I sorgens stund

Skrivet av Max Wylie

2016-09-19 09:26

I SORGENS STUND

MAX WYLIE

Alla drabbas vi någon gång av sorg, men få av oss har drabbats så hårt som författaren och TV-direktören Max Wylie. År 1963 var Wylie lyckligt gift och far till två begåvade unga döttrar. Då kom tragedin. Hans yngsta dotter Janice, som just fyllt 21, och hennes rumskamrat blev brutalt mördade av en man som bröt sig in i deras våning i New York. År 1968 avled Wylies hustru i cancer efter en lång sjukdomstid. Några månader senare dog hans äldsta dotter, 30-åriga Pamela, i lunginflammation. Wylie berättar här hur han lärt att trots alla hemsökelser försona sig med livet.

Livet måste gå vidare. Moraliskt har man inte något annat val än att fortsätta, oberoende av omständigheterna. Socialt är förpliktelsen ännu starkare. Även om det inte tycks finnas något att leva för, kan man inte förneka sitt samband med människorna omkring sig. Kalla det kärlek, sympati, omsorg eller engagemang — bandet till andra människor kan aldrig klippas av.

Att dra sig inom sig själv är en vanlig reaktion inför olyckan. Men ju mer en människa sysslar med sig själv, desto svagare blir hon. Om hon helt försjunker i sig själv, reduceras hon till noll och intet. Hon stänger själv vägen för sig till psykisk hälsa och något slag av meningsfullt liv.

Omedelbart efter en smärtsam förlust, när chocken är som mest akut, är det inte mycket man kan göra. Ingen, som just drabbats av en plötslig sorg, tror att tiden läker alla sår. Det enda man kan göra är att hålla sig stilla, okänslig för all smärta utom sin egen.

Men den som vill återvinna kraft och mod efter en förlamande katastrof — vare sig det är förlusten av ett arbete, en invalidiserande sjukdom, ett dödsfall i familjen, eller en uppslitande skilsmässa — måste komma ihåg ett par saker. Hur ohygglig din situation än må vara, är du inte ensam om den. Du är inte den första som genomlider den. Många andra delar den med dig just i detta ögonblick. Olycka och sorg är den enda internationella valuta som världen någonsin haft.

Dagen efter att vi på ett så fruktansvärt sätt förlorat vår dotter i New York, fick jag ett telegram som meddelade att min äldsta vän plötsligt avlidit i London. Hans änka var nu på väg hem med hans stoft och hon önskade att jag skulle vara med som prestav* vid begravningen. De första timmarna fattade jag inte ens vad som stod i telegrammet. Men innan dagen var slut, började jag dunkelt ana änkans sorg och den osäkerhet och förvirring som familjen måste känna. Fastän knappt medveten om vad jag gjorde, besvarade jag telegrammet med "Ja" — men jag trodde egentligen inte att jag skulle orka med två sådana begravningar inom loppet av två dagar.

Nu efteråt vet jag att jag lärde mig något värdefullt. Den egna sorgen mildras något när man delar någon annans, och den blir en aning lindrigare att bära. Ens egen smärta försvinner aldrig helt, men att dela någon annans nöd hjälper till att skingra den isolerande och kvävande dimma som en stor personlig förlust höljer en i.

Under månadernas lopp fann jag att ju mer man förmår deltaga i någon annan människas svåra situation, desto mindre försjunker man i sin egen. I dag är jag åter engagerad i andra människor. Perspektivet på mitt eget liv började klarna så snart jag vände ryggen, inte åt minnet, men åt förtvivlan. Sorgens flod vände när jag började tänka, inte på dödens, utan på livets realiteter.

Under den tid vi hade tillsammans, var vårt familjeliv så intensivt levande att jag i dag kan fyllas till brädden av tusen minnen av de triumfer som mina döttrar skördade på sin väg till mognad. Jag tänker på utvecklingens osynliga, tysta triumfer, de små men viktiga segrar de vann efter lång övning eller hårda studier: seger över fruktan, seger över algebrans svårigheter, upptäckten av poesi, rytm, naturens skönhet och världens rikedom, lust och plåga. Och jag tror det är lika viktigt att komma ihåg stunder av skämt och skratt. Det finns säkert få familjer som har skrattat så mycket som vi gjorde tillsammans.

Till de människor som är lyckliga nog att vara omgivna av dem de älskar, skulle jag vilja ställa frågan: Vad är det för slags minnen du skapar just nu, i varje ord och handling? Det är den lugna gemenskapen och samspelet dag för dag som gör livet rikt. Det är just nu, dag för dag, som du fyller den källa som ska vederkvicka dig när du blir ensam.

Om du märker att den gamla miljön — välkända ägodelar, ansikten, röster, butiker, restauranger ger näring åt smärtsamma minnen, så lämna den! När jag förlorat hela min familj, bommade jag igen våningen i New York och flyttade 130 kilometer därifrån. Nu bor och arbetar jag på landsbygden. Jag tror att den drastiska flyttningen, efter 30 års storstadsliv, till mitt nya hem på landet med dess skönhet och ro, med nya ansikten, nya problem, nya krav, nya ljud och dofter, har en läkande verkan.

Jag stiger upp tidigt. Jag går och lägger mig tidigt. En vildgässflock har lagt beslag på en sjö i närheten och väcker mig varje morgon när de snattrande flyger över mitt hus. Jag ser hur de landar på sjön utanför mitt fönster, och jag ser hur de börjar planera dagen. Jag stiger upp och börjar planera min egen.

Det är nödvändigt att hålla sig i gång, att satsa helhjärtat i arbete och vänskap. Det är viktigt att vidga sina vyer och sin bekantskapskrets. Ett litet avsnitt i Paul Tillichs bok "Modet att vara till" belyser detta: "Då den romerske stoikern upplevde katastrofer bar han dem med resignationens mod. Om nutidsmänniskan har förlorat grundvalarna för sin existens, söker hon lägga nya grundvalar."

En sak till: Glöm dagens små förtretligheter! Jag läste en gång ett gott råd om detta: "Avsluta varje dag och ta farväl av den. Du har gjort så gott du kunnat. Säkert var det några misstag och dumheter som smög sig in. Glöm dem så fort som möjligt. I morgon är en ny dag."

* Bärare av en vanligen florbehängd stav framför liktåg.

Senast uppdaterad 2016-09-19 09:31