Folktro om djuren.

(Ur Sv.D.)

Liksom djuren i landtmannens hushållning äro af stor betydelse, så spela de ock folktron en framstående roll. En mångfald af föreställningar äro knutna vid dem; och dessa föreställningar äro ej att förakta såsom värdelöst käringsnack: de äro minnen från en föregången kultur och såsom sådana värda att tillvarataga och studera.

Följande anteckningar grunda sig på studier, gjorda i norra och mellersta Uppland.

Hästen.

Detta djur anses vara begåfvadt med förmågan att se öfvernaturliga ting. Det var en gumma, som skulle åka till stan, men hon hade ej hunnit långt, förrän hästen tvärstannade, och det var omöjligt att få den att gå vidare.

Gumman förstod då, att hästen såg något krånk (spökeri) framför sig. Hon steg ur kärran, gick fram till hästen, läste fader vår och ritade ett femuddakors (femuddig stjärna) med venstra foten. Då försvann det som hade hindrat dem, och de kunde fortsätta.
En gång hände det en bonde som körde hem, att hästarne började svettas och draga tungt, ehuru de blott hade tomma vagnen, och det bar utför backe till på köpet. Bonden begrep, att det var något på tok; han steg af, gick fram till hästarne, tog af betslet på den ena och tittade mellan betslet och hästens hufvud. Han fick då se en stor, svart gast, som satt bakpå vagnen, måste gasten ge sig af; han hoppade på gärdesgården, så att det brakade.

I likhet med oxar och kor är hästen stundom utsatt för maran.

Då husbonden kommer i stallet på morgonen, ser han det stackars djuret höljdt af skum. Ett sätt att hindra maran från att angripa djuret, består i att binda en lie på dess rygg med eggen uppåt. Detta kan dock medföra oväntade följder, såsom af följande historia framgår.

Det var en bonde, hvilkens häst hvar natt var ansatt af maran. Slutligen tillsade han drängen att binda en lie på hästens rygg. Så skedde, men följande morgon då drängen kom ned i stallet, låg husbonden nästan klufven bredvid hästen. Han hade omedvetet själf varit den nattliga maran, sålunda såsom sömngångare.

Eljest föreställes maran oftast såsom ett djur. Det är en lefvande persons själ, som under sömnen tänkes lämna kroppen och i djurgestalt plåga människor eller djur.

Nötkreatur.

Det var på ett ställe en sjö, i hvilken en kyrkklocka hade fallit ned, då den forslades öfver isen. Många fruktlösa försök gjordes att ta upp den. Slutligen rådfrågades en klok gubbe.

Denne föreskref, att man skulle föda upp två tjurkalfvar uteslutande med söt mjölk, till dess de blefvo tre år gamla. Då skulle man lyckas draga upp klockan.

Försöket gjordes. En med krok försedd lina hakades fast vid klockan, där den låg nere på bottnen, och så spändes de bägge tjurarne för. De lyckades draga upp klockan så långt, att dess öfversta del syntes öfver vattenbrynet.

Men då ropade en af de närvarande i glädjen: »Nu ha vi den!» och ögonblickligen brusto draglinorna, och klockan sjönk åter ned i djupet i sjöråets våld, och där ligger den ännu.

Det anses farligt att säga något om kräken, så att folket som rår om dem hör det. Det var en bonde, som körde i åkern med sin oxe. Hans granne gick förbi. »Hör du Pär», sade denne, »hvad i all världen stillar du dina kräk med? Oxen här är feter och frodiger orimligt; min är skrabbug och uslig han.» »Dra in i helsingkulla du och din oxe;» sa Pär, »ock låt bli säga något om kräken en ann gång».

På kvällen blef oxen sjuk och de måste ha en »slug» gumma dit, innan den blef bra.

Boskapen är stundom utsatt för trollen. Ofta berättas det att en ko, ett får eller dylikt blifvit bergtaget af trollen. För att återfå djuret skall man då taga kyrknyckeln och bära rundt omkring berget. Någon gång lyckades man äfven återfå sitt kräk på annat sätt.

Det var en gumma, som gick och skulle mota hem fåren ur en stenig hage, där de gingo på bete, men hon fann då att ett får var borta. Då sprang gumman omkring bland stenarna och svor och dundrade, att hon skulle ha tillbaka sitt får. Trollen blefvo skrämda häraf och släppte detsamma.

För att skydda boskapen mot trollen skulle en lie läggas under ladugårdströskeln första gången korna släpptes ut på bete. Ett annat sätt var att man tog en näfve långhalm med nio leder; dessa halmstrån beströkos med smörja, som under dymmelveckan skrapats af lagren på kyrkklockorna. Af den sålunda preparerade halmen gjordes ett kors, som — helst på skärtorsdagen — spikades fast på ladugårdsväggen.

Om korna, deras mjölkning och dylikt har folktron mycket att föreskrifva. Råmjölken skall öfvertäckas väl, då den bäres in från ladugården, annars skadar den kon. Den dryck, som bäres ut till korna, skall likaledes föras till dem i slutet kärl de första dagarna efter kalfningen.

