Ord som värmer hjärtat

Skrivet av Margaret Cousins

2016-09-19 13:17

ORD SOM VÄRMER HJÄRTAT

MARGARET COUSINS

Lite uppskattning kan förgylla en dag — kanske förvandla ett helt liv. Det enda som behövs är att du uttrycker din uppskattning i ord

Tidigt en lördagsmorgon stod jag tillsammans med en väninna i en lång kö och väntade på att en visning av Vita huset skulle börja. Jag är aldrig till min fördel halv nio på morgonen, och jag noterade med beundran hur fräsch och välklädd min väninna var. När vi hade stått där i ungefär en halvtimme, kom en parant dam med händerna fulla av dokument gående längs korridoren. Hon såg mycket effektiv ut. Plötsligt när hon befann sig jämsides med oss lyste hon upp; hon stannade till en bråkdel av en sekund, log mot min väninna och sa: "O, vad ni ser förtjusande ut!", och så fortsatte hon raskt mot sitt mål.

Min väninna rodnade av glädje. Uppmuntrad av att en främmande människa hade lagt märke till hennes försök att se tilltalande ut, lyfte hon på hakan, sträckte på ryggen och glömde att hon var trött i fötterna. När jag såg hennes reaktion, undrade jag varför jag inte själv hade sagt något liknande. Jag hade alltid beundrat min väninnas goda smak, men jag hade faktiskt aldrig klätt min uppskattning i ord.

Det är kanske just det som menas med erkänsla — uttryckt uppskattning. Ofta försummar vi att visa den för att vi är blyga, för att vi tar goda egenskaper för givna, eller för att vi väntar oss att folk ska läsa våra tankar. De sällsynta tillfällen då vi uttrycket vår uppskattning inträffar vanligen vid slutet av en människas livsgärning — eller kanske inte förrän hon är död. Men det är den spontana uppskattningen av vanliga människors duglighet i sin vardagsmöda — det frivilliga berömmandet av skicklighet, talang, intelligens eller karaktärsegenskaper som kan förgylla en dag, ett år, ja rentav förvandla ett helt liv. Vi äger alla förmågan att visa sådan välgörande erkänsla, bara vi vill uttrycka den.

Jag frågade en gång en känd kirurg hur det kom sig att han blivit läkare. Han berättade att han hade varit vild och besvärlig som pojke, alltid råkat i klistret och ständigt varit föremål för välbefogad kritik. Det var på vippen att han blivit relegerad från skolan, då en lärarinna sa något till honom som han inte kunde glömma. I den flod av förebråelser och klander han dränktes i, ljöd hennes ord som en glad trumpet: "Du har så fina och känsliga händer. Nog ska du väl använda dem till något betydelsefullt."

Efter detta lyckades han hålla sig kvar i skolan. När han tog sin avgångsexamen, bestämde han sig för att bli kirurg. "Jag kunde inte bli kvitt hennes ord", sa han. "De var som en utmaning. Jag mindes dem alltid när det blev besvärligt."

Uppmuntran och beröm fungerar i de mest triviala situationer. För en tid sedan trängde jag mig på en överfull buss mitt under värsta rusningstid. Folk stod och svajade i gången, kämpade med kassar och väskor och motstod med stela ansikten all mänsklig kontakt. Föraren var en stor, godmodig man med vänlig röst och ett hjärtligt, bullrande skratt. Medan han styrde sitt vidunder genom den täta trafiken, lirkade han med sina passagerare och fick dem att gå bakåt i vagnen. Han skämtade med dem och sjöng några takter ur en glad sång.

Det var fantastiskt att se hur klimatet i bussen förändrades efterhand som folk lydigt gick bakåt i gången. Ansiktsmuskler, som var lika ovana att ge med sig som rostiga gångjärn, mjuknade i leenden. Alla började prata med varandra. Snart genljöd bussen av skratt, och det hela började mest likna en bjudning som höll på att nå sin höjdpunkt. överväldigad av detta trolleri inskärpte jag förarens nummer i minnet. När jag äntligen kämpat mig hem, öm i fötterna men fortfarande under inflytande av stämningen, skrev jag ett brev till bussbolaget och lovprisade förare 3941. Jag nämnde något om att en person som kan få folk att gå bakåt i vagnen, säkert kan uträtta vad som helst och borde bli befordrad.

Så småningom fick jag entusiastiska svar från bussbolagets direktör, ordföranden i busschaufförernas fackförbund och en jurist vid stadens transportmyndigheter. De upplyste mig om att mina uppskattande ord hade framförts till föraren och gottskrivits hans meritlista med bestyrkanden från dem alla tre. De var nästan rörande tacksamma över att en av deras trafikanter hade visat sig vara nöjd.

Nästan ingenstans betyder uppskattning och beröm så mycket — men förekommer så sällan — som i familjens sköte. I familjelivets vardagstrall händer det lätt att man blir blind för varandras goda sidor och att små irritationsmoment växer till berg, så att vi alldeles glömmer bort att visa uppskattning när det är välbefogat. Men det är troligt att barn behöver beröm mer än kritik, och deras föräldrar har förvisso ingenting att förlora på att visa varandra uppskattning.

Jag kommer ihåg en ung hustru och mamma som berättade om en morgon då allting gick på tok. Det började med att hennes överansträngde man inte kunde hitta någon skjorta med alla knappar i, fortsatte med allmänt missnöje över vad som serverades till frukost och nådde höjdpunkten när tillbringaren välte och mjölken flödade över köksgolvet. Kort sagt, familjescenen hade urartat till ett våldsamt gräl där alla deltog.

När mannen rusade på dörren, vände han sig plötsligt om och frågade, efter en rad invektiv: "Varför gifte du dig med mig egentligen?"

Svaret kom innan hon hann tänka efter: "För att du är lik Richard Burton!"

Med ett stygn i hjärtat hörde hon hur dörren slogs igen, och hon kände oron stiga. Det var klart att hon hade gift sig med honom för att hon älskade honom, och det där att han skulle "likna" Richard Burton var en ren skolflicksfantasi. Hon hade en plågsam halvtimme, men så ringde telefonen.

"Vet du vad jag gillar hos dig?" frågade han, med en ny glädje i rösten.

"Har inte en aning", svarade hon.

"Jo, ditt osvikliga omdöme och din utsökta smak", sa han, "för att inte tala om ditt sinne för skönhet!"