång som Owe älskar och ville spela för sin son.

- Jag satt som i ett töcken och tittade på den vita kistan, berättar Lena. Jag tänkte att Emils kompisar borde ha fått graffitimåla den. Där inne låg min son, klädd i sin första och enda riktiga kostym, den han hade köpt för att vara fin vid millennieskiftet. Snart skulle han brännas. Jag skulle aldrig få se honom igen.

Hon gjorde det hon skulle göra. Gick fram till kistan, lade en röd ros på locket och mumlade farväl.

- Många sade efteråt att jag var så stark. Jag var inte stark. Jag höll knappt ihop.

Emils kompisar hade lagt blommor och tänt ljus på olyckplatsen, och efter begravningsceremonin samlades de hemma hos Emil. De satt tillsammans i vardagsrummet och såg en videofilm från den glada sommardag då Emil klättrade uppför den branta klippan vid Gåseborg.

Familjen fick mängder av blommor under veckan efter begravningen.

- Jag uppskattade att människor visade sitt deltagande, berättar Lena. Men Owe blev störd, för varje blombukett påminde honom om att Emil var död. Vi lever i en jävla blomsterbutik, fräste han. Och visst kändes det dubbelt. Blomdoften var så stark ... Numera är blommor lika med sorg. Så är det.

Lena och Owe sörjde på olika sätt. Hon öppnade sig för många, han för några få utvalda. Hon for varje måndagskväll till Kista för att få träffa andra sörjande föräldrar i anhörigföreningen Febe. Han stannade hemma.

De ville trösta varandra, men båda hade nog med sitt eget mörker. De kom i otakt; när den ena ville prata orkade den andra inte lyssna.

- Det blev så tyst mellan oss. Som om vi inte angick varandra längre.

En läkare ordnade så att de fick komma till en kurator på Familjerådgivningen.

- Det var bra för oss. Man bygger ju upp så mycket omkring barnen, och när ett barn dör - vad finns då kvar? Jo, Linnéa finns ju kvar, förstås. Hon är hur viktig som helst för mig. Men hon kan inte ersätta Emil.

Linnéa var femton år när Emil dog. Hon förlorade sin storebror som hon var så glad i, och i någon mening blev hon också av med sina föräldrar.

- Hon blev lite övergiven, säger Lena sorgset. Nej, det ordet är nog för starkt. Men jag var inte längre någon riktig mamma. Hon fick sköta sig själv. Samtidigt blev jag väldigt noga med hennes tider. Varje gång hon var lite sen började jag planera hennes begravning.

Den första våren efter olyckan var onaturligt kall, tjälen ville aldrig gå ur jorden i familjens lilla radhusträdgård.

Emils flickvän Nettan kom ofta på besök och ville prata. Flera nätter sov hon i hans säng, under hans tjocka duntäcke.

Lena mådde allt sämre, främst därför att hon inte fick sova om nätterna.

- Jag somnade lätt, men efter två timmar vaknade jag. Sedan låg jag där och ältade. Jag hade ju alltid varit en snäll och glad människa, varför skulle jag straffas så hårt? Och så inbillade jag mig att Linnéa eller Owe skulle dö. Om Emil kunde ryckas ifrån mig, varför skulle jag då få behålla dem?

Det dröjde många månader innan hon skrattade igen.

- En dag kom jag på mig själv med att gnola som jag gjorde förr - och jag fick så dåligt samvete! Vad hade jag att vara glad för?

När Emil hade varit död i precis ett år besökte hon olyckplatsen igen. Hon hängde upp reflexer på viltstängslet så att ett hjärta glimmade varje gång en bil med tända lyktor passerade.

Nu har precis tre år och fyra månader gått sedan olyckan. Owe jobbar heltid som byggnadssnickare med eget företag. Lena är fortfarande sjukskriven på halvtid.

- Jag orkar inte så mycket numera. Efter fyra timmar på jobbet är jag slut. Arbetet har inte känts så viktigt efter Emils död. Men barnens frågor har hjälpt mig. Gråter du varje dag, Lena? Måste man gräva djupt när man begraver?

Numera skrattar och sjunger hon ganska ofta. Det är sådan hon är.

- Men jag skrattar aldrig till hundra procent. Emil tog med sig en bit av mitt hjärta, och den biten får jag aldrig tillbaka. Jag blir så arg när bekanta undrar om inte sorgen har gått över, när de säger att livet måste gå vidare. Sorgen går aldrig över!

Hon tar en halv sömntablett varje kväll. Hon äter också medicin mot depression.

Varannan vecka har hon en timmes samtal med en psykolog.

- Emils död har väckt så mycket i mig. Jag hade en bra uppväxt. Men jag uppfostrades under 50- och 60-talen, och då skulle man vara en duktig flicka. Det har jag alltid varit, och jag har dessutom haft förmågan att se det positiva i livet. Men nu har livet rämnat. Nu orkar jag inte vara duktig längre. Det kan till och med kännas omöjligt att gå och handla mat. Det där är svårt för mig. Duktighetskravet sitter djupt. Jag kämpar med mina självanklagelser.

Hittills har Lenas och Owes äktenskap hållit för påfrestningarna.

- Ett skört förhållande hade fallit sönder, för sorgen att förlora ett barn är explosiv. Men vår relation blev nog ännu starkare, tror jag.

Allt i Emils rum finns kvar, bortsett från teven som Linnéa har fått och några jeans och tröjor som passar så förunderligt bra på hans morbror Leif, han som är krukmakare och har drejat den vita lyktan som står på pianot i vardagsrummet.

Lena tänder den för Emil varje morgon. Ibland sätter hon sig på sängen i hans rum. Plockar med hans saker. Betraktar en minneslapp som han skrev. Gråter.

- Inte ska väl jag snoka i hans personliga ting, har jag tänkt. Men jag gör det ändå. Jag har läst några brev som han fick innan han dog. Jag tror inte att han säger något om det.

Hon lagar fortfarande Emils sjömansbiff, och när någon frågar hur många barn hon har svarar hon självklart två.

- Jag är Emils mamma i presens, inte i imperfekt. Jag lever med honom varje dag, vi firar hans födelsedag varje år.

Men numera är det bara Lena och Owe som bor kvar i radhuset. Askan efter Emil ligger spridd i en minneslund, och Linnéa har flyttat hemifrån.

- Det var väldigt bra att bo här med barnen, säger Lena, men nu känns livet i huset lite torftigt. Vi behöver en förändring. Jag vill bryta upp och starta om. Så vi tar sorgen med oss och flyttar till vårt sommarhus på Väddö. Owe etablerar sig där med sitt företag, och jag ska skaffa höns. Så småningom hittar jag väl ett nytt jobb.

Men anhörigföreningen Febe överger hon inte.

- Nej, de där måndagskvällarna är viktiga för mig. Jag känner igen mig och får ny kraft när jag hör andra berätta om sin sorg. Och jag är glad om jag kan vara någon annan till stöd.

Det finns en liten mur på sommarstugetomten på Väddö. Den har Owe byggt till sin sons minne av stenar som har slipats runda av Ålands hav.

Lena tänker sig att Emil befinner sig på en sandstrand någonstans där det är varmt.

- Han badar och njuter av livet. Stämningen är som i början av "Bröderna Lejonhjärta", innan allt det onda i sagan kommer. Han har det bra. Jag tror nog att han har det bra.

Gert Svensson

Febe är en förening till stöd för föräldrar som har mist ett barn. Telefon: 073-623 75 51.

Senast uppdaterad 2005-09-19 11:58