Hvad Finlands fåglar sjöngo

Ett reseminne af Lars Lunell

Den ena ångbåten efter den andra förde glada gäster ut till hafsuddens lilla vackra värdshus. Det var söndag, och hög och låg från den kvalmiga staden strömmade hit ut för att andas furudoft och Kattegats däfna, friska sjöluft. Vackra, lätta moln summo, varma och svallande, vid horisonten, de vackra vågornas ryggar gnistrade som smuladt silfver kring ångbåten, sjöfoglarne kretsade glada kring oss, och glada voro äfven människorna. Till och med på de bleka kvinnliga typografernas blyfärgade och smältande ansigten syntes en ansats till rosafärg, och de gråa herrarne rätade ut sig och spände bröstet, som om de en gång tänkt lefva om lifvets sommardag.

Och där ute på hafsudden blef snart i fager sommardag ett muntert och bullrande lif mellan furorna, bland hvilkas toppar svenska fanor så vackert och högtidligt lyste fram. De glada barnen, somliga klädda i dyrbara hvita, moderna kläder och andra i torftig drägt jublade och lekte »ta fatt», under det de äldre vid borden rundt omkring i skogen åto, drucko och talte om dagens stora frågor, om Dreyfus skulle bli fri och om  riksdagsmannen i Boestad läste mycket latin, tills nästa riksdagsperiod bör jade, om fredskongressen i Haag skulle komma till något resultat, och om »Storsjöodjuret» hade fenor eller fötter. Då steg en gammal, ståtlig gråhårsman, en för detta major, upp, höjde sitt vinglas och sade:
 
»Mina vänner här rundt omkring, kända och okända! Jag har en gång varit ute i strid för det lilla Slesvig. Vi kämpade som ärliga soldater både dansk och svensk, men vår strid var förgäfves. Med sorg hör jag nu suckar och nöd från detta land, som så obarmhertigt med styrkans rätt rycktes från moderlandet Danmark. Med jublande hjärta känner jag däremot, huru lyckliga vi äro, som här samlats. Däruppe — majoren pekade härvid till furutopparne —, svajar vår egen kära svenska flagga, och jag satt nyss och lyssnade till fåglarnes kvitter kring den kära duken, och då tyckte jag, att äfven de små sångarne sjöngo om mitt fosterland: 'Fritt, fritt!´ Och när jag om morgonen vaknar, och ser dimmorna fly från bergjättarne i min hembygd, Norrland, så brukar äfven jag utropa det samma: ´Ännu fritt, ja fritt!´. Rundt omkring oss höra vi klagan från kufvade folk. Må vi då djupt, ja hjärtedjupt känna vår lycka, vår stora gåfva, då vi nu höja ett lefve för vårt lyckliga fosterland».

Ett fyrfaldigt hurra följde på den gamle krigarens enkla, men vackra tal, och från folkhopen, som allt mera ökats, ljöd sedan starkt och fulltonigt »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord». Äfven de små föllo in med sina späda röster, och så tänkte man, när den högtidliga stunden var förbi, sätta sig ned igen till glas och afbrutna samtalsämnen.

Men nu tilldrog sig något som på mig gjorde det djupaste intryck, och som jag väl aldrig lär glömma. Borta från bänken vid en hög fura reste sig en djupt sorgklädd ung, vacker flicka, och i det hon höjde handen sade: »Låt mig tala!» purprades de annars bleka kinderna, och de strålande blå ögonen, blåa och lugna som skogstjärnen, fingo, ett fast, men sorgset uttryck. I Dalarnes finnskogar, i kojor små, hade jag sett sköna anleten, likt den talandes, och jag bedrog mig ej i min förmodan. »Jag är från Finland», sade den fagra flickan. »Mitt skolhus — jag är nämligen lärarinna — ligger ´vid Näsijärvis dunkla våg´, där Runeberg sammanträffade med gamle fänrik Stål. Äfven jag brukar gå ut i skogen och lyssna på sångarskarorna där, men jag skall för Eder omtala, huru jag tycker Finlands fåglar sjunga: 'Förbi, förbi.' Och när jag en morgon vaknar och ser, huru vinden jagar bort dimmorna från Näsijärvi, så att blåa bergen, framträda, då tänker jag: 'Du skall dö mitt fosterland', och därför, mina svenska vänner, är jag sorgklädd. Mången Finlands moder har slutat att läsa ´Barnens bön för fäderneslandet´ med de små, ty den, som är förtviflad, kan ej bedja. Lycklige I!»

En tår föll därvid ned på den finska lärarinnans kind, och jag såg, huru den ene efter den andre, damerna först och herrarne sedan, togo upp sina näsdukar. Ingen tycktes vilja bryta tystnaden; stunden var rent af kvalfull; kvalfull som sinnesstämningen i det kära Suomi. Men så ropade en herre: »Vårt land!»

Det var ju på sätt och vis ett förlösande ord. Men aldrig har jag hört den sången så svagt. Jag tror bestämdt, att vi sjöngo ungefär lika som Finlands fåglar. Undertonen var nog äfven hos oss ett vemodigt, ett darrande: »Förbi», och det hade tydligen liksom fastnat något i halsgropen på en hvar. Från tredje versen hoppade vi direkt till den sista, och då såg jag ett svagt skimmer, höstsolens bleka stråle likt, på den finska flickans anlete. Det var kärt att höra om hopp, där kanske intet hopp var. Men med en liten omskrifning tänkte och bad nog en hvar af oss med psalmistens ord: »Gud löse Finland af all dess nöd».

Ur ”Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning”, No 74, 22.09.1899, sid 3
Redigering Elof Granholm 23.04.2014