| Min livskamrat är borta... |
| Skrivet av Monica Dickens |
| 2016-09-16 18:21 |
|
Min livskamrat är borta...
Hur ska livet kunna gå vidare när en älskad make dör?
MONICA DICKENS*
Jag visste att min man inte kunde ha lång tid kvar, och jag trodde att jag var förberedd. Men när han dog 1985, blev jag skakad, förvirrad och förlamad. Vad var det för mening med att stiga upp? Att gå och lägga sig? Att äta?
Två månader efter Roys död var jag på väg hem från Boston, en färd på 115 kilometer. Jag satt i bilen och kom att tänka på alla de gånger jag hade kört för fort på den här vägen, hur jag hade tagit risker för att jag var försenad och Roy säkert var hungrig och orolig - och arg för att han var orolig. Nu behövde jag inte ha bråttom. Jag var fri.
Fri! Tanken var så förvirrande och överväldigande, att jag måste köra åt sidan för att fundera över den. Jag hade drabbats av en fruktansvärd förlust, men jag hade också fått frihet. Nu gällde det att använda den.
Detta var den första av de vändpunkter som gjorde det möjligt för mig att steg för steg få fason på mitt liv. Det finns inte något snabbverkande botemedel mot sorg. Men om man bara lyckas hålla ut, så kommer människans inneboende läkekrafter så småningom till undsättning.
Långa änkor kommer aldrig till rätta med sin situation. Jane, vars make dog på sitt arbete för åtta år sedan, kunde aldrig komma över sina skuldkänslor för att hon inte var hos honom och kunde ta farväl. "Hon tror att det är hennes plikt mot honom att sörja i resten av sitt liv", berättar hennes dotter för mig, "och hon vältrar sig i självmedlidande. När jag föreslår att hon ska söka hjälp, säger hon: 'Jag förstår - nu har du också tröttnat på mig.' "
I andra änden av skalan finns Molly, som varit min vän i hela mitt liv. Hennes man dog alltför ung för 16 år sedan. Molly dyrkade Paul och lät gladligen honom bestämma allt. När han dog, trodde vi att hon skulle klappa ihop totalt. Men snart var det hon som klarade Pauls räkenskapsböcker. Hon tillät oss att ge henne en hund, något som han aldrig tidigare hade velat ha. Hon reste utomlands, och hon lärde sig spela tennis. "När jag nu inte fick ha Paul kvar, så tänker jag göra allt som jag inte gjorde medan han levde", deklarerade hon frimodigt.
Nästan alla människor färdas den långa svåra vägen genom sorgen på det sätt som beskrivits ingående av doktor Elisabeth Kubler-Ross i hennes pionjärarbete om sorgens stadier, "Samtal inför döden", och av psykiatern Colin Murray Parkes i hans klassiska "När den närmaste dör".
Först upplevde jag förstelning och förnekande. Roy kunde inte vara död, fast jag visste att han var det. Tillsammans med familjen hade jag vårdat hans döende kropp. Morfinet mildrade hans död. Hans själ lämnade kroppen som en fläkt, en sky av stoft genom det öppna fönstret, ut över hans älskade trädgård. En välsignad död - utan smärta, utan kris eller fasa. Ändå var jag utom mig av chock och kunde inte acceptera att han inte fanns hos mig längre.
Rastlös och förvirrad gick jag omkring och sökte, som människor brukar göra. Jag tyckte jag såg skymten av hans nacke eller hörde hans röst. Jag gick i hans kläder, satt i hans stol i timmar, vandrade längs vår strand och frågade vinden och fiskmåsarna: "Vart har han tagit vägen?
Med accepterandet följer den svåraste smärtan. På detta stadium är gråten nödvändig för att man ska få lindring. Människor som har lätt för att gråta kan vara bättre ställda än människor som är vana att behärska sina tårar. Men tåreflödet blir så enormt att det hotar att dränka en. När man inte snyftar högljutt, går man omkring och gråter tyst, med tårarna som en hinna för ansiktet.
Så kommer vreden och all förbittringen - "Varför just han? Varför just jag?" - det stadium som får den efterlämnade att rasa mot Gud, mot läkarna och rentav mot sin döde make. Brendas man ville aldrig tänka på döden, och inte heller pratade han med henne om deras ekonomi. När han dog, lämnade han henne med tilltrasslade affärer. "Det går väl an för dig", upptäckte hon att hon tänkte. "Du har sluppit ifrån alltsammans, men jag måste klara upp det."
Som många andra vände jag vreden inåt, mot mig själv, där den blev till en varböld av skuldkänslor. Jag plågade mig med verkliga och inbillade fel jag hade gjort. Jag tillät mig inte att tänka på alla goda och lyckliga minnen eller på tillfällen då Roy varit så tjurskallig att jag hade kunnat vrida nacken av honom. För min bedrövade själ framstod han som den ständigt gode och tålmodige, medan jag själv hade varit egoistisk, dominant och lättirriterad.
Vanvett! Vi hade dock haft 34 fantastiskt lyckliga år tillsammans. Men sorgen är aldrig förnuftig eller logisk. Det hemska på det här stadiet är just att man är rädd att man håller på att bli galen.
