Håll om, håll tyst och håll ut

Skrivet av Thomas Lerner/dn.se

2005-09-09 10:23

Publicerad 4 januari 2005

Håll om, håll tyst och håll ut

"Det räcker långt att bara hålla om en människa som befinner sig i kris, sorg eller nöd. Man behöver inte säga något", säger prästen Cecila Wikström.

Många barn och unga är drabbade av katastrofen i Sydostasien. Hur tröstar man när ingen tröst finns att ge? Psykologer, präster, kristerapeuter tillkallas - men ofta räcker det att bara vara medmänniska.

Allt fler bilder av förstörda byggnader, döda människor, naturkatastrofer och terroristattacker har under de senaste åren nått oss via medierna.

Och nu en till. Jordbävningen i Sydostasien är förmodligen den värsta katastrofen i modern tid.

Varje gång får vi veta att olika experter - präster, kuratorer, psykologer, kristerapeuter - har inkallats för att ta hand om de skadade och chockade. Men hjälpinsatser gör knappast sorgen mindre. På olika håll i landet sitter grannar, arbetskamrater, vänner och anhöriga och känner frustration över att inte veta hur de ska bete sig. Om de över huvud taget kan eller ska "lägga sig i".

Cecilia Wikström, präst i Svenska kyrkan och riksdagsledamot, tycker att det bästa och finaste vi kan göra är att helt enkelt vara medmänniskor för varandra.

- Att finnas till hands, att vara närvarande i det ohyggliga som drabbat den andre. Många gånger handlar det om att dela vanmakten och mörkret. Det bästa man kan göra att bara vara närvarande med hela sin person - med kropp och själ - och visa att man både vill och orkar se den drabbade och dennes situation precis sådan den är.

Håll om, håll tyst och håll ut. Det är Cecilia Wikströms enkla råd.

- Kroppsspråket är vårt första och ursprungliga språk. Det ger närhet och trygghet. Det räcker långt att bara hålla om en människa som befinner sig i kris, sorg eller nöd. Man behöver inte säga något.

Cecila Wikström minns när hon som nybliven präst gjorde hembesök hos en kvinna för att tala om att hennes man hade omkommit i Estoniakatastrofen.

- Jag ringde på dörren och kvinnan öppnade. Hon förstod genast mitt budskap och kastade sig om halsen på mig och började gråta. Sedan tog jag hennes hand och vi gick in och satte oss på soffan. Lutad mot min axel fortsatte hon att gråta. Jag satt tyst hela tiden. Efter en lång stund tittade kvinnan upp och tackade för allt fint jag hade sagt. Men jag hade inte sagt ett ord.

Det mötet lärde Cecilia Wikström att det inte behövs några ord, för inga ord kan trösta. Att det viktigaste är att lyssna. Dela upplevelsen så långt det går. Att inte säga att man förstår, för ingen kan förstå som inte upplevt samma sak.

- Ofta tror folk att man inte får visa sina egna känslor. Jag tycker nog att de egna känslorna är det mest genuina sättet att visa sin medkänsla på. Vi är inte hos våra sörjande för att ge löften om lindring eller bot. Det kan vi inte. Vi är där för att ge trygghet och bekräftelse.

När vi delar ett lidande med en annan människa handlar det om att våga vara där i stunden, försöka acceptera att livet är mer komplicerat än vi någonsin kan förstå. Att det finns problem och händelser som vi omöjligt kan påverka eller ens hitta en mening i.

Därför är det så viktigt att stanna kvar hos den sörjande, även om det inte finns något hopp kvar. Att ge av sig själv, av sin tid, av sina känslor och sitt engagemang. Det är det största vi kan göra, anser Cecilia Wikström.

Det tar tid att dela en djup sorg med en annan människa och vi kan känna oss frustrerade över att vi inget kan "göra".

- Men det gör vi - vi är där och finns kvar.

Vi får inte heller glömma att livet måste fortsätta. Att vi måste äta, dricka och sova, både den som sörjer och den som stödjer. De vardagliga rutinerna är viktiga. Det ger trygghet. Särskilt viktiga är de för barnen. De behöver känna igen sig i de vardagliga rutinerna.

En äldre kvinna som mist sin make fick ett ofrankerat brev i sin brevlåda, berättar Cecilia Wikström. Det var skrivet av ett barn som hon inte visste vem det var. I brevet stod det:

"Jag förstår att du är lessen nu när Kalle har dött, nu kan ni ju inte promenera längre. Men jag kan gå ut med dej nån gång om du vill. Hälsningar Kristoffer."

- Kvinnan berättade att en dag kom en liten pojke på sju åtta år emot henne ute på gården och sa "Hej ska vi gå ut nu?" Tänk om fler kunde gör så! Svårare behöver det inte vara.

Av barn kan vi lära mycket, menar Cecilia Wikström. De bearbetar sin sorg med fantasins hjälp. Men de behöver hjälp, någon som delar smärtan och de svåra minnesbilderna med dem.

Berätta vad som har hänt, uppmanar Cecilia Wikström. Men säg inte att någon sover eller har farit upp till himlen, det är för abstrakt för ett litet barn. Fantasin kan vara svårare att hantera än verkligheten och ett riktigt litet barn kan bli rädd för att gå och lägga sig på kvällen. Därför bör barnen få vara med i hela processen kring ett dödsfall.

En gång blev Cecilia Wikström uppringd av en dagisfröken som bad henne komma för att tala med en femårig pojke som hade mist sin mamma efter en kort tids sjukdom.

Pojken hade blivit aggressiv och daghemspersonalen visste inte riktigt vad den skulle göra.

- När jag kom till förskolan såg jag genast vilken pojke det handlade om. Vi satte oss ner och började bygga en tågbana. Efter ett tag tittade han på mig och sa: "Hur kunde mamma vara så himla taskig att hon blev ett skelett?"

Så ser döden ut i dag för många barn. Genom serietidningar och dataspel förmedlas bilder av döden till något omänskligt som inte hör hemma i våra liv.

- Jag berättade för pojken att hans mamma såg ut ungefär som jag, men att hon kanske var lite blekare och lite kallare.

Före begravningen gick de alla tillsammans till bårhuset, pappan, lillasystern och morföräldrarna, för att ta avsked. Barnen gick fram till mamman och tittade noga på henne. Efter ett tag vände sig pojken till Cecilia och sa: "Du har rätt. Hon är lite blekare och lite kallare."

- Jag har mött barn som efter begravningar leker begravning om och om igen. De begraver leksaker, böcker och annat. De turas om att sjunga och gråta. Repetitionen av ceremonin blir ett sätt att ta in och bearbeta det som kan kännas obegripligt och svårt. De vågar leva sig in i vad döden och sorgen betyder. De vågar släppa fram det okända och lär sig att döden är en del av livet.

Kanske är förmågan att sörja det viktigaste vi kan förmedla till våra barn och varandra. För någon gång i livet drabbas vi alla av en förlust - en god arbetskamrat tvingas sluta, en lekkamrat förolyckas, vi förlorar en fysisk förmåga, vi drabbas av en skilsmässa eller en kränkning - då det känns som om livet går i bitar. Vi försöker uthärda, bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men i själen gnager smärtan.

Vi måste öva oss i att hantera egna kriser, menar Cecilia Wikström. Vi måste våga möta vårt eget mörker och vår egen otillräcklighet. Och vi måste våga be om hjälp om hur vi bäst kan hjälpa.

Tomas Lerner/dn.se

Senast uppdaterad 2005-09-19 11:58