Saken är den att...

Skrivet av Cornelia Otis Skinner

2016-09-20 11:53

Det verkar kanske konstigt, men se —

Saken är den att...

CORNELIA OTIS SKINNER

En rätt känd humorist och levnadsfilosof har sagt att det finns två sorters människor: såna som anser att det finns två sorters människor och såna som inte anser det. Jag hör till den förra sorten. Jag vet att det finns två sorters människor. Det finns såna som gör vad de gör, och såna som förklarar vad de gör. Här hör jag till den senare sorten. Jag är en sån som kommer dragande med utförliga förklaringar till allt vad jag håller på med, vare sig folk hör på eller inte.

Om karaktärsdrag är ärftliga, så har jag det draget direkt efter min mor. Far, som var skådespelare och rentav en berömd sådan, var en icke-förklarare av den hänsynslösa, dramatiskt korthuggna typen. Mor var en söt, rar och rörande förklarare. När vi var ute på turné, och det var vi ofta, anförde far våra färder med de välvilligt överlägsna laterna hos en segerrik fältherre den där betraktade bärare, taxichaufförer och servitörer som drabanter med uppgift att tjäna, icke att sällskapa. I hans magnifika kölvatten trippade mor med lätta försynta steg, log och slätade över och kuttrade fram små förklaringar för fars häpna underlydande. Som barn följde jag generad efter på ett visst avstånd. Jag höll mycket av mina föräldrar men skämdes ganska ordentligt för dem bägge två.

Under första världskriget rådde frivillig brödransonering i Amerika. På restauranger yttrade den sig i att om man ville ha bröd till maten måste man beställa det särskilt. Jag minns en genant episod i en hotellmatsal i Chicago. Hovmästaren, tydligt imponerad över att ha far som gäst, kom själv fram till vårt bord och frågade artigt om det skulle vara bröd. Far, som just då genomgick en glödande fosterländsk period, genmälde med en stämma som rungade av förtrytelse: "Hur kan ni bara tro något sådant?" Jag var färdig att krypa under bordet, men mor uppträdde som räddande ängel. Ljust blickade hon upp på hovmästaren och sa: "Vi är inga brödätare, förstår ni."

Som sagt, det är nog från mor jag har det. Än i denna dag förklarar jag icke allenast varje oväntad handling jag begår, utan även den mest självfallna. Om jag en morgon, klädd i åldrig morgonrock och med håret upprullat på plastspolar, smyger mig ut i korridoren på mitt familjehotell för att posta ett brev och den snygge unge mannen i lägenheten mittemot kommer ut just när jag stoppar brevet i våningsbrevlådan, så säger jag med en nervös fnissning: "Jag skulle bara posta ett brev."

Om jag kommer hem fram på nattkröken och har glömt nyckeln och måste väcka portvakten, så tro aldrig att jag tar emot hans tjänster med ett enkelt tack. Nej då, jag ger mig in på en invecklad beskrivning av hur jag flyttade över alla grejorna i vardagsväskan till aftonväskan och sen beslöt mig för att byta till eftermiddagsväskan, eftersom aftonväskan inte gick ihop med klänningen, och hur ordentlig jag annars alltid brukar vara just med nycklar ...

Jag förklarar även för telefonister, dessa tystlåtna, härdade experter på lakonisk saklighet. För en tid sen skulle jag ringa ett interurbansamtal till en familj i Arizona. Jag hade bara postadressen, så jag bad hotelltelefonisten ta reda på doktor X:s telefonnummer. Hon frågade om det skulle vara till bostaden eller till läkarmottagningen. "Det finns inget nummer till någon mottagning", svarade jag, "för han har ingen praktik längre." Telefonisten sa ingenting. "Han har slutat alldeles", fortsatte jag. Förmodligen var det hennes ihärdiga tystnad som drev mig att förklara: "Han har flyttat till Arizona för luften där är bra för hans luftrör." Hon bröt samtalet innan jag hann tillägga: "Han har svår astma."

Ibland kan förklaringar bli utomordentligt vilseledande. När jag reser med nattåg som kommer fram tidigt på morgonen, offrar jag ingen dyrbar sömn på att verkställa tvagning i sovkupéns tvättfat. Jag väntar tills jag kommer till hotellrummet och får hoppa i ett skönt varmt bad.