Då en ko kalfvat är det mycket vanligt, att man låter sina grannar smaka kalfosten. Emellertid bör man då alltid lämna en liten bit bröd därtill; i annat fall tager kon skada. När en kviga kalfvar första gången skall man — så berättas det på ett ställe — ge henne nio små runda kakhål, d.v.s. sådana bitar som man vid bakningen tar ur en kaka, när man skall göra hål; och så skall man mjölka henne genom vigselringen.

Den som köper eller får en skvätt mjölk skall sticka ned en brinnande sticka eller ett kol däri. Om kon är orolig och slår vid mjölkningen, bör man sätta mjölkpallen på hornen, så blir hon genast lugn. Äro hornen kalla, betyder det att kon är modstulen.

Då kan man förfara på flera sätt: antingen skära henne i svansen och ta en smula blod och stryka på en brödbit och ge henne, eller också såsom det berättas om en gumma, hvilken stulit en vante för att bota kräk med, stoppa en liten bit af denna vante i halsen på kor, som äro modstulna.

Om trollkunniga personer berättas det, att de kunna sitta hemma och mjölka eller draga mjölken ur andras kor.

Det var en gumma, som blott hade en ko, men ständigt hade hon fullt upp med mjölk och smör i huset.

Grannarna begrepo, att hon trollade till sig mjölk från dem. Det sågo de på sina egna kor, påstodo de. Till slut lyckades de lista ut hur käringen bar sig åt. Hon gick in i sin grannes ladugård och täljde en spåna ur väggen.

Sedan gick hon in till sig, stack en täljknif i väggen och — mjölkade ur den gladeliga. När grannen sedan kom ned i sin ladugård, voro bägge hans kor utmjölkade, så att det ej fanns en droppe kvar.

Hunden.

Detta djur är enligt folktron begåfvadt med förmågan att se spöken och stundom händer det att spöken eller andar antaga skepnaden af en hund.

En gammal gubbe berättade för mig följande: Jag hade en syster som var litet gamlare än jag och hon var i syne hon. På den tiden fanns det hvarken olja eller gas, utan vi satt i mörkret de långa höstkvällarna.

En kväll kommer jag ihåg, jag satt hos mor i spisen. Som vi satt började Karin, syster min, att storskrika:
'Mor, mor! ser I inte tocken en stor svart hund som går där på golfvet!'

— Då skrämmer mig bara, har mor sagt, 'inte ser jag något'.

— 'Jo, se nu går han och luktar på vaggan! Strax efter lomade han bort, sa hon. Det var er ande förstås, som skapade sig på det viset».

Ofta lär den onde ha visat sig i skepnad af en hund. En gång var det några gubbar som sutto och spelade kort. De sutto länge och väl, och det led långt in på natten. En af de spelande tappade ett kort på golfvet.  Då han skulle böja sig ned och taga upp kortet, fick han se en stor svart hund, som låg under spelbordet. Han begrep att det var gammalpappa själf (= hin håle) och blef förskräckt, men en osynlig makt tvingade dem alla att fortsätta spelet.

Till slut måste de skicka efter presten. Denne kom och hade bibeln under armen. — Du har tjänat mig, du ock, sade djäfvulen, du har stulit två gånger, den ena gången en smörgås, andra gången ett ullgarnsnystan.

 — Nej, sade prästen, jag har inte tjänat dig; smörgåsen tog jag för min hunger och ullgarnsnystanet för att stoppa mina strumpor.

Härpå tog han en nål och stack ett hål genom fönsterblyet och så började han att läsa, och allt efter som han läste blef den stora, svarta hunden allt mindre och till slut förvandlades den till en tunn rök, som for ut genom hålet i fönsterblyet.

Många dylika historier berättas med större eller mindre variationer; i dem alla uppträder djäfvulen såsom svart hund. 

Katten.

Om katten har folktron åtskilligt att förtälja. Svarta kattor äro på många håll ansedda såsom trollska djur.

Gårdsrået kan antaga gestalten af en katt. En bonde, som gick ned i stallet tolftafton såg en katt, som sprang framför fötterna på honom. Han hade ondt om foder och tänkte lägga ned halm åt hästen, fast det var helgafton, men han kom inte ifrån katten förrän han gifvit Brunte litet hafre också.

Då begrep han, att det var gårdsrået. Om en katt springer öfver vägen där man går fram är det ett ondt förebud. Något ondt, oftast dödsfall, förebådas äfven, om en ekorre springer öfver förstugutrappan, eller enligt andra öfver vägen.

Att anse detta såsom »ett något ombildadt drag ur Ygdrasilmyten» är oriktigt. Föreställningen om ekorren och katten såsom förebådande olycka torde vara att förklara ur våra förfäders tro på själavandring.

Efter döden troddes själen fortlefva i djurgestalt. Det är sålunda egentligen ej djuret själft utan en i detsamma boende afliden människa, som förebådar olyckan.

Jämför härmed föreställningen att en katt, som kryper under en likkista blir förvandlad till mara. Katten är ett renligt djur, som putsar och slickar sig ofta. När han gör det, väntar han främmande till huset. Hvarifrån den främmande skall komma, kan man få reda på genom att iakttaga katten, då han putsar sig. Han lyfter då ofta upp ett bakben. Från det håll, åt hvilket benet lutar, kommer den främmande till gården.

E. G.

Ur ”Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning", No 23, 24.03.1899, sid 3

Redigering Elof Granholm 23.04.2014