Var inte rädd för att bli gammal!

Skrivet av Arthur Christopher Benson

2016-09-20 10:59

Var inte rädd för att bli gammal!

Arthur Christopher Benson

Jag har stått här och sett Oxfordstudenternas kapproddbåtar pila uppför och nedför Themsen, hört styrmännens gälla rop och det taktfasta plasket av årblad. För tjugufem år sen rodde jag själv här. Och jag kan inte säga annat än att jag nu betraktar det glada skådespelet med ett stänk av vemod, därför att det påminner mig om någonting jag har mist: en smidighet i kroppen — och kanske också i själen — som jag ägde en gång. Vad har jag fått i stället? Vilka krafter och möjligheter har jag kvar?

En och annan vinst finns att peka på, som uppväger förlusten av ungdomen. Till exempel befrielsen från den generade självupptagenhet man lider svårt av som ung. Hur ofta blev inte ens sinnesfrid fördärvad av ens egen klumpighet eller omgivningens taktlöshet, av att man inte hade någonting att säga, eller, än värre, att man sagt någonting olämpligt? Och tänk vad man var mån om att göra intryck på andra!

Hela det där gnagande självhävdelsebehovet har jag blivit av med. Jag bryr mig inte längre om att försöka imponera på folk. Och när jag väl har befriat mig från denna attityd av ängslig självbespegling, känner jag mig inte bara lugnare och mera avspänd — jag finner också andra människor oändligt mycket intressantare. I stället för att eftersträva erövringar är jag nu glad bara jag blir accepterad. Jag vågar säga ut vad jag tänker, fullt medveten om att min synpunkt bara är en bland många, och fullt beredd att ta den under omprövning. I unga dar krävde jag instämmande; nu roar det mig att höra olika åsikter. Jag drar mig inte längre för att erkänna att den och den saken vet jag ingenting om. Som ung försökte jag spela allvetande och fann det högst genant att bli avslöjad.

Med åren mildras konvenansens tyranni. Det har gradvis gått upp för mig att folk egentligen bryr sig mycket lite om vad man gör; att de "rätta människorna" ofta är de tråkigaste; att de enda nöjen som är värda att offra tid på är de som man själv har nöje av. Om jag nu blir bortbjuden till ett tråkigt ställe, tackar jag artigt nej.

Jag är inte längre offer för en massa små fördomar och antipatier. Om jag som ung tyckte illa om en persons haka eller klädsel eller bordsskick, etiketterade jag honom strax som omöjlig. Nu vet jag att sådant är oväsentliga detaljer. Jag tyck ter faktiskt snarare att små egenheter har ett speciellt värde och utgör ett angenämt avbrott i slätstrukenheten. Om en persons sätt är frånstötande, finner jag ofta att det bara bottnar i en blyghet som går över vid närmare bekantskap.

Det är sant att man i ungdomen upplevde ögonblick av mera extatisk lyckokänsla, att lidelserna var starkare och sinnesförnimmelserna mera intensiva. Men i gengäld halkade man så mycket lättare ner i missmod, tristess och "bottenlös" förtvivlan. Numera erfar man inte så ofta den stora hänförelsen, men livet har blivit bra mycket intressantare. Som ung sökte jag efter fängslande, exotiska skönhetsupplevelser med förmåga att uppröra och skaka mig in i själen. Men med åren upptäckte jag ett enklare, sundare slags skönhet: den skönhet man kan finna hos vinterns nakna berghällar med deras dämpade färgskala, så fjärran från sommarens blossande överdåd, men så utsökt i sin stränga renhet. Jag lärde mig begära mindre av världen, av naturen, av människorna — och en hel ny skala av subtilare nyanser kom till synes.

Där kom också ett slags tålamod. I ungdomen ter sig missgrepp ohjälpliga, missöden katastrofala, besvikelser outhärdliga. Nu har jag lärt mig att missgrepp ofta kan rättas till, att missöden ofta uppvägs av nya glädjeämnen, att en besvikelse ofta kan bli den bästa sporren att försöka på nytt. Man lär sig att hoppet är mera svårkuvat än sorgen. Och många av livets sorger hör till fantasins värld: de ligger till exempel i förmågan att minnas de goda dagar som är förbi och förutse en alltmer tilltagande skröplighet. Men den store engelske statsmannen Disraeli har en gång sagt, att människans största plåga är oron för de olyckor som aldrig inträffar.

En gång i tiden var det så, att om jag hade något obehagligt att se fram emot, förbittrade det hela väntetiden för mig. Nu är jag bara glad och tacksam för de lugna dagar som ligger emellan mig och ödesdagen. Jag vaknar och säger till mig själv: "Den här dan har jag i alla fall att göra som jag själv vill med." Kanske detta är hemligheten med den saktmodiga glädje åt tillvaron som riktigt gamla människor ofta visar. De är så nära den mörka porten, men verkar ändå obekymrade av tanken på den, ty de har lärt sig konsten att leva timme för timme.

Senast uppdaterad 2016-09-20 11:02