Sagda beteendemönster förklarar jag samvetsgrant för sovvagnskonduktörerna i hopp att skingra deras misstro inför tillsägelsen att inte väcka mig förrän 15 minuter före ankomstdags. Hos en av dem såg jag ansiktsuttrycket skifta från misstro till fasa och avsmak, då jag inledde min förklaring med ett käckt: "Ni förstår, jag tvättar mig aldrig. . ." Rysande gick han vidare innan jag hann avsluta meningen med "... förrän jag kommer till hotellet."

Vissa handlingar mår bättre av att förbli oförklarade. En god vän och jag har i ömsesidigt dårfinkeri i åratal utbytt s.k. skräckpresenter. Alltså konstföremål sådana som nysilverfodrade rådjursklövar apterade till dryckesbägare eller bronsrepliker av Venus Milo med urtavla på magen.

För mig ligger svårigheten i själva inköpet av tingesten i fråga. Ser jag i ett lumpbodfönster en inramad nattstämning från Comosjön handmålad på sammet med måne i äkta pärlemor, kan jag inte bara gå in och köpa den. Nej, jag måste grundligt klargöra för affärsinnehavaren att egentligen ligger ju min smak på ett helt annat plan, men den här skräcksaken är så komisk så jag vill ha den att skicka till en bekant på skoj. Innehavaren, som med största sannolikhet betraktar sin tavla som ett skönt och ädelt konstverk, blir förklarligt nog sårad i sina heligaste känslor.

Det tråkiga med förklaringar är att de så lätt artar sig till en långrandig uppräkning av trivialiteter som ingen lyssnare gärna kan ha ringaste intresse av. Jag rodnar när jag tänker på hur ofta jag har låtit en dödstrött värd eller värdinna stå i kalla blåsten från öppna ytterdörren, medan jag invecklat mig i ursäkter för att jag måste gå så tidigt, men se jag måste passa ett tåg ut till landet och nu har dom just lagt om hösttidtabellen till vintertidtabell så nu går så-och-så-dags-tåget 40 minuter tidigare. Och hur många gånger har jag inte tackat nej till en middagsbjudning, ingalunda med ett enkelt självfallet: "Tyvärr är jag upptagen den kvällen", utan med en samvetsgrann redogörelse för alla de omständigheter som föranlett min upptagenhet.

Män förklarar sällan, kvinnor nästan alltid. Men den klämmigaste icke-förklarare jag känner råkar dock vara kvinna. En morgon förra vintern ringde hennes gifta dotter upp henne och berättade förtvivlad att den serveringshjälp hon skulle haft till eftermiddagens cocktailparty hade gett återbud. Min vän lugnade dottern och lovade att själv rycka in och hjälpa henne. För skojs skull beslöt hon komma klädd som servitris och ilade till det stora varuhuset för att köpa serveringskläder.

Min vän är lindrigt talat förmögen. På shoppingturen var hon iförd sobel jacka och hade äkta pärlcollier om halsen och en magnifik briljantbrosch fäst på klänningslivet. Hon gick raka vägen till serveringsdräktavdelningen, och den mäkta imponerade försäljerskan plockade fram en sortering propra svarta klänningar i önskad storlek. Min vän valde ut en klänning jämte ett vitt förkläde samt den numera nästan utdöda veckade huvudklädsel som husorna i fornstora dar hade om håret. Försäljerskan frågade vördsamt om varorna skulle debiteras och hemsändas. Nej, sa min vän, hon ville prova dem först. Expediten trodde inte sina öron men förde artigt in henne i provrummet. Kunden hängde av sig sobeljackan och Diormodellen med briljantbroschen och tog på sig serveringsklänningen, knöt förklädet om magen och satte den vita huvudprydnaden i klädsam vinkel. Nöjd med effekten bytte hon åter om till Dior och sobel, betalade kontant och stegade ut med kartongen utan ett ord till förklaring, lämnande expediterna att häpet begrunda den nutida lönenivån i husafacket.

Jag ryser när jag tänker på alla idiotiska förklaringar jag själv skulle ha kommit med.

Senast uppdaterad 2016-09-20 12:42