Så kom, tack och lov, en ny vändpunkt. I en mycket livfull dröm sa Roy till mig: "Gör dig fri från dina skuldkänslor. Dina självanklagelser bara skiljer oss åt." Skuldkänslorna upphörde inte omedelbart, men ännu en gång tillät jag mig själv känslan av att ta ett glädjesprång mot himlen. Javisst! Det var ju så jag skulle kunna nå honom.
De som studerar trenderna i samhällsutvecklingen och tittar på de markant stigande skilsmässosiffrorna ställer sig frågan om äktenskapet som institution håller på att förlora sin betydelse. Fråga änkorna! Precis som markens djur och luftens fåglar har människor behov av att leva i par. Änkor kommer alltid att ha en känsla av inre ensamhet.
När man förlorar kamratskapet och tryggheten, förlorar man plötsligt hela sitt självförtroende, Rachel, som jag träffade nyligen när jag talade vid en konferens i England, anordnad av en organisation för änkor, berättade att om hon bokade en semesterresa, så tappade hon antingen modet och avbeställde resan, eller också stannade hon på sitt hotellrum och grät. "Till och med när jag kom till den här konferensen, där jag ändå hör hemma, gick jag fram och tillbaka utanför hotellet och svettades och darrade."
"Jag gick knappt ut på ett helt år", berättade en annan kvinna. "Jag gömde mig i mitt ostädade hus och gjorde ingenting. En dag fick jag plötsligt se min vanvårdade person i spegeln. 'Du ser inte klok ut!' skrek jag. Jag tog ett bad, tvättade alla mina kläder, gick och klippte håret, målade och tapetserade i huset och skaffade mig ett deltidsjobb."
Så dramatiskt brukar inte tillfrisknandet ske. För de flesta går det steg för steg. Man sover gott en hel natt för första gången. Man bakar något, man sätter upp en hylla.
Att göra sådant som din man brukade göra, förklarar Colin Murray Parkes, är ett led i den tröst det innebär att hålla honom levande inom dig. Roy brukade göra mig galen genom att vara så noggrann med att rulla ihop vattenslangen i trädgården. I rena protesten lät jag den ligga och ringla sig i gräset. När jag för en tid sedan hade arbetat några timmar i trädgården som rena terapin, upptäckte jag att jag stod och rullade ihop slangen efter alla konstens regler. Jag kände Roy mycket nära mig. I stället för att tänka: Varför är han inte här och tar hand om det här som han brukar? upptäckte jag att jag kunde tänka: Så bra att han lärde mig det här!
Det sägs att det är den värsta påfrestning som finns att förlora sin make, och det är inte alla som lyckas finna vägen tillbaka till livet. I en del länder finns det sakkunnig och förstående hjälp att få. I Sverige har till exempel kyrkor och samfund tagit initiativ till samtalsgrupper och annat för ensamma och sörjande.
Ett av stadierna i tillfrisknandet är att man planerar sitt nya liv och tänker efter om man ska bo kvar i det gamla hemmet. På den här punkten är kvinnor mycket olika. Min gamla vän Molly bestämde sig för att bo kvar, "eftersom Paul fortfarande finns i det här huset som vi har skapat tillsammans". Anna, en annan god vän till mig, flyttade nästan genast. "Jag vill inte bo bland gengångare."
Folk gav mig rådet att bo kvar i ett år, men långt innan året var slut visste jag att jag måste sälja huset på Cape Cod i Massachusetts, där jag hade bott i 32 år. Det kändes inte som mitt, för det hade ju alltid varit "vårt". Jag bestämde mig för att återfinna mina engelska rötter.
Nu är jag "jag" och inte "vi", även om Roy finns inom mig, och jag bor på andra sidan Atlanten i ett litet hus på Berkshire Downs tillsammans med två tillgivna hundar av tvivelaktig ras. Jag har mitt arbete, mina vänner och min familj och därtill den otroliga skönheten i landskapets åkrar och ängar. De goda stunderna är långt fler än de svåra.
Att vara lycklig på nytt innebär inte ett svek mot den man har förlorat. En av de viktiga vändpunkterna för mig var när jag kunde tala om Roy utan svårighet, kunde minnas honom sådan han verkligen var, utan att förmörka de ljusa minnena från vårt gemensamma liv med självförebråelser och självmedlidande.
Som teologen Scott Holland har skrivit: "Döden är ingenting alls. Jag har bara tagit steget in i rummet bredvid. Jag är jag, och du är du. Det vi betydde för varandra betyder vi fortfarande..."
Att dö är att gå vidare till ett högre plan. Kärlekens anspråk på att äga, själviskheten, svartsjukan, bitterheten - allt sådant har lagts av tillsammans med kroppens hölje. Roys själ har nya uppgifter. Det har jag också: att göra det bästa och mesta av mitt fortsatta liv, tills jag förenas med honom igen, i rummet bredvid.
***
*) MONICA DICKENS är barnbarnsbarn till den store engelske författaren Charles Dickens.
|
| Senast uppdaterad 2016-09-19 09:14 